En era går i graven

Efter moget övervägande har jag beslutat att lägga ner kritikskrivandet i Kulturen. Trist, men när böckerna hotar att spränga en ut ur sin lägenhet får man göra något radikalt. När man har så stor agenda att dygnets timmar inte räcker till även utan dem så är det dags att ta tjuren vid hornen.

Så i den närmaste framtidenkommer mitt recensionsskrivande endast att äga rum här.

Bombyx mon amour

Sommaren sägs vara deckarens högsäsong. Det finns en föreställning om att den svenska läsaren vill ligga i hängmattan och läsa om hur det går för den sargade poliskommissarien i jakten på mördaren.
Den läsaren är inte jag. Men när Frankrikeälskande förlaget [sekwa] ger ut Anne Rambachs bok Bombyx så kastar jag mig ändå över den med de höga förväntningar jag fått på förlagets tidigare utgivning.

Under ett kinesiskt bröllop på restaurangen Bombyx kommer några maskerade män in och skjuter vilt omkring sig. På platsen finns bokens huvudperson, frilansjournalisten Dianne Harpmann för att skriva ett reportage om bröllopet. Dianne är märkt av sorgen efter sin man och sons död, men i och med morden på restaurangen får hon åter ett fokus. Behovet av att utröna vad det var som hände och inte minst varför det hände driver henne framåt och in i ett nät av lögner, hot och svek.
Till sin hjälp får hon kollegan Elsa. Tillsammans börjar de nysta i ett farligt spel där den franska polisen gör sitt yttersta för att skylla händelsen på de kinesiska triaderna, men där kollegorna snart inser att det inträffade inte är så enkelt och där det finns både mäktiga och politiska krafter som är beredda att gå långt för att skydda de skyldiga. Skydda sanningen.

Rambach visar upp nya och intressanta platser i Paris. Ställen långt från de klassiska symbolerna för staden. Personligen undrar jag verkligen om Eiffelkyrkan finns. Om någon vet, hör gärna av er.
Beskrivningarna av karaktärerna är, föreställer jag mig, till stor del färgade av Diannes oförmåga att engagera sig med andra människor. Vilket ibland gör det svårt att hålla isär bikaraktärerna. Ett dilemma som är lätthanterligt med tanke på att det inte är hos personerna styrkan i Bombyx ligger.
Den finns i det vida spannet. I hur påläst och tillgängligt det blir när Rambach skriver om blomsterförädling, bioterrorism och statshemligheter.

Att kalla Bombyx för deckare är kanske att förenkla dess kraftfulla och spännande historia, men i brist på bättre får den gå under den benämningen. Som läsaren hålls man fängslad från första till sista sidan. Detta är ingen klassisk who did it-historia. Det är en roman om hur långt människor är beredda att gå både för att hitta sanningen, men också om hur långt människor är beredda att gå för att skydda sanningen.
Det finns inte en lugn stund i Bombyx. Tempot är högt. Spänningen total.
Resultatet är en eftertänksam känsla av att ha upplevt något helt nytt och en aning om att denna historia inte befinner sig allt för långt från verkligheten.

Self promotion your time is now

Upptäckte att [sekwa] skriver om, och länkar till, min text om dom. Okej, dom har tidigare länkat till recensioner, men det här känns roligare.
I samma veva blev jag uppmärksammad om att Adlibris citerar mig på sidan för Curiols Utrop. Coolt. Kan det vara ett tecken? Kandetkandetkandet…

Sen finns det ju vissa som inte fixar att ta kritik.
Som tycker att jag talar från hjärtat när jag ger hennes bidrag till Självmordsboken kritik. Och menar att jag utan anledning sorterar ut hennes för att kritisera. Men…ja… bidraget får överlägset mest utrymme och har en annan layout än resten av antologin, då borde det väl även tåla hårdare granskning än resten av bidragen. Och hur ledsen jag än är så var bidragets kvalitet undermålig. Rent utsagt usel. Men, visst, att dra växlar på hur tragisk storyn bakom är kanske funkar på en del. Men inte på mig. Kalla mig  okänslig. I det här fallet är jag det utan tvekan.

