Fjortonåriga Cynthia vaknar en morgon och finner att hela hennes familj är spårlöst borta.
25 år går utan att hon får någon klarhet i vad som hände dem. Hon är överbeskyddande mot sin dotter, hon lever med skuggorna. I ett försök att få veta vad som hände medverkar hon i ett tvprogram. Efter det händer inte mycket, förrän telefonen en dag ringer och någon säger att hennes familj förlåter henne.

Jag är helt säker på att jag inte har läst den här boken. 100% säker. Ändå känner jag igen den här historien så himla väl. Så vitt jag kan se har den inte blivit film, men det måste den nästan ha blivit. Någon som vet?

Hur eller hur, Linwood Barclay är en intressant bekantskap. Han är en väldigt smart författare, så mycket inser jag efter den här första boken. Småsmå spår som leder fram till slutet. Jag är ganska förtjust i hur han handskas med sina karaktärer;  dom är fula och snygga och onda och dumma och rädda och tröga. Men Barclay ömmar för dem alla.

Så under julen letade jag upp den och gjorde det där jag så ofta gör med bra deckare; sträckläser. Och detsamma utspelade sig med Pojken som slutade gråta när den kom nu i januari.

Tillför Ninni Schulman något nytt till en ganska konventionell genre? Nej, det vore väl synd att påstå. Men det gör inget, men finns ändå något fräscht och upplyftande i hennes böcker. Huvudpersonen Magdalena är journalist och återvänder till sin hembygd Hagfors efter ett kraschat äktenskap. Magdalena är en sympatisk huvudperson med nojor och känslor som vilken vanlig person som helst. Uppfriskande att slippa en neddekad manlig polis!

Det är också väldigt skönt att läsa böcker där jag saknar misstänkta. Jag har inga idéer förrän 20 sidor från slutet och de visar sig vara fullkomligt fel. Ungefär som i Johan Theorins Skumtimmen.

Så kontentan är att jag gillar. Och jag vill läsa mer om Magdalena Hansson.
Men snälla snälla låt mig slippa filmatiseringar med Eva Röse i huvudrollen.

Men det borde stå Love och inte like i sista meningen. Iaf om ni frågar mig.

http://www.guardian.co.uk/books/2012/jan/17/friends-books-rick-gekoski?fb=optOut

Inatt drömde jag nämligen om att jag fick besök av en av de bloggerskor jag följer mest frekvent, hon är en rödhårig donna med jäkligt bra klädsmak och galet bra smak (nej, det är inte Elsa Billgren, henne har jag aldrig läst) och konstiga infall. I drömmer var på rundresa i Sverige med sin kille och besökte  bloggare.

En ganska konstig och rörig dröm var det och där någonstans mitt i alltihop så säger hon ”Ja, du är ju en typisk jeanstjej”.
Vilket är ungefär så långt från sanningen man kan komma och i mina ögon en jäkla förolämpning. Jag äger ett par jeans och dom kanske jag har på mig 2 gånger om året.

Kvintetten inleds med Andrés Barbas Efter oss syndafloden. Jag är lite tveksam till titeln. Men i övrigt. Andrés Barba håller stilen från Augusti, oktober. Den erotiska laddningen är stor, äcklet är om möjligt ännu större. Barba är verkligen en författare jag ser framemot att se utvecklas. Han kan  bli hur stor som helst om han fortsätter så här.

Nummer 2 är Nuria Labarias Slippa se regnet.  Som är en lite sorglig historia om ett skilsmässobarn. Om det där att vara delad i två. Om att vara bådas men kanske allra mest sig själv. Labari vill jag läsa mer av. Mycket bra första intryck.

Elvira Navarro Leken, nummer 3, gillar jag inte alls. Två småtjejer som ger sig in i en lek som slutar illa. Den är för vanlig, den har lästs förut. Man vet från början hur det ska gå.

La Noche Sucks av Blanca Riestra är kanske den jag tycker allra bäst om och kanske också den som jag tycker det är svårast att säga något vettigt om. Jag får intryck av framtidsvision och sci fi, men de referenserna är inte solklara. Riestra hänger över mig och jag vill ha mer.

Den avslutande novellen, som för övrigt är rosa, heter Överlevaren och är skriven av Sònia Hernández. Handlar om en man som levt fler år än det är tänkt. Ganska, ja, jag vill inte säga svag, men det är nog det ord som kommer närmast. Och jag är inte säker på om det är rättvist. Eller om det är så att La Noche Sucks helt enkelt lämnar för starkt intryck efter sig.

