Ryktet om min död

…är inte helt sant. Visst har jag varit lite krasslig, men bristen på bloggande beror mest på andra saker.

Jag fastnade i Suzanne Collins Hungerspelen.
Jag tänkte att jag skulle spana in den nu när den snart kommer på film och allt. Jag måste säga att första delen var förvånansvärt bra. Stark story, intressanta karaktärer. Jag ville inte sluta läsa den, sååå spännande var den.
Andra delen; Fatta eld, läste jag kanske 100 sidor i innan jag gav upp. Oerhört meningslös.
Känns lite som med Twilight. Första delen riktigt bra; resten i en nedåtgående spiral.

Samtidigt som jag läste boken så läste jag om den kommande filmen och är för ovanlighetens skull positivt inställd till castingen.
Jag kommer nog att se den…

Liten parlör för älskande

Det finns en del böcker som man älskar vid första anblick.
I det här speciella fallet; första gången jag hörde talas om den.

Liten parlör för älskande är David Levithans första bok för vuxna. Vem sjutton som nu är vuxen…

Historien om ett förhållande berättas i kortkorta kapitel med uppluckrad kronologi.
Jaget är sårat, känsligt. Bit för bit börjar man hata duet och vill verkligen att jaget ska må bra.

Enkelt uttryckt är det en fantastisk bok. Full av känslor, full av liv.
Jag blir så alldeles varm och lycklig av att läsa den.

Besatta

Elif Batuman; you had me at hello!
Okej, vi inleder med en riktig spoiler, men ibland måste sanningen sägas redan från början.

Jag fick en avi om ett paket, och fick gå hela den långa vägen till den nya postutlämningen i Garnisonen. Tack för det Posten! Tack för att ni flyttade en redan från början helt felplacerad postutlämning ännu sämre till.
Äsch, det där var en bisats.  Men jag gick dit iaf och öppnade paketet på väg ut, hade E i telefonen och vi skrattade åt baksidestexten:

Om du bara ska läsa en bok om konferensplanering, Isaac Babel, Leo Tolstoj, pojkbenstävlingar, jätteapor, uzbekisk poesi, det intellektuella livet och själens uppgivenhet – DET HÄR ÄR BOKEN FÖR DIG!!!

Skrattade för att det här verkligen är boken för mig. Skrattade för att igenkänningsfaktorn var så stor. Skrattade över hur rätt ett hemligt paket kan vara.

Elif Batumans Besatta – Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem hade jag aldrig hört talas om. Men första intrycket var bra. Dessutom med omslag av Henrik Lange!
Min läsning är fylld med understrykningar, utropstecken och fniss. Jag har suttit på luncherna på jobbet den här veckan och fnissat, inte kunnat hindra fnissningarna.

Elif låter sin besattheter bli till litteratur. Hon följer sin egen röda tråd och är inte rädd för att läsaren inte ska förstå. Ibland blir det snurrigt. Kanske mest för att hon befinner sig i en del av världen (forna Sovjetrepubliker) där namn och platser inte är de mest självklara för mig. Men jag tror också att det blir snurrigt för att det är snurrigt för författaren.
Att läsa Besatta är att vara mitt i Batumans besatthet, ta del av den och på något sätt göra den till sin egen. Jag vill också skumpa fram på en smutsig uzbekisk landsväg i en buss som inte har någon toalett, eller ha fel kläder på mig på ett konvent eller snöa in mig på ispalatset.

Besatta är en knasig bok av en tillsynes knasig författare. Jag hoppas att det finns fler som är lika knasiga som jag och älskar den.

Dash och Lilys Utmaningsbok

Jag börjar läsa Rachel Cohn och Davdi Levithans Dash och Lillys utmaningsbok och tänker nästa direkt ”Det här inte en bok för mig”. Språket avslöjar att den är för tonåringar.
Men ändå slutar jag inte läsa. Jag sugs in i historien. Rodnar, skäms, suckar av igenkänd pinsamhet, men jag ler och skrattar också. Jag ler mycket.

Författarna behandlar Dash och Lilys historia med båda ömsint respekt och vårdslöshet. Det gör mig glad.
Inte den bästa boken från Xpublishing i år. Men rackarns rar är den allt.