Du vet jag vill bli din o hjärtat talar blint

Ja, så är det då klart att tidningen går i graven i pappersupplaga. Kommer fortsätta leva på nätet och jag kommer fortsätta skriva. Det är för svårt att låta bli. Herregud, få massa böcker skickade till sig. Inte så många bra, men med tanke på att jag i år har hittat [sekwa] och dessutom Liselott Willéns Islekar så kan jag väl inte direkt klaga.
Liselott Willéns tredje roman är min senaste litterära crush. Jisses vad jag tycker om den. Den besitter en känsla som inte riktigt vill släppa greppet om mig, trots att det är flera veckor sedan jag läste ut den. Svårt att precisera den. Jag skulle säga att tjejen slår knock out på allt annat i den här vårens svenska bokflora, kanske även i den internationella bokfloran.

Listan på sommarläsningen börjar ta form. Jag tänkte faktiskt försöka läsa lite självvalda böcker under sommaren.
*Ann Patchett Bel Canto
*Lotta Lundberg Skynda kom och se
*Edgar Allen Poe Huset Ushers undergång

Just nu läser jag Jens Lapidus Snabba Cash. på uppmaning från bokklubben och av ren nyfikenhet. Det är väl dags nu.

Annars håller jag mest tummarna. Den här veckan kommer beskedet.

Love is

I brist på bättre förmåga att uttrycka den där skräckinjagande känslan, jo det går med ett energiknippe till 8,5 åring som gör mig stoltast i världen, men i övrigt… så säger jag det till ett litet knippe böcker som får mitt hjärta att pulsera och vibrera.
I årets, hittills, rätt trista utgivning såg jag där i februari plötsligt ett fyrtorn resa sig i horisonten. I form av det Frankrikeälskande förlaget [sekwa] som lyckades med något jag inte riktigt visste att jag saknade. Nämligen att läsa böcker om kärlek, svek och längtan och inte vinnlägga mig om att hålla näsan högt och fnysa åt tramset utan istället helt och fullt uppslukas.
Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska och Céline Curiols Utrop fick mig att brista ut i små glädjerop av lycka och av snudd på smärta. De är så vackra. Så gränslösa. Så utmanande. Så språkligt förkrossande och fartfyllda och stillastående att varje ord vägs och vägs och vägs innan man slutligen går vidare till nästa ord.
Få böcker är kapabla att klara av det. Kapabla att få mig att vilja vila mig igenom den.
Jag är en rastlös läsare som kräver motstånd, mothugg, driv. Ger inte boken mig det inom 20-50 sidor är den död. Castilion och Curiol är verkligen värdiga motståndare. Vem av oss som har vunnit är jag inte helt säker på. Jag skulle gissa att det rör sig om en kamp som enbart har vinnare.

I [sekwa] har jag hittat en ny bästis i litteratursvängen. Ser framemot framtida utgivning.

Jag har ingen större lust att stöta mig med gud och alla människor.

Det sägs att den som lever med svärdet dör med svärdet. Jag kan bara konstatera att jag är trött på att leva med svärdet och jag har verkligen ingen lust att dö med svärdet. Därför lägger jag ner mitt svärd nu och låter någon annan ta vid. Någon som har större lust att dö för småsaker.

Köpte stans fulaste vinterskor häromdagen för mina fötter är alldeles frusna och det är bättre att vara varm om fötterna än snygg om fötterna. iaf när man håller på att förfrysa.
Tyckte att jag var för ordentligt, så jag köpte ett par skor till. Som verkligen inte är menade för det här vädret.

Fick det gigantiska härliga budskapet att jag i slutet av månaden för dubbla löner. Aaaaah. Välförtjänt.

Hatemail

Och folk undrar varför jag inte är feminist…

- – - – - – -

”Var håller kvinnorna hus? Varför försvarar de inte den Ulrika Schenström, statsministerns närmaste man, när drevet går mot henne (medan hennes manlige motsvarighet Anders Pihlblad) skonas, undrar XX i en artikel i tidningen Kulturen nr 38.
Jag vet inte om detta stämmer. Nog finns det de som tagit Ulrika Schenström i försvar. Ett hinder kan vara hennes partifärg, ett annat hinder kan vara att det finns något sorgligt i att kvinnor rumlar runt och super sig plakata på samma sätt som männen. Det är sorgligt redan när män är alkoholiserade och otillräkneliga. Det är ganska avskyvärt att de är slagskämpar och omåttliga horbockar. När sådana tendenser tagit överhanden i samhället bland de styrande männen har kvinnorna ofta varit räddningen. Om jämställdheten skall leda till att kvinnorna blir lika stora suputar, horbockar, våldsverkare och ja, kort sagt, svin, som männen ofta har varit, då är det nog ute med Sverige. Jag tycker i stället att jämställdheten skall innebära att männen blir mer lika kvinnor (åtminstone som de var). Att de blir mer kärleksfulla,
innerliga, nyktra, kloka och omdömesgilla.”

