Smålands mörker

Smålands mörker skulle kunna vara titeln på min tonårstid.
Men någon annan snodde den.
Närmare bestämt Henrik Bromander som med Smålands mörker smäller till så det gör ont på alla möjliga ställen.

Smålands mörker tar sin början i Nässjö där Erik växer upp.
Han tecknar serier, inser att han är homosexuell och intresserar sig för nazismen.
En konstig kombination, men let’s face it; Småland föder konstiga kombinationer.

Smålands mörker är obehaglig, galen, sjuk, rolig, ful, sorglig.
Som läsare förfasas jag, jag fnissar högt, jag äcklas lite.
Allt som allt; Henrik Bromander har skapat ett sjuhelvetes jävla Smålands mörker.
Det är inte mitt småländska mörker, men jag är helt med honom.

Om man håller sig i solen

Jag är tillbaka i min favoritgenre!
Jag har längtat efter Johanna Ekströms Om man håller sig i solen sen innan jul när jag först hörde talas om den.
En skicklig poet och en pappahistoria utöver det vanliga.
Oddsen var goda.

Utfallet blev mycket bra.
Johanna Ekströms historia om sin uppväxt, om sin pappa den högt uppburne akademiledamoten Per Wästberg, är ett ganska skakande stycke prosa.
Det finns ganska många ondskefulla, hårda, fula ord att yttra både om Per Wästberg och Margareta Ekström (mamman), men jag väljer att avstå. Läs för er själva.

Barnet Johannas universum är en värld av fasader.
En värld där det som visas upp är scenografin av ett vackert hem, en perfekt familj.
Ett lyckligt skådespel för allmänt uppvisande.
Vad som är kvar när ridån dras ner och lamporna släcks är tomheten.
Tomheten och ensamheten.

Vad som drabbar mig hårdare än hårt är Johanna Ekströms språk.
Det är kyligt.
Det är hårt.
Det är helt utan känslor.
Och det gör det än obehagligare.

Om man håller sig i solen är ingen läsning för ditt livs lyckliga stunder. Den kostar på att läsa.
Trösten är att du kommer ut på andra sidan väldigt glad över att dina föräldrar inte är som dessa…
För även om den stora boven är pappan så går det inte direkt att hävda att mamman är utan skuld.

Havsmannen

Det fanns en enda anledning till att jag valde att läsa Carl-Johan Vallgrens splitternya Havsmannen.
En enda anledning. Och det var den av förlaget superhypade stunden när Nella öppnar dörren och ser…
Ja… vad hon nu ser var höljt i dunkel. Men förlaget lovade att läsaren skulle resa sig upp i ren häpnad/chock/förundran.

Inte vet jag, men jag måste ha sovit när jag läste just det stycket, det fanns inget som gjorde mig stel av skräck eller förundrad eller chockad eller något.
Det enda som sticker ut ur den allmänna tristess sörjan är när gangsterpojken Gerhard väldigt tidigt i boken plågar livet ur en kattunge. Där fick jag hoppa över några rader för att skona mitt kattungsälskandehjärta.

Annars; ja det är en trasig 80-tals barndom med trasiga barn och alkoholist/kåkfarande föräldrar. Ett litet samhälle som in i det längsta väljer att blunda. En storsyster som gör allt för sin lillebror.  Mobbare. Tyranner. Förtrogna.
Well, det är inte första gången du läser det. Och inte sista.
Men vänta… om vi stoppar in ett havsvidunder så gör det all skillnad.
Eller… nej… det gör det inte. Inte det minsta.

 

Empire state of mind

För ett tag sedan hörde jag talas om förlaget nilleditions för första gången. Kort därefter levererades York till min dörr. Av en budfirma! Jag gillar tilltaget; go big or go home!

York med undertiteln Photos by Jenny Mörtsell är en rejält tjock bok sprängfylld med bilder från staden av städer, det stora äpplet, the one and only; New York.
Men bilderna som möter åskådaren i Mörtsells bok är inte det glättiga high life Upper East Side-drömmen. Nej det vi ser är vardagen. Livet för den vanliga människan. Persiennen, duvan, Swedish fishes i godisaffären, ölen, vännerna, kvinnan på gatan man aldrig kommer se igen.
Det finns ett vardagligt New York också. Utan skimmer och champagne.

