Last night I dreamt of San Pedro

Just nu pratar Annika Norlin om hur hon upptäckte musiken. När musiken blev mer än ett lyssnande.
Av hennes musikval, så här långt, att döma så skulle jag säga att vi har ett liknande bagage.

När upptäckte jag musiken?
Musikofilen i mig vill säga att det aldrig har funnits en tid då musiken bara varit bakgrundsbrus. När jag var liten var det Abba och Herreys och Style och mammas gamla Rod Stewartskiva som gällde. Carola hade jag inte mycket till övers för. Första skivan står i LPbacken hemma hos mamma, men den vann jag i någon tävling i någon tidning.
Att vara uppvuxen i ett litet samhälle vars hela existens levde, och fortfarande lever, på grund av musiken, oavsett vad gamlingar påstod och fortfarande påstår har gjort att musiken alltid har funnits där som en avgörande bricka i min uppväxt.
Mamma säger att läggs festivalen ner så kan siste man som lämnar byn släcka ljuset, för efter den finns ingenting.
Jag har svårt att tro att jag någon gång kommer att bo där igen. Skulle till och med hålla det för i högsta grad osannolikt. Men det finns en stolthet i att vara från byn. Jag säger det loud och jag säger det proud så fort jag får en chans. Och fan ta den som klankar ner på den. Jag får göra det, men ingen annan. Ingen annan.
Jaja. Det var musik jag skulle pratas om. Inte patriotism.
I tonåren upptäckte jag The Sinners och deras smått galna sångare Sven Köhler som jag skulle säga har haft avgörande betydelse. Via Sinners upptäckte jag hela 60-talet. Som sedan har fört mig framåt i musikhistorien.
Med Jakob Hellman grundades min enorma kärlek till musikens texter. Jag lyssnade inte på musik. Jag lyssnade på texter. Och så är det fortfarande.
Det är texter som får mig att upptäcka ny musik. Älska musik.
The Smiths passade utmärkt som kompliment till det utanförsskap man som litterär ickesportfåne gång på gång kände.
Sen kom indievågen med Charlatans, Wannadies och TPD och alla andra och jag gick upp i den med hull och hår. Det där var min indentitet. Är fortfarande min identitet.
Häromåret var jag med en vän och såg Lemonheads live. Min gamle galijonsfigur Evan Dando hade falnat och blivit gammal, han var mer upptagen av sig själv än av sin publik. Men han såg ut att må bra och det kändes tryggt. Vetskapen om att ens gamla hjältar inte rear ut sina själar behöver man ibland få bevis på.läs föregående inlägg.
Men det allra mest avgörande musikaliska ögonblicket i mitt liv infann sig, som trogna läsare säkert redan vet, en augustieftermiddag 1995 på ovannämnda festival. På Pampasscenen där fem unga män i svarta kostymer entrade scenen. Jag stod vid sidan av och skulle bara lyssna lite. När konserten var slut stod jag längst fram vid kravallstaketet. Och där har jag blivit kvar.
Jag går inte på deras konserter längre för ingen konsert av de jag har sett kan mäta sig med den första. Jag är inte fanatisk. Jag har min ritualer. Jag har dom.

Där har ni känslan.
Där Annika Norlin har du min upplevelse.

Hatemail

Och folk undrar varför jag inte är feminist…

- – - – - – -

”Var håller kvinnorna hus? Varför försvarar de inte den Ulrika Schenström, statsministerns närmaste man, när drevet går mot henne (medan hennes manlige motsvarighet Anders Pihlblad) skonas, undrar XX i en artikel i tidningen Kulturen nr 38.
Jag vet inte om detta stämmer. Nog finns det de som tagit Ulrika Schenström i försvar. Ett hinder kan vara hennes partifärg, ett annat hinder kan vara att det finns något sorgligt i att kvinnor rumlar runt och super sig plakata på samma sätt som männen. Det är sorgligt redan när män är alkoholiserade och otillräkneliga. Det är ganska avskyvärt att de är slagskämpar och omåttliga horbockar. När sådana tendenser tagit överhanden i samhället bland de styrande männen har kvinnorna ofta varit räddningen. Om jämställdheten skall leda till att kvinnorna blir lika stora suputar, horbockar, våldsverkare och ja, kort sagt, svin, som männen ofta har varit, då är det nog ute med Sverige. Jag tycker i stället att jämställdheten skall innebära att männen blir mer lika kvinnor (åtminstone som de var). Att de blir mer kärleksfulla,
innerliga, nyktra, kloka och omdömesgilla.”