Frost

För länge sedan fick jag omslaget till Maggie Stiefvaters Frost skickat till mig med en uppmaning om att omslaget var precis i min stil. Vilket verkligen stämmer.
Sedan dess har jag haft den på min läslista.
När den nu i höst kom i pocket, så köpte jag den direkt.

Och maken till besvikelse får man väl leta efter… Jag förstår att alla vill skriva en Twilight och tjäna stora pengar och leva lycklig i alla sina dagar. Men någon måtta får det väl ändå vara. Huvudpersonen Grace är kär i Sam, som halva året är varg halva året människa. Och dom kämpar för sin kärlek. För att få vara med varandra.
Ja, tjenare…
Tillåt mig kräkas litegrann.

Game of Thrones

Det finns vissa saker jag med bestämdhet vet att jag inte gillar; historiska äventyr, fantasy, sci fi är bara några exempel.

Ändå har jag tillbringat helgen helt uppslukad av HBOversionen av Game of Thrones.
Bloggsfären har ju på sistone svämmat över av hyllningar till böckerna och jag har känt ”Jaja, de är inte för mig. Den där typen av böcker intresserar inte mig.”
Men till slut såg jag serien.
Varför då kan man undra?
Jo, bara för att Lena Headey har en av huvudrollerna. Lena Headey som spelade Sarah Connor i Terminator: the Sarah Connor Chronicles. Jag tänkte jag ser ett avsnitt och ser vad det är. ”Inte för att jag kommer gilla det eller så. Nejnej.”

Den positiva överraskning var enorm. När vargungarna hittades var jag fast och i helgen har jag levt och andats Game of Thrones. Så till den milda grad att jag funderar på att läsa Song of Ice & Fire. Fast jag inte gillar såna böcker…
Men jag vill ju veta hur de skiljer sig. Det är ju sån jag är.

För det är ju ett som är säkert; jag vet vad jag gillar och inte gillar…

All my friends are superheroes

Att The Tiny Wife är en av de stora snackisarna har väl inte så många missat.
Pia Printz har dessutom köpt de svenska rättigheterna till den. Yeah!
Men jag är ju lite mot strömmen (hrmm) och väljer att läsa All my friends are superheroes först. Kanske mest för att min internetbokhandel of choice inte får börja sälja The Tiny Wife förrän i höst.

Författaren bakom de båda böckerna är kanadensaren Andrew Kaufman, som inte verkar vara släkt med Charlie Kaufman. Vilket förvånar mig mycket. Inte främst för att de har samma efternamn, utan allra mest för att de har samma knasiga humor.

All my friends are superheroes är en bok att fnissa förtjust över från första till sista sidan.

För ett halvår sedan gifte sig Tom med The Perfectionist, men på festen gjorde hennes ex, Hypno, så att Tom är osynlig för henne. Hon tror att han har övergett henne och nu har Tom en flygresa på sig att få henne att se honom igen.
Superhjältarna i Kaufmans bok är inte i första hand den coola sorten som Wolverine, Cyclops och Human Torch.
Här är superhjältarna lite mer tragiska,vanliga människor med speciella förmågor; som att inte kunna ha oreda eller inte kunna stanna i förhållanden.

Sanslöst roligt och på sista änden en historia om kärlek. Alldeles vanlig kärlek. Inte den som hoppar ut från berg eller sjunger högst i kören, utan den vardagliga kärleken.

Någon har i samband med boken (det finns med i min utgåva) sagt något i stil med att det här är boken man ska ge till någon för att få den att förstå vad man känner. Oj, vad glad jag skulle bli om någon gav den till mig. Även om jag redan äger den…

Uppdatering: Pia hälsar via Twitter att hon även har köpt rättigheterna till All my friends are superheroes. Det här är en bra dag.

