Nick Hornby säger det som det är

Imorse innan jag gick och jobbade hann jag slänga ett getöga på DN Bok.

En intervju med Nick Hornby säger han en mening som säger allt. Som är så klockren att jag nästan börjar gråta. Som jag sagt så många gånger den senaste tiden.

”Jag litar inte på personer som inte brinner för något.”
Åååh, vad det känns tryggt så här i snön. Att Nick Hornby säger saker som jag säger.

Söndag i sängen

Just nu på jobbet. Lördag på jobbet. Man kan ju bara dö av leda.
Men det är ju att ta i. Det är gemytligt här. Vi är få och fokuserade men samtidigt glada.

Min kropp börjar gå ner i varv. Inte för att den egentligen ska göra det. Utan snarare för att den vet att alldeles snart får den tillbringa lata dagar i mammas soffa med goda böcker. Till exempel Mons Kallentofts Höstoffer.

Jag är dock lite sur att Erikshjälpen inte kommer att ha öppet under julveckan. Men jag satsar på den tripp till min favorit Kupan på vinst och förlust. Om inte annat får jag ju köra bil och det är ju roligt.

Jag har haft en dålig läsperiod. Har liksom inte orkat plocka upp böcker. De senaste dagarna har jag jort ett försök och läst Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender. Fint att den är dedikerad till Sofiorna.
Men innehållet… jag vet inte jag… den får en ju att aldrig någonsin vilja skaffa barn. Jag tror jag mest av allt saknar ett djup och råhet. Den är så poetisk och fin. Och den enda gång det blossar till är i skildringen av flickan. Vilket gör den skildring så hemsk. En skicklig effekt, men jaget framstår som allt för mjäkig i konstrasten.

En (av många) julklappar till mig själv blir Dear me. Som även kommer gå i ett paket till F. Kända britter, med Stephen Fry i spetsen, har skrivit brev till sina 16åriga jag. Det är möjligt att jag kommer skriva ett till mig själv. I nuläget har jag egentligen bara ett ord av visdom att ge mitt 16åriga jag; VÅGA!

I år verkar rent allmänt vara året när jag föredrar att ge mig själv julklappar. Det är inte ens roligt att köpa till någon annan. Förutom den där superfina presenten till E. Den är jag sjukt stolt över.

We get it on most every night.

Jag tänker att det finns så många böcker jag borde läsa. Men kan inte komma på en enda. Viktoria Myréns I en famil finns inga fiender är faktiskt den enda jag kan komma på. Den fpr jag så fort A läst ut den.
I jul ska jag läsa Mons Kallentofts Höstoffer. Måste bara komma ihåg att bära hem alla böcker som ska till mamma.
Sen funderar jag på ett liten hög med bokinköp. Enbart pocket. Lutar mot; Den sista föreläsningen, Oscar Waos korta förunderliga liv, Kära Ballongis och Katedralen vid havet.

I torsdags fick jag nytt jobb. Avtal och inköp på heltid. Very nice, ingen kundservice (så vida det inte blir kris) fram till sista mars. Ja, jag är glad och tacksam och lite rädd. Men mest glad, gladare, gladast. Som jag sa till N; det är det här det är meningen att jag ska göra.

Igår drack jag den godaste latte jag druckit på bra länge. På en så pass udda plats som Ropstens tunnelbana. Kanske inget ställe man åker till för att fika. Men har ni vägarna förbi så slink in.
Jag var också på Kupan i Baggeby och lev rätt förbannad. Allt var hutlöst dyrt. Det har skett en stor förändring bara på några månader. Antagligen på grund av damen som sa ”Ja, syr vi på en bokstav på handdukarna så kan vi ta 300 kronor styck för dem.”

Jag har förgäves försökt köpa en present till mig själv för att jag är så duktig och har fått det här jobbet, men det har varit helt omöjligt. Det finns verkligen ingenting jag vill ha. Inte som jag kan köpa. Galet.

Jag har gett mig på Sisyfosarbetet att rensa bland mina skivor. Det är hårt. De där två banankartongerna som stårr och skämts i flera år nu är utrensade och det var grymt. Nu ska jag ge mig på på resväskorna med skivorna som betyder något. Herregud! Wish me luck. Alla dessa minnen som bara överväldigar.

And I will love you. Always.

Nu sitter jag i en röd festblåsa och väntar på att den årliga julfesten med jobbet ska gå åt stampeln.
Idag har jag terroriserat Kajsa med att sjunga Bon Jovi låtar hela tiden.
Gjorde klart för samtliga som lyssnade att det kommer det bli mycket av ikväll.

Har läst Herta Müllers Hjärtdjur och är måttligt imponerad.
Tycker det är upprörande. Hennes nobelpris innebär att Cartarescu inte kommer vara aktuell på bra länge.
En åsikt som jag enligt initierade källor delar med den rumänska stockholmsfalangen. Som under lång tid tydligen propagerat för ett nobelpris till vår käre Mirca.

Med Herta Müller kan jag säga att min egen fina felsägning säger allt (citat ur mail till kund):
”Som alla vet så handlar Herta Müllers böcker i stor utsträckning om hur det är att leva i Cartarescus rumänska diktatur.”

