Champagnelycka

Sedan i torsdags kl 13 har jag befunnit mig bland champagne, skratt och grått.
Kan ni fatta att det till slut hände?!
Tranströmer får årets Nobelpris i litteratur. På riktigt.
Undrens tid är inte förbi.

Jag vet inte om jag har hämtat mig än.
Och jag vet ärligt talat inte om jag vill hämta mig.
Så här ska livet vara.

Snart exploderar det!

Det blir en Thomas/Tomas i år.
Den ena kommer att få mig att skratta och dansa av lycka.
Den andra kommer att få mig att vilja krypa ihop och gråta av lycka.

Den första är stalltipset.
Den andra är önskedrömmen.

Sanna mina ord i år smäller det

Imorgon är det dags för årets mest spännande händelse!

Jag upprepar mitt tips från förra året och säger en amerikan och mer bestämt Thomas Pynchon.
Men McCarthy, DeLillo och Roth tackar jag inte heller nej till.

Det finns inget annat val högst ärade akademiledamöter.

Mario Vargas Llosa

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
Årets snorefest avslutas  återigen med en gäsp.

Mario Vargas Llosa. Inget speciellt. Inget spännande. Ingen glädje.

Men jag är ganska övertygad om att jag kommer vara lika uppspelt nästa år också.

Om 3,5 timma…

öppnar Peter Englund dörren, går ut, stänger den och säger:
”Årets Nobelpris i litteratur har tilldelats den amerikanska författaren….”

Sanna mina ord! Det blir en amerikan i år. Pynchon, McCarthy, Roth eller DeLillo.
Författarna som har kallats de främsta i sin generation (av Harold Bloom) kan inte förbises hur länge som helst. Och de lär ju inte bli yngre.
McCarthy skulle göra mig gladast. Men Pynchon känns mest trolig.
JCO är drömmen, men bara en dröm.

Men om Per Wästbergs förord till Hemma i världen är en indikation så kommer jag att dö en bombastisk och mycketmycket lycklig död.

Stunden närmar sig

Ja, då var det snart dags igen för årets stora händelse.
Den stora händelsen som för varje år känns mindre och mindre spännande. Mindre aktuell. Mer full av lobbyism än kärlek till litteraturen.

Jag menar faktiskt inte bokmässan, även om det kan stämma in där också, utan ögonblicket när Peter Englund tar klivet ut genom dörren och proklamerar årets Nobelpristagare i litteratur.

Vadslagningen ser ut något i den här stilen (enligt DN)

Adonis
Philip Roth
Haruki Murakami
Joyce Carol Oates
Ko Un
Ismail Kadare
Amos Oz
Thomas Pynchon
Luis Goytisol
Mario Vargas Llosa

Jag känner mig lite bitter och cynisk och säger att det definitivt inte kommer bli världens bästa Oates. Eller Winterson.
Jag hoppas vid gud att akademien inte, likt alla andra, har fallit för Murakami.
Jag tänker att det kommer bli USAs år.

Sista minuten

Lite laddad har jag blivit nu, men inte så mycket.

Dock ”vet” jag vem som får det. Det är Thomas Pynchon. Det slog ner som en blixt från klar himmel så här 12.37 när det är 23 minuter kvar.

Den nya dagen gryr

Imorgon är det dags för någon ny författares stora äventyr att börja. Troligtvis någon gammal gubbe, som oavsett vilken del av världen han kommer ifrån garanterat skriver om Afrika på ett eller annat sätt. Lika sannolikt är att han är någon jag läst och förkastat.
Det kanske bara är jag, men i år känns Nobelpriset mer än lovligt avslaget. Jag känner mig otroligt desillusionerad. Visst kommer jag hänga över en dator på jobbet och hovra och ha lite hjärtklappning, men förväntningarna är inte monumentala.
Det kommer inte blir J C O. Det kan vi enas om. Det kommer inte bli Jeanette Winterson.  Eller Tomas Tranströmer. Eller Monika Fagerholm. Eller Joan Didion. Eller Mircea Cartarescu. Författare som alltid kommer stå högt i kurs på min ”Om jag får välja Nobelpristagar”-lista.
Jag önskar lite förstrött, men vet att det inte kommer bli någon av dem.
Nej, klockan 13.00 går Peter Englund ut genom dörren och säger något som bara resulterar i ännu ett jasså?!
Tyvärr.
Men jag hoppas litelite att jag har fel.

Så var det dags i år igen.

Imorgon smäller det.
Imorgon är dagarnas dag.
Imorgon klockan 13 kliver Horace ut genom dörren och offentliggör årets Nobelpristagare. Den enda Nobelpristagaren som verkligen räknas för oss littokiga.

I år säger jag bara Jeanette Winterson.
Lyckan vore fulländad.

Imorgon kommer SvD till jobbet vid 13-tiden och ska fota vår reaktion. Blir det ovannämnda så kommer ni få se mig dansa längst fram eller skratta så jag gråter, men ja, två brittiska kvinnliga prosaister på raken låter väl extremt otroligt.
Blir det nästan vem som helst annars så kommer jag antagligen stå längst bak, längst ut och sura.

Bubblare; Joyce Carol Oates, Mircea Cărtărescu, Tomas Tranströmer, Margaret Atwood.

Men det blir väl en manlig, prosaist från USA eller Israel.

Damen på allas läppar.

Doris Lessing. Doris Lessing.
Glädjen är spontan.
Egentligen betyder hon inget speciellt för mig. Det jag har läst tycker jag är bra, men det kvalar inte in på några favoritlistor. Är inte ens i närheten.
Däremot kvinnan Doris Lessing. God damn it, vilken krutkärring. Jag har ju redan tidigare skrivit om hur jag vill vara som gammal. Nu har jag fått ytterligare en idealbild. En totalt bergfast kvinnan som inte låter sig rubbas av att få nobelpriset. Imponerad in absurdum.