Var är kvinnorna?

Grattis alla ni manliga makthierarkier.
Ni kan i dessa dagar fira er största triumf på bra länge.

Det verkar som om ni har legat lågt ett tag nu. Det har inte varit speciellt mycket prat om er och inga utspel har gjorts vare sig av er eller på er bekostnad.
Men som vi alla vet; krafter som er sover aldrig.
Ni bidar bara er tid.

Skalpen får väl sägas vara av yppersta kvalitet.
Av mäktigaste sort.
Ulrika Schenström, statsminister Reinfeldts närmaste person föll tungt när hon väl föll.
Det politiska Sveriges kanske klipskaste hjärna kommer för alltid att bli ihågkommen som en fullbult som kanske inte sover med fienden, men i alla fall kramas offentligt med den.

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över hela affären. Skratta för att det är så absurt. Gråta för att det är så sorgligt. Jag antar att det mest av allt lutar mot att jag är förbannad.

För det finns väl knappast någon som tror att Jimmy Wixtröm bara råkade gå förbi Judit & Bertil?
Det finns väl ärligt talat ingen som tror att det här inte var en välstrukturerad plan för att:
1. Göra sig av med en kraftkvinna.
2. Ytterligare smutskasta den borgerliga regeringen.

Personligen tror jag inte att det var en tillfällighet att rubrikerna i tidningen från början svartmålade den manliga deltagaren, för att sen, med en vidunderlig snabbhet vända strålkastarljuset mot Ulrika Schenström.
Att det döljer sig en plan där bakom framgår med önskvärd tydlighet när man läser presshanteringen av fallet. Ulrika Schenström får utstå spott och spe för sitt utseende. Notan på 945 kronor resulterade i att hon var klart full, men hur mycket av de 945 kronorna som Anders Pihlblad drack för förtäljer inte historien. Inte heller hur full han var.
På grund av att hon är kvinna är hon självklart som en mamma till Reinfeldt. Det var väl knappast någon som sa att Lars Danielsson var som en pappa till Göran Persson?

Vi det här laget borde det väl stå klart för var och en att det enda sedan alliansens seger i valet 2006 har pågått en hetsjakt på dem utan dess like. Speciellt på de kvinnliga anhängarna. Huvuden har rullat på löpande band och det lär knappast ta slut nu.
Sen kan man argumentera och diskutera till döddagar om hur klokt det var av henne att överhuvudtaget befinna sig där hon var och man kan älta både hennes och Reinfeldt agerande i kölvattnet av händelsen.
Men det finns jämförelser att göra. När Erik Fichtelius ständigt befann sig i Göran Perssons skugga och mer än en gång lät sig dineras av HSB ledde det 2003 till att Fichtelius fick lämna Aktuellt och 2006 till att han lämnade 24. Men HSB satt stadigt i sin stol.
Vilket så vitt jag ser det leder till två slutsatser:

Ulrika Schenström är kvinna i en manlig sfär, en skarp hjärna som är ett självklart hot mot män i maktkarusellen. Och som borgerlig statsminister får du tydligen inte ens försvara din närmaste medarbetare.
Ska man tolka kvinnors reaktion på det inträffade så skulle jag säga att Ulrika Schenström är ett hot även mot en hel del kvinnor.
Hur ska man annars förklara alla kvinnogruppers och feministiska debattörers tystnad?
Varför är ni så tysta när drevet går efter starka kvinnor?
Alla ni som framhärdar att de manliga makthierarkierna finns och verkar, varför håller ni käften när ni får bevis presenterade för er?
För det måste väl ändå betecknas som märkligt att när det blåser orkanvindar kring en kvinna så kommer det inga feministtrupper till hennes försvar.
Som kvinna, ickefeminist och motståndare till alla hierarkier som finns så känns det väldigt, väldigt ensamt här på barrikaden.