Nu ska jag dricka champagne och äta julmat.

det

Jag läser Inger Christensens Det. Det är klaustrofobiskt och skitjobbigt. En mäktig upplevelse. Mäktigt, men bångstyrigt. Kommer jag någonsin att läsa ut den? Tveksamt. Det här är inte en läsning man bara tar sig igenom. Ska jag vara ärlig så är det här en bok som jag kommer att plocka upp då och då.
Igår kväll låg jag hemma i sängen. Först såg jag Olas mankör vinna Körslaget. Ja…. kalla mig gärna folklig men jag tyckte det var mäktigt. Och roligt.
Sen såg jag Sex and the city -  the movie. Jag vet inte… den var inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den var till och med rätt okej.
Den handlar ju om jakten efter kärleken.
Och det känns som om mycket handlar om det just nu. Alla vill ha någon och till slut krackelerar det. I fredags AWade jag med nära och kära. En kompis berättade hur hon förra helgen hade fått ett sammanbrott ute i skogen i en stuga. Den stora känslan av misslyckande.
Det var ju inte så här man hade tänkt sig att livet skulle bli. Det var ju inte det.
Men det är på gott och ont. Både och. Inte bara negativt.

Du frågar mig
varför jag alltid springer.
Det är för att se
om någon följer efter.

No och jag

På grund av min sjukdom så kan jag inte närvara vid kvällens träff med min bokklubb. Vilket känns alldeles extra trist med tanke på att det är jag som har valt boken… Så jag skickade ett mail till my fellow Alcesare.
Anledningen till att jag valde just Delphine de Vigans No och jag beror på att den ges ut av förlaget Sekwa som är ett litet förlag som fokuserar på att ge ut nutida franska kvinnliga författare på svenska. Deras ugivningen är bland det finaste som går att få tag på i nuläget skulle jag säga. Varje ny bok de släpper fyller sin plats i min bokhylla och i mitt hjärta med stor värme. Vill ni har tips så skulle jag föreslå Claire Castillons noveller. Bittra och djävulska, men ack så bra.
No och jag släpptes förra hösten tror jag, men av någon anledning missade jag den då. Så när den nu kom i pocket så förstod jag direkt vilket mitt bokval skulle bli.
Jag tycker att No och jag är en alldeles speciell lite pärla. Det är hjärtskärande med jaget i boken som är så smart och förstår så mycket, men ändå ingenting. Läsaren förstår ju, jag förstod det iaf, att det skulle gå åt skogen, men på något sätt rycks man ändå med i jagets entusiasm och glädje. Man känner med familjen som bit för bit blommar upp på nytt. Bit för bit börjar leva.
Karaktärerna tycker jag väldigt mycket om. Alldeles speciellt det brådmogna jaget, hon kan säkert vara irriterade (eller hur Jenny?), men jag faller pladask för henne och hennes småprat. Och Lucas, ja, hade jag varit tonåring så hade jag också varit kär i honom. Den tysta, sargade hjälten, visst har vi sett honom förut, t ex Jordan Catalona som jag tänker mycket på under läsningen, men vem bryr sig egentligen? Även om det irriterar mig så uppskattar jag samtidigt att porträttet av No hela tiden undflyr skärpan. Det är som att varje gång bilden av henne ska tas så rör hon sig litelite grann så bilden blir suddig.
Jag har nog inte så mycket mer att säga egentligen. Jo, jag har ju inte sagt något om språket… men det tror jag förresten att jag struntar den här gången. Personligen är jag extremt nöjd med mitt bokval. Hoppas att ni är det också.
Over and out.

Svinis, here we go.

Efter att ha legat däckad sedan i fredagskväll börjar jag nu skymta ljuset i tunneln. Det har inte varit kul. Not at all.
Jag som fnyst lite lätt åt alla som smått hysteriskt har pratat om svininfluensan har fått vad jag tål. I söndags kunden jag inte prata. När mamma ringde på kvällen kraxade jag fram att jag var sjuk. Igår morse när jag ringde till jobbet kunde jag prata men inte så mycket mer. N skrattade åt mitt försök att sjukmeddela mig. Men i samma takt som rösten kom tillbaka så har snuvan ökat. Och det verkar dessutom som att jag har en lite fin ögoninflammation. Dom rinner konstant och det ser ut som om jag har gråtit i en vecka. Febern har till slut gett med sig. Men frisk är jag verkligen inte. Puh.
Idag öppnade jag till slut en bok och läste de sista 10 sidorna i Stephen Kings Att skriva. Till en början med måste jag säga att den där Göran Jönsson som gjort omslaget borde skämmas ögonen ur sig. Det är ta mig sjutton det fulaste omslag på en bok jag någonsin har sett. Herr King är ju ingen skönhet i sig själv, men varför någon tagit den bilden och gjort en extrem close up av ansiktet  är för mig helt obegripligt. Nåja, boken. Ja, som jag sagt tidigare så har jag, sent om sider,  insett Stephen Kings storhet.
Jag är inget fan av ”hur skriver man”-böcker, men det som utmärker Stephen Kings bok är att han inte skriver någon på näsan. Han berättar hur det fungerar för honom och passar samtidigt på att skriva sin egen biografi.
Jag tycker det är trevligt att befinnamig i hans skrivarrum. Att låna den blå fåtöljen när han inte sitter där och läser.
King är en väldigt trevlig läsvän, som jag tänker återkomma till.
Skräckhistorierna tror jag dock att jag skippar.