York är imponerande, bilderna talar för sig själva. Jenny Mörtsells bilder är intressanta i all sin vardagliga tristess.
Det enda jag inte gillar är Nille Svenssons text. För mig tillför den inget. Snarare stänger den in betraktaren i ett hörn och i ett enda seende. Då är det ju bra att den är placerad sist i boken.
Följ bilderna och läs om du vill.

En liten parentes; paranoid som jag är tycker jag att det är lite läskigt när jag får paket med bud från ett förlag som jag aldrig haft kontakt med. Mitt privat jag och mitt blogg alter ego är ju inte uppenbart sammanlänkade. Spännande, men lite läskigt.

Tack för boken nilleditions!

Om du var jag

Eftersom jag inte sover, jag är febrig och dan, så sträckläste jag ut Jessica Schiefauers Om du var jag inatt.
Eller det var väl inte bara för att jag inte kan sova, det handlar väl minst lika mycket om att den är riktigt jäkla bra och svår att lägga ifrån sig.

Jag älskade ju Pojkarna när jag läste den i höstas. Också den läsningen, konstigt nog, under febertoppar. Ett märkligt sammanträffande.
När jag stod öga mot öga med Jessica Schiefauer på Bokmässan i höstas var jag tvungen att säga det till henne. Tro mig, det är få författare jag har sagt det till. Skulle gissa att det rör sig om Schiefauer och Göran Tunström.

Agnes och Louise har precis tagit studenten, delar lägenhet och liv, festar och lever. Dom är varandra, eller Agnes är åtminstone Louise. Louise är sig själv. Så ser det iaf ut utifrån.
Jag vill återigen utbrista ett Ååååååh! Jessica Schiefauer är så briljant. Hennes beskrivning av Agnes, hur hon krymper i Louise skugga och växer när hon är på egen hand, eller speciellt i Hannes sällskap, är så lysande. Den där vänskapen som får den ena att blomma och den andra att krympa. Men Schiefauer är ju smartare än så; Agnes sväller och blir ful när den vackra, medvetna, utmanande Louise är nära och när Louise är frånvarande blir hennes kropp vanlig igen; hon blir vacker och sig själv.
Men Louise är ju inte bara den tuffa, utmanande tjejen, hon behöver Agnes. Jag skulle säga att hon behöver Agnes för att utan hennes blir hon det motsatta; när Agnes är med är hon vackrast, tuffast i världen, men utan hennes krymper hon och blir en trasig sprucken flicka.

Om du var jag är en fantastisk historia om att man måste skiljas för att finna sig själv. Om att vara på väg att bli vuxen. Om att vara tjej och på väg in i vuxenvärlden, vi har alla varit antingen Louise eller Agnes, i någon variant, eller lite av båda

Jag är inte rädd, inte med dig. Du får ta hur mycket du vill för jag tar aldrig, aldrig slut Hannes, jag visste inte innan att jag var bottenlös, men nu vet jag det. Du måste komma och ta av mig. Annars rinner jag över.

Om du var jag – liten minirapport

Åååååh! Jag måste bara säga det. Åååååh!
26 sidor och 3 kapitel in i Jessica Schiefauer Om du var jag så är jag helt hänförd.

 

Strindberg och jubileum!

Jamenvisst, det ska ju firas att det är 100 år sedan gubben dog! (?)
Jag fattar inte varför dödsdagar ska firas, men okejdå, alla anledningar att fira är bra anledningar.

Strindberg hade fyllt 163 år i år och det är ju en anledning så god som någon att fira. JötaPetter! 163 år! Still going strong.

Man kan summera Strindbergsliv som jag gjorde till Dear New Girl.

Blablabla Harriet Bosse vill du ha ett litet barn bla blabla blå tornet blablabla dåres försvarstal blablabla alkemist blablabla landsflykt blablabla kvinnohatare blablabla manshatare blablabla människohatare.