Ständigt denna JCO

Om någon ber mig lista mina favoritförfattare så kommer Joyce Carol Oates alltid, utan tvekan bland de tio främsta.
Men vill ni veta en hemlighet?
Jag förstår inte varför hon gör det…

Detta är en insikt som slår mig varje gång jag läser henne nuförtiden. Dödgrävarens dotter har jag börjat läsa kanske fem gånger sen förra våren och lagt ifrån mig den varje gång.
I helgen har jag läst Lilla himlafågel med god lust att lägga den ifrån mig. Men jag kände det som att jag hade ett uppdrag; jag behöver läsa för att förstå vad det är jag inte gillar.

Det fanns en tid då allt jag tog i av henne var fantastiskt. Blonde toppar ju så klart listan. Firefox läste jag när den kom på svenska för kanske 100 år sedan, men minnet av den är inetsat i mitt medvetande. Fallen var helt okej. Mörkt vatten var inte så dum den heller. On boxing är ju grym.

Kanske sabbades mina JCOläsningar av Blonde. Det var det sista riktigt bra jag läste av henne. Och den är ju så bra så jag nästan dånar, smäller av, vill lägga mig fosterställning och bara önskan att världen vill vara annorlunda.
Men det känns som att allt som kommer på svenska nu mer är samma bok. Jag är så trött på den amerikanska småstaden, trasiga familjer, död och en fascination över någon som det inte är okej att vara fascinerad av.
Det börjar kännas som att läsa Paul Auster; slumpmissioner, missantropisk man och en kvinna som gör allt bra vars namn konnoterar på Siri.

Nu Joyce Carol Oates så får du dela öde med herr Auster. Du är nu mera persona non grata hos mig. Och dina böcker förpassas bort från favoritförfattarhyllan.

Ibland blir man så lurad…

Ibland snubblar man förbi en bok och blotta intrycket av den gör en förtjust. Så var det när jag fick ögonen på Andrew Davidsons Gargoylen. Jag läste om den:

På en rehabklinik möter en svårt brännskadad man en kvinna som påstår att de varit älskande för länge sedan. Så börjar hon berätta om deras kärlek och en ny historia tar form.
Den vackra och namnlösa berättaren i Gargoylen kör längs en mörk landsväg när han tycker sig se ett pilregn komma rakt emot honom. Han kör av vägen ned i en ravin och vaknar upp på en brännskadeavdelning där han får utstå alla helvetets kval och smärtor i form av den behandling han måste genomlida för att överleva. Bränd till oigenkännlighet har han förvandlats till ett monster. Det enda han vill är att bli så pass frisk att han kan begå självmord.

Ja, jag ser ju nu att det var idiotiskt att förledas men så var det iaf.
Var den vackre berättaren är kan jag inte svara på. Det ligger en äcklig sönderbränd fd porrstjärna och narkoman på ett sjukhus och berättare. Vad det är för vackert med honom kan jag inte svara på.
In kommer en schizofren kvinna som har levt i 700 år hävdar hon bestämt och hon och porrisen har vid flera tillfällen varit älskande.

Språket är pladdrigt och historien får mig nästan att vilja bruka våld mot allt och alla. Spärra in kärringen och låt porrisen dö!
Nej, Gargoylen, åker i pappersåtervinningen utan att passera gå.

Just Kids

Sent omsider når min läsning till till slut Patti Smiths Just Kids.
Jag har precis lagt ifrån mig den.
Det finns en tår i min ögonvrån.
Det finns en känsla av vördnad i mitt hjärta.
En förståelse inför det jag just läst.

Jag tror säkert att många störs sig på att Patti Smith rör sig kring minnet av Robert Mapplethorpe som en museiintendent livrädd för att förstöra det perfekta.
Men jag känner igen det allt för väl. Jag har flera gånger varit övertygad om att jag en dag skulle bli tvungen att skriva den boken.
Det perfekta museiföremålet har sina brister, en saknad arm, ett sprucket ben, men det gör det inte mindre perfekt.
Det är bristerna som gör det perfekt.
Att vara den som vårdar minnet är att älska även imperfektionerna.
Ingen känner dem bättre än den som studerat dem närmast under många år.

Jag har ingen speciell relation till vare sig Smith eller Mapplethorpe och jag kan inte säga att jag älskar jag Just Kids.
Jag ser dess brister, men det gör inget. Det gör verkligen ingenting.