Gammal kärlek rostar aldrig.

Under mina, hittills, 40-sidiga läsande avRob Sheffields Kärlek är ett blandband finns det ett namn och en person jag återkommer till gång på gång. Nämligen Per Hagmans.
Tillsammans med kent måste han utan tvekan ha varit den som mest definierat mitt liv. Och i likhet med kent är han antagligen den kärlek jag har slagits hårdast för.
1991, när Cigarett kom, var jag en mycket vilsen tonåring, som dolde det väl, och som mer än något längtade bort. Bort, bort nästan vart som helst annat än den trygga lilla slentrian värld som Hultsfred utgjorde.
De först fyra böckerna är tydliga tidsdokument över 1990-talet. Över mitt 1990-tal. Mitt exemplar av Pool är sönderrivet och sönderslaget efter ett våldsamt gräl. Ibland tänker jag att jag borde byta ut den mot ett exemplar som är helt. Men minnena som är förbundna till den gör det omöjligt.
Mitt exemplar av Cigarett fick jag av en kompis som hade tänkt slänga den 2000. Då hade jag letat efter ett eget exemplar i åratal. Kompisen har jag ingen kontakt med, men när jag ser mitt exemplar så tänker jag på henne och undrar vad hon gör nu för tiden.
Hans skönhetsdyrkan gjorde det på något sätt gjorde det legitimt för mig att erkänna min egen skönhetsdyrkan. Och att våga stå för den.
”Varför, varför gillar du den där posören?” Frågan har jag fått fler gånger än jag kan minnas. Nu säger jag ”För att han är en av de främsta samtidsskildraren vi har. Kanske till och med den främste.” Då sa jag ”Vänta ni bara. Vänta ni.”
Vad jag väntade på, och visste skulle komma, var den optimala formen. Den som infann sig med Skugglegender. Där hittade den ”gamle” Hagman sin form. I Att komma hem ska vara en schlager återuppfann han sig själv till något helt nytt och alldeles briljant.
Under många år hade jag en bild på Per Hagman som flyttade med mig vart jag än flyttade. En svartvit gultonad bild från något månadsmagasin där han hade änglavingar och svart kajal med en cigarett i munstycke i ena handen och en drink i martiniglas framför sig. Det slår mig nu att det påminner mer om min bild av mig själv som gammal (se tidigare inlägg) än vad Git Gay gör.
Någonstans på vägen tappade jag i alla fall bort den där bilden och det är väldigt, väldigt sorgligt. Vad som var ännnu sorgligare var att se bilderna av herr Hagman på hans hemsida. Är hans sjuk? Vad har hänt?