Stephen King give the word

Jag är inte typen som läser Stephen King konstaterade jag häromdagen efter att ha läst Hjärtan i Atlantis. Men den läsningen fick mig att inse att det var en bok för mig.
Nu har jag sett filmen, det finns en film med David Morse som den vuxne Bobby Garfield. Och, visst, den är hollywoodiserad, men ändå väl värd sina 1 timma och 36 minuter. Mika Boreem är lysande som Carol Gerberg och Anton Yelchin som den unge Bobby Garfield är nästan hur fin som helst. IMDB sökning ger mig infon att Anton Yelchin spelar Kyle Reese i Terminator Salvation.
Jaja, min fäbless för Kyle Reese och John Connor kanske kan avhandlas någon annan gång.
Jag har iaf satt tänderna i min andra Stephen King läsning på kort tid. Att skriva heter den och halvvägs in så är jag snart benägen att lägga King på min favoritförfattarelista. Vilket jag på sätt och vis vet är idiotiskt. Men när han som Att skriva skriver det som det är, utan omskrivelser eller undanflykter, ja, då har han mig i ett hårt grepp.
Han får mig till exempel att fundera över favoritplats att läsa på. King skriver om hur viktigt är att hitta sin plats att läsa. En blå fåtölj,  som han har. Min favoritplats att läsa på är tunnelbanan. Det känns inte så lyxigt…

Därunder ett helvete

It’s all juste a little bit of history repeated är ord som ringer i mina öron under läsningen av Claire Castillons Därunder ett helvete. Jaget i romanen kallar sin man för Åsnan. Föraktar hans blotta existens, på samma sätt som hennes farmor en gång föraktade hennes farfar. Och i total motsats till hur hennes mamma smetigt älskar hennes pappa.
Historierna i Claire Castillons roman väver en intrikat väv. Historierna skiljs åt av styckeindelningar och flyter förvånansvärt lätt. Det är  sylvasst och obönhörligt precis som i hennes tidigare novellsamlingar (Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska). Och det som i hennes novellsamlingar ibland har känt som något av ett hinder; klaustrofobin och andnöden, kommer här till sin fulla rätt.
I samband med läsningen besöker Claire Castillon Kulturhusets Internationella Författarscen (tack för biljetten Sekwa). Intervjuas av Kerstin M Lundberg. Det samtalet lämnar dessvärre mycket övrigt att önska. Jag är inte säker på hur mycket som beror på min brist på franska och hur mycket som beror på att intervjuaren inte har läst tillräckligt eller ens riktigt förstår vad det är hon har läst när hon läst Claire Castillons böcker.
Ska jag säga något så tror jag att det till största delen beror på ålderskillnaden.
Lundberg vill hitta förklaringar till Claire Castillons tematik i hennes eget liv. Jaja, vi har alla haft en taskig barndom men det betyder inte att allt vi skriver handlar om den, vill jag kontra med. Önskar jag att Castillons ska säga.
Castillons verkar å sin sida rätt avskärmad. Jag föreställer mig att hon i grund och botten är rätt blyg och reserverad. Och det blir inte bättre av att hon och intervjuaren inte ens verkar befinna sig i samma århundrade.
Nästa gång Claire Castillon kommer till Internationella Författarscenen så vill jag se henne i samtal med någon i sin egen ålder. T ex Karolina Ramqvist. Det vore ett möte att se framemot!

Den röda soffan

Ännu en bok från fantastiska förlaget Sekwa. Men den här gången blir det inte ytterligare en fullpottare. Den blir ett något mer ljummet utlåtande.
Det finns mycket i Michèle Lesbre Den röda soffan att tycka om. För att börja med omslaget. Det är en bok att äga, att inte bara ställa in i bokhyllan utan fronta med. Visa upp för världen.
Språkligt är den också den riktig godbit, något att sätta tänderna djupt i. Förledas av. Men storyn… Jag tror att Lesbres största problem med Den röda soffan är att hon vill för mycket. Det finns ett antal historier i den som förtjänar mer. Dom förtjänar sin egen bok. Som på alldeles egen hand skulle lyckas förvalta många fler sidor än de 131 som de nu samsas på. Damen och hennes liv. Igor. Resan på transibiriska järnvägen. Hattarna.
Stycket om hattarna är en ocean av möjligheter. Damen är en ocean av möjligheter. Igor är på alldeles egen hand en världsrymd av möjligheter.
Resultatet blir något av en frustration. Och en känsla av besvikelse. Att inte få allt det som den här boken skulle kunna vara.

Men utan honom skulle jag ha missat något, något i mig själv och i mitt liv som hade fört mig till det där tåget för att jag skulle hinna ikapp mig själv.