The fear and joy of the red wall.

-Jag såg förresten en video med Nirvana på MTV häromnatten. Den var bra. Äh, den var bäst.
-Bättre än Charlatans?
-Bättre än allt.
-Till och med bättre än Morrissey?
-Ja, eller, nje, eller kanske inte. Men den var riktigt bra.
-Kan du inte spela den?

-Kan ju försöka.

Du plockar upp gitarren från golvet och börjar spela lite. Det låter lite märkligt. Som ramsor man rimmade och sjöng när man var liten. Fast snabbare.

-Ungefär så låter den. Alltså, ungefär. Jag har ju bara hört den en gång.

Du lägger ifrån dig gitarren. Säger att den är det enda som håller dig vid liv. Utan den är du bara ingenting. Ingenting och ingenting. Du kan inte fatta att du faktiskt levde innan musiken. Och du fattade grejen. The laws of pop are the only laws you’ll ever follow. Så var det. Så var det bestämt.

©Mikaela

Brist på ”kroppen”

Dagar av avslut, avsked, avbön, anställningsintervju. Jag är något comatosed.

I tisdags hade Biskops-Arnö Anonymous sitt sista officiella möte. Vi satt bland fåtöljer, underbara lampor, Emmakoppar, Kokakannor, förgyllda ankfötter och rosa hyllningar till Hjalmar Branting och pratade om det stora i skrivandet, det lilla i skrivaren och det vackra i att vara. Om drömmar och fasor. Allt ackompanjerat av en klassbebis som efter en termin nu sakta men säkert har börjat tröttna på litteratur. Can’t blaim him.

Uppläsning på Copacabana. Nervigt. Men roligt. Det kändes avslappnat. Den högt ärade barkfisken sa fina saker. Om Per Hagman i kontext till mina texter. It made me the happiest.
StefanF sa att vi har mycket att prata om på fredagens handledning.
Av nio (9) läsare var jag, enligt envisa rykten, den enda som inte hade med ordet ”kroppen” i mina texter. Vet faktiskt inte om det har någon betydelse. En iakttagelse. Ungefär som häromårets ”fågelskelett”.

Sen var det då slutfest. Festligt och sorgligt. Som det ska vara. T valde rätt ord när han på kortet till StefanL skrev ”Man kommer minnas oss i framtiden”. Love. Love. Love.

Gränser. Längtan.

Bildbevis och textutdrag från måndagens uppläsning på Copacabana kommer här:

Du höll upp en bild av Artemis. Fnissande sa du att hon var jag. Jag var kyskhetens gudinna. Hon som ständigt jagade. Då himlade jag med ögonen. sa att du var Apollon. Brodern som ständigt fanns där. Den sansade sidekicken. Han som gjorde människan lite mer levande.

Tillsammans stormade vi både himmel och jord. Det fanns inget sansat över oss. Det fanns inget vi inte försökte. De okrossbara fönstren var krossbara. Rinaldos hund var ingen vakthund. Inga lås kunde stänga oss ut. Inga stängsel var för höga.

Vi var en kraft som ingen rådde på.
Vi var myten om oss själva. Vi var ensammast i världen.

©Erik.

I väntan på att miraklets ögonblick ska sjunka in…

 

 

…läser jag DN och skrattar mig hes.
Om T.S. Eliot hade fått bestämma hade Det öde landet hetat He do the police in different voices.Tänk er att Joakim i Min värld istället skulle sjunga ”Han gör polisen med olika röster och det stora havet”.

Audrey Fenn får en handledare i den bästa av världar.

Veckan från helvetet är överstökad. Jag kan inte direkt säga att jag är tillbaka på banan, men jag är på väg. Lagom till nästa jobbiga vecka börjar kommer jag vara igång igen…
Alla helvetesdjävla studenter har dykt upp den här veckan. Än så länge är de snälla och lite förvirrad, men ge dom några veckor så kommer de antagligen se annorlunda ut. Jag är enormt trött på att höra mig själv säga ”Nu har du lånekort och kopieringsfunktion på det här. Vill du ha inpassering, så du kommer in i datasalarna och skolan på kvällar och helger får du gå ner till V1, det där lilla gula huset precis här bredvid.”

I tisdags började äntligenäntligen andra året. Jag var nervös intill kräkning på väg ut i bilen. Skönt att åka med Emma och Annika. Jennifer kom försent. Alla fick börja med att presentera sig själva och sina projekt. Jag sa floskler som ”krönikor och litteraturkritik”, ”gränserna för jaget” och ”kroppen som slagfält”. Om jag var någon annan skulle jag högaktligen skratta åt mig själv. Högt. Men Mara nickade instämmande i min beskrivning.
Sen fick alla läsa ur sina projekt. Intressant. Kristins verkar intressant. Synd att jag inte hamnade i samma handledningsgrupp.
Efter lunch fick vi en och en gå in i det lilla rummet en trappa upp i biblioteket, prata med M och få våra handledare. Att gå trappan upp var en domedagsfärd utan dess like. Som att gå till sin egen avrättning. Jag var rustad för fullskaligt krig för att slippa få Marie L som handledare. Verkligen rustad.
”Jag tänkte att du skulle få Stefan F som handledare.” ”Eeeh, ja…” ”Ja, han har en lysande förmåga att få de han tar sig an att bli klara med sina manus och väldigt många av dem har även debuterat med det manuset.” Sen följde ett samtal som ungefär gick ut på att jag sa att jag var rädd att jag skulle få någon som likande mig för mycket och hon log sitt allvetande leende och sa att hon inte hade tyckt det var någon bra idé, att hon anade att jag behövde någon helt annorlunda. Respekt.