Mer än så behöver nog inte sägas.

Tistelblomman

Jag tittar fortfarande på The Tudors och är så sjukt trött på Henrys tjat om att få en son. Tackålov har Edward precis fötts nu. Men, ja, då går ju Jane och dör och kungen sitter mest och ritar slott djupt deprimerad.

Steget mellan The Tudors och Amanda Hellbergs Tistelblomman är förvånansvärt kort. Anglosaxiskt så det förslår.
Jag älskade verkligen Döden på en blek häst. Den höll mig fängslad från i princip första till sista sidan. Tistelblomman kommer inte alls i närheten. Kanske har jag sett för många brittiska serier, läst för många brittiska böcker, men den griper aldrig tag. Det händer aldrig det där jag inte väntade mig. Jag finner ganska snart att jag inte bryr mig om Maja det allra minsta. Och Adrian är bara en jobbig liten konstig unge. Och varför eldar ingen bara upp Tistelblomman? Det borde ha löst problemen för länge sen…

Ah, denna besvikelse!
Jag vill ju älska den. Jag vill ju vara i Hellbergland.
Istället finner jag mig nu på utsidan och tittar in. Och är inte ens lite sugen på att vara där inne.

Friday, friday

Jag hänger i soffan och pendlar mellan att se andra säsongen av The Tudors och läsa Amanda Hellbergs Tistelblomman.
Henrys goatie i andra säsongen av The Tudors är erbarmligt. Så pinsamt fult med tanke på hur fruktansvärt snygg den mannen (alltså Jonathan Rhys Meyers) är.

Amanda Hellbergs Tistelblomman har jag inte riktigt kommit in i än. Den är ingen Döden på en blek häst, kan jag konstatera, men det kan ju vara bra ändå. 118 sidor in så är jag lite uttråkad av den, men för ovanlighetens skulle tänker jag inte ge mig. Jag tror för mycket på den här författaren.

Igår firade jag Abibliofobis födelsedag med att beställa böcker. Det blev ett knippe Åsa Grennvall. Liv Strömqvust, Nina Hemmingson, Sara Granér och Matilda Ruta må vara fantastiska serietecknare men Åsa Grennvall slår dom andra med hästlängder. Hon är så sjukt grym och rolig. Med en knepig och cynisk humor som passar mig som handen i handsken.
Dessutom har Optimal Press stort behov av pengar på grund av en skattesmäll; så det är moralisk skyldighet att köpa serieböcker i detta nu. Du kan läsa och beställa här. Sverige behöver förlag som Optimal Press.

Sfinx

Att läsa Christine Falkenlands Sfinx är att omgärdas av ett mörker så påträngande att jag känner mig säker på att det förr eller senare kommer att kväva mig eller svälja mig hel.

Christine Falkenland har underbara förmågan att alltid få mig att vara på mina tår. Det händer inte mycket i hennes böcker, men det finns ständigt det där bubblande, undertryckta. Känslan av att övermannas av något mäktigare än en själv.

Sfinx är ett brev. Från den första hustrun till den andra.
Ett brev som börjar i ett trevande som efter hand övergår i en besatthet.
Ett försök till förståelse av sitt eget jag som övergår i ett äckel, ett hat, en kvävande känsla av oro.

Den enda mannen är ingen god man, men den första hustrun kan inte glömma. Hon har gått vidare, men ändå snubblat tillbaka. Varför? För att det visar sig att den enda mannen lyckats och är tillsynes lycklig. Välförtjänt? Inte alls. Men när var världen någonsin rättvis?

Christine Falkenland är lysande på många sätt. Hennes sätt att ladda språket är unikt. Och allra mest; hur hon aldrig lämnar mig som läsare tillfreds och tröstad. Andra hustrun kommer dö. Självklart kommer hon att dö. Eller, nej, första hustrun kommer ta livet av sig. Ta livet av sitt barn. Mörda den andra hustruns barn. Eller… Det är så galet begåvat och modigt av Falkenland att lämna mig i mitt ovetande.