Men att läsa Tunisian girl är att fyllas med vrede, uppgivenhet och samtidigt ingjutas med hopp.
Varför blev inte den arabiska våren ”Den arabiska våren” förrän Egypten och Libyen plockade upp den tunisiska fanan?
Varför går olja alltid före människoliv?

Lina Ben Mhenni var en av de första bloggarna som rapporterade från Tunisien, som visade omvärlden vad som pågick. Hon deltog i upproret och hon gjorde skillnad.
Det är en kort liten bok, perfekt i sitt format och sitt snitt, klockar in på ca 50 sidor. 100 sidor till hade gjort den outhärdlig (antagligen). Nu lyckas hon med konststycket att omvandla bloggens styrka till ett bokformat.

Tunisian girls skärpa är sylvass och dess innehåll är viktigt. Dela ut den i samhällskunskapsundervisningen på högstadiet, så kidsen lär sig något som har med verkligheten att gör.

Leif GW läser Felicia försvann, man måste älska karln!

Christine Falkenland har underbara förmågan att alltid få mig att vara på mina tår. Det händer inte mycket i hennes böcker, men det finns ständigt det där bubblande, undertryckta. Känslan av att övermannas av något mäktigare än en själv.

Sfinx är ett brev. Från den första hustrun till den andra.
Ett brev som börjar i ett trevande som efter hand övergår i en besatthet.
Ett försök till förståelse av sitt eget jag som övergår i ett äckel, ett hat, en kvävande känsla av oro.

Den enda mannen är ingen god man, men den första hustrun kan inte glömma. Hon har gått vidare, men ändå snubblat tillbaka. Varför? För att det visar sig att den enda mannen lyckats och är tillsynes lycklig. Välförtjänt? Inte alls. Men när var världen någonsin rättvis?

Christine Falkenland är lysande på många sätt. Hennes sätt att ladda språket är unikt. Och allra mest; hur hon aldrig lämnar mig som läsare tillfreds och tröstad. Andra hustrun kommer dö. Självklart kommer hon att dö. Eller, nej, första hustrun kommer ta livet av sig. Ta livet av sitt barn. Mörda den andra hustruns barn. Eller… Det är så galet begåvat och modigt av Falkenland att lämna mig i mitt ovetande.

Fjortonåriga Cynthia vaknar en morgon och finner att hela hennes familj är spårlöst borta.
25 år går utan att hon får någon klarhet i vad som hände dem. Hon är överbeskyddande mot sin dotter, hon lever med skuggorna. I ett försök att få veta vad som hände medverkar hon i ett tvprogram. Efter det händer inte mycket, förrän telefonen en dag ringer och någon säger att hennes familj förlåter henne.

Jag är helt säker på att jag inte har läst den här boken. 100% säker. Ändå känner jag igen den här historien så himla väl. Så vitt jag kan se har den inte blivit film, men det måste den nästan ha blivit. Någon som vet?

Hur eller hur, Linwood Barclay är en intressant bekantskap. Han är en väldigt smart författare, så mycket inser jag efter den här första boken. Småsmå spår som leder fram till slutet. Jag är ganska förtjust i hur han handskas med sina karaktärer;  dom är fula och snygga och onda och dumma och rädda och tröga. Men Barclay ömmar för dem alla.

Så under julen letade jag upp den och gjorde det där jag så ofta gör med bra deckare; sträckläser. Och detsamma utspelade sig med Pojken som slutade gråta när den kom nu i januari.

Tillför Ninni Schulman något nytt till en ganska konventionell genre? Nej, det vore väl synd att påstå. Men det gör inget, men finns ändå något fräscht och upplyftande i hennes böcker. Huvudpersonen Magdalena är journalist och återvänder till sin hembygd Hagfors efter ett kraschat äktenskap. Magdalena är en sympatisk huvudperson med nojor och känslor som vilken vanlig person som helst. Uppfriskande att slippa en neddekad manlig polis!

Det är också väldigt skönt att läsa böcker där jag saknar misstänkta. Jag har inga idéer förrän 20 sidor från slutet och de visar sig vara fullkomligt fel. Ungefär som i Johan Theorins Skumtimmen.

Så kontentan är att jag gillar. Och jag vill läsa mer om Magdalena Hansson.
Men snälla snälla låt mig slippa filmatiseringar med Eva Röse i huvudrollen.

Men det borde stå Love och inte like i sista meningen. Iaf om ni frågar mig.

http://www.guardian.co.uk/books/2012/jan/17/friends-books-rick-gekoski?fb=optOut

Inatt drömde jag nämligen om att jag fick besök av en av de bloggerskor jag följer mest frekvent, hon är en rödhårig donna med jäkligt bra klädsmak och galet bra smak (nej, det är inte Elsa Billgren, henne har jag aldrig läst) och konstiga infall. I drömmer var på rundresa i Sverige med sin kille och besökte  bloggare.

En ganska konstig och rörig dröm var det och där någonstans mitt i alltihop så säger hon ”Ja, du är ju en typisk jeanstjej”.
Vilket är ungefär så långt från sanningen man kan komma och i mina ögon en jäkla förolämpning. Jag äger ett par jeans och dom kanske jag har på mig 2 gånger om året.

Kvintetten inleds med Andrés Barbas Efter oss syndafloden. Jag är lite tveksam till titeln. Men i övrigt. Andrés Barba håller stilen från Augusti, oktober. Den erotiska laddningen är stor, äcklet är om möjligt ännu större. Barba är verkligen en författare jag ser framemot att se utvecklas. Han kan  bli hur stor som helst om han fortsätter så här.

Nummer 2 är Nuria Labarias Slippa se regnet.  Som är en lite sorglig historia om ett skilsmässobarn. Om det där att vara delad i två. Om att vara bådas men kanske allra mest sig själv. Labari vill jag läsa mer av. Mycket bra första intryck.

Elvira Navarro Leken, nummer 3, gillar jag inte alls. Två småtjejer som ger sig in i en lek som slutar illa. Den är för vanlig, den har lästs förut. Man vet från början hur det ska gå.

La Noche Sucks av Blanca Riestra är kanske den jag tycker allra bäst om och kanske också den som jag tycker det är svårast att säga något vettigt om. Jag får intryck av framtidsvision och sci fi, men de referenserna är inte solklara. Riestra hänger över mig och jag vill ha mer.

Den avslutande novellen, som för övrigt är rosa, heter Överlevaren och är skriven av Sònia Hernández. Handlar om en man som levt fler år än det är tänkt. Ganska, ja, jag vill inte säga svag, men det är nog det ord som kommer närmast. Och jag är inte säker på om det är rättvist. Eller om det är så att La Noche Sucks helt enkelt lämnar för starkt intryck efter sig.

Den är en lite färgglad kvintett, som små godisbitar. En del är lite surar än jag tänkt mig, andra ger en helt nya och spännande smakupplevelser.
Flera intressanta namn som jag gärna läser mer av.