När vi kom tillbaka till stan, jag kan inte nog understryka hur skönt det var att slippa Lidingöbanan, t-banan, pendeln, bussen och promenadx2, hade jag sällskap med Peter till t-banan och ur min mun kom dagens mest korkade kommentar ”Vad handlar ditt nya projekt om?” Killen har just tillbringat hela dagen med att prata om det och läsa ur det…
När jag till slut kom hem och stängde dörren, så rann all nervositet och stress av mig. Jag slappande av. För första gången sen innan sommaren.

Sen fortsatte veckan i ett märkligt tempo, galet högt med få stopp. Var på bio och såg This is England med Jenny i onsdags. På natten ringde E. Det var väl ett år sen sist, ungefär på dan. Mycket märkligt. Mycket har hänt. Jag kan bara understryka meningen som ringt i mitt huvud det senaste året ”Vad som än händer se alltid ut som en vinnare.” Ibland behöver man inte ens se ut som en vinnare. Det räcker med att höra vad den andra har att säga för att förstå att man är en vinnare.

Torsdag och fredag försvann i ett jobbtöcken. I fredags hade jag typ 1½ diskpass och efter det hade jag grava svårigheter att hålla ögonen öppna. Hade varit fint med den där fikan efter jobbet, men det finns nog andra tillfällen när den passar bättre.

Köpt snygga, snygga handskar och en svart trenchcoat. I höst är det dam ut i fingerspetsarna som gäller.

Önskelistan…

Om Audrey Fenn själv får välja handledare:

1. Anna H
2. Helena E
3. Gertrud H

Om Audrey Fenn inte får tycka till alls om handledaren:

1. Marie L
2. Ingmar L

Mot söderns land.

Stora känslor stora ord
men allt av vikt Jag säger
har Jag stulit ur en bok

Jag har i min packning två tjocka pärmar med texter som ska gås igenom. Se om det finns något att använda i diktsamlingen. Jag har Helena Erikssons Strata. Japp, jag ska vara förberedd inför valet av handledare.

Min poetgloria hänger på sned. Allt jag vill säga har någon annan redan sagt. Och dessutom så mycket bättre. Min lilla kortprosa idé har Jeanette Winterson redan skrivit. Alla ord jag älskar, alla fraser jag tycker är mina är egentligen Joakim Bergs. Jag sätter pengar på att kommande skivan åtminstone innehåller en text om träd.

I senaste numret av Kulturen har jag ett pyttelitet hörn av löpet. Den säger nog mer om mig än om Isobel Hadley-Kamptz bok. Snyggt var det iaf.

Vacation update.

Känner mig produktiv som få i dessa semesterdagar. Har fått en massa gjort.
Jag har klippt mig. Inget extravagant, men ändå, håret är mjukt och hanterbart. Jag har köpt, inte bara ett, utan två par nya skor. Sommarskor som går att gå i. Har skrivit en krönika om att åldras. En krönika med det eminenta namnet Jag tänker inte bli gammal. Jag tänker flytta till Enköping. Försöker vara lite rolig. Vet inte om det fungerar, men det är värt ett försök.
Har köpt alldeles underbara tidskriftssamlare också. Dom ser ut som en fondtapet med träd från 70-talet.
Dessutom har jag tillbringat lite tid tillsammans med diktsamlingen, som nu börjar kännas lite mer som en diktsamlingen än ett projekt.

Planera. Strukturera. Kritisera.

Nästa vecka har jag semester. Denna vecka känns mest som en enda lång transportsträcka för att nå dit. Jag ägnar dagarna på jobbet åt allt annat än arbete.
Jag funderar allvarligt på hur jag ska få den här veckan att räcka till allt. Borde ägna mig helhjärtat, 100%, hela tiden åt projektet. Få tillbaka kontrollen över det. Märkligt hur jag har gått från att kalla det Eftervår, till att nu mera bara benämna det ”projektet”. Från att ha varit en nästan färdig diktsamling är det nu mera sprida texter utan samband. Ber fröken Lee mig första dagen att beskriva vad det handlar om, är jag i nuläget, helt rökt.
Det är det nästa vecka ska ändra på. Förhoppningsvis.

Men nästa vecka ska också ägnas åt praktiska grejer, som att städa, sortera, kolla upp, dona omkring.
Den vingliga mannen tröttar verkligen ut mig genom att aldrig lämna över sin dammsugare. Mitt hem är ett dammoln. Utvecklar jag inte dammallergi nu lär jag aldrig göra det.

Annars funderar jag en del på Tidningen Kulturens framtid. Har den en framtid i sitt nuvarande skick? Svaret som jag ser det är Nej. Pladdriga, inkonsekventa, meningslösa texter som sällan kommer fram till något viktigt får alldeles för stort utrymme. Tidningen kan inte i all evighet leva på Terratologens medverkan. Andra skribenter måste lysa klarare. Visst finns det dom som är mycket bra och de som kommer att bli bra. Men när stora delar av tidningen är full med texter av en kvinna som uppenbarligen saknar journalistisk skärpa är det problematiskt. Kvinnan häver ut sig i helsidestexter utan poäng. En bättre skribent skulle på sina höjd ta upp en tredjedelssida och dessutom komma fram till något väsentligt. Jag förstår att hon är bra att ha, eftersom hon är produktiv, men både hon och ansvariga borde väl vid det här laget ha insett att hon inte har någon som helst journalistisk förmåga. Med skribenter som hon gräver tidningen sin egen grav fortare än fort.
Jag är fortfarande inte säker på vad den där artikeln om Bo Caveforsincidenten egentligen gick ut på…

Två dagar kvar. And counting…