Beröring långt ifrån

Okej, efter dagar av angst är det dags för lite self promotion. I Vertigos senaste nyhetsbrev kan man läsa ”Och den som fortfarande är kritisk mot vår utgåva av Deborah Curtis bok om Joy Division och Ian Curtis kanske kan få sig en tankeställare av dessa anmälningar:” Följd av en länk till bland annat min hyllningsskrift till boken i fråga.

Veckans Medarbetare

Jag är veckans medarbetare i Tidningen Kulturen.
Så vill man se en något knepig presentation av mig, ackompanjerad av en ännu märkligare bild så ska man springa i väg till närmaste Presstopp eller Pressbyrå. Eller, ännu hellre, låta bli.

Sorg och ringdans.

Det sägs att sorg för människor samman.
Samtidigt är människor aldrig mer skilda åt än i stund av sorg.
Varje människa sörjer på sitt eget högst individuella sätt och olikheterna mellan oss är aldrig så tydliga som i samband med sorg.
Sorg har många ansikten. Sällan har det varit så tydligt som i samband med Ingmar Bergmans död. Den kan ta form av Peter Stormares dåligt regisserade offentliga sammanbrott. Börje Ahlstedts önskan att hela världen skulle förstå hur nära han och Ingmar Bergman stod varandra. Eller Erland Josephsons lugna konstaterande att Bergman nu är död.
Det sägs att hela svenska folket sörjer ”sin” Bergman. Om så är fallet hoppas jag att var och en sörjer sin personliga Bergman, inte de bilder media så gärna under årtiondena presenterat för oss.
Min Bergman har två sidor. Dels den där tillbakadragna gubben på Fårö som jag fått höra historier om från familjens Fårökontakter.
Den andra Bergman är rollerna han skapade. Karaktärerna och filmerna som säger så mycket om livet. Om människan.
Som jag minns det finns det inte en lärare på min gymnasieskola som inte var Caligula i egen hög person. Kanske samhällskunskapsläraren första året, men han gick ju i pension, så han räknas nog inte.
Jag såg Fanny & Alexander första gången när jag nog var alldeles för liten för att se den, men min bild av julen blir aldrig den samma igen. Vad jag drömde om en intelligent farmor som tronade över oss alla. Och en hel hög med farbröder som med sina familjer fyllde världen med jul och stämning. Men för att det ens skulle vara möjligt måste man ha mer än en moster och två kusiner som bor 100 mil bort.
Trots att åren har gått önskar jag mig fortfarande en riktig hejdundrande jul med huset fullt av släktingar och kära vänner.
Med rollen som biskop Vergérus har Jan Malmsjö gjort ett oförglömligt intryck på mig. Jag kan ännu inte se honom utan att det går en kall kår genom mig. Föreställ er hur det känns att varje nyårsafton tvingas avbryta sin festyra för att biskop Vergérus läser Nyårsklockan.
Varje år krävs det en liten extra kraftansträngning för att övervinna festförstöraren Malmsjö/Vergérus.
De gånger jag tänker på döden så finns det definitivt ett schackparti inblandat. Ett schackparti som jag garanterat kommer att förlora eftersom jag aldrig ens försökt lära mig att spela.
I dagar som dessa hoppas till och med en tvivlare som jag att det finns ett himmelrike. En plats i Vintergatan dit själen beger sig när tiden på Jorden är över.
Det är i dagar som dessa även en djupt tvivlande som jag hoppas att det finns ett himmelrike. En plats i kosmos dit själen beger sig när dess tid på jorden är över. En plats där nu en skrattande Lars Forsell står och väntar på herr Bergman. Förhoppningsvis promenerar de rakt in i ett stort gigantiskt julfirande. Där Gunn Wållgren håller hov. Strindberg spelar schack med Stig Dagerman. Audrey Hepburn fyrar av trestegsraketer.
Och genom vintergatan går en oändlig ringdans.