Den är en lite färgglad kvintett, som små godisbitar. En del är lite surar än jag tänkt mig, andra ger en helt nya och spännande smakupplevelser.
Flera intressanta namn som jag gärna läser mer av.

Jag fick en avi om ett paket, och fick gå hela den långa vägen till den nya postutlämningen i Garnisonen. Tack för det Posten! Tack för att ni flyttade en redan från början helt felplacerad postutlämning ännu sämre till.
Äsch, det där var en bisats.  Men jag gick dit iaf och öppnade paketet på väg ut, hade E i telefonen och vi skrattade åt baksidestexten:

Om du bara ska läsa en bok om konferensplanering, Isaac Babel, Leo Tolstoj, pojkbenstävlingar, jätteapor, uzbekisk poesi, det intellektuella livet och själens uppgivenhet – DET HÄR ÄR BOKEN FÖR DIG!!!

Skrattade för att det här verkligen är boken för mig. Skrattade för att igenkänningsfaktorn var så stor. Skrattade över hur rätt ett hemligt paket kan vara.

Elif Batumans Besatta – Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem hade jag aldrig hört talas om. Men första intrycket var bra. Dessutom med omslag av Henrik Lange!
Min läsning är fylld med understrykningar, utropstecken och fniss. Jag har suttit på luncherna på jobbet den här veckan och fnissat, inte kunnat hindra fnissningarna.

Elif låter sin besattheter bli till litteratur. Hon följer sin egen röda tråd och är inte rädd för att läsaren inte ska förstå. Ibland blir det snurrigt. Kanske mest för att hon befinner sig i en del av världen (forna Sovjetrepubliker) där namn och platser inte är de mest självklara för mig. Men jag tror också att det blir snurrigt för att det är snurrigt för författaren.
Att läsa Besatta är att vara mitt i Batumans besatthet, ta del av den och på något sätt göra den till sin egen. Jag vill också skumpa fram på en smutsig uzbekisk landsväg i en buss som inte har någon toalett, eller ha fel kläder på mig på ett konvent eller snöa in mig på ispalatset.

Besatta är en knasig bok av en tillsynes knasig författare. Jag hoppas att det finns fler som är lika knasiga som jag och älskar den.

När jag hade kommit ca 10 sidor in i Felicia Feldts Felicia försvann ringde telefonen. Det var min mamma. Jag sa att jag läste den här boken och att det var en av Anna Wahlgrens barns uppgörelse med sin mor.
Det gav upphov till en lång fnysning från min mamma följt av en historia om hur hon (Anna Wahlgren) hade medverkat i ett debattprogram på TV, kan ha varit i samband med att Barnaboken först kom ut. Det var direktsändning och Anna Wahlgren hade sprungit ut och in ur studion under hela programmet.
”Till slut var hon så full så de fick leda ut henne. Då bestämde jag mig för att hennes uppfostringsidéer klarar jag mig utan. Så henne har jag aldrig befattat mig med.”
Min mamma i ett varmt nötskal.

Så där har ni ingången till min läsning. Och allt som Felicia Feldt skriver understryker bara min mammas berättelse.
I tidningarna idag tar syskonen (iaf de yngre, de äldre vill inte uttala sig) avstånd från Felicias historia och Anna Wahlgren själv understryker bara det Felicia skriver i boken med sitt uttalande om att Felicia befinner sig i medelåldern, när man tydligen ska göra upp med sin barndom, och att hon (Anna) inte vill prata om det här i medierna.
Att de syskon som är nära Felicia i ålder (och som är personer i boken) inte vill uttala sig talar i mina ögon sitt tydliga språk och går hand i hand med romanen.

Sanningshalten tänker jag inte uttala mig om (men mina sympatier är med eftertryck hos F och inte A).
Men den som är ute efter en smaskig uppgörelsebok bör titta någon annanstans, som jag ser det så attackerar Felicia sig själv lika mycket som sin mor. Hon avslöjar sina egna svagheter, svårigheter och kriser. I mångt och mycket är det självklart ett resultat av hennes uppväxt.
Jag är inte intresserad av att få en genomgång av vad som skulle vara sant eller inte sant, det tillför ingenting till läsningen av den här boken.

Att läsa Felicia försvann är att läsa ett försök till förståelse av Felicias egna jag. Det är inte vackert, det är fullt av sökande, minnesbilder, turbulens och en lugn desperation.

2012 kickstartar med en riktigt bra läsning.

I februari släpper Sekwa Bubblor av Claire Castillon. Som jag har väntat! Och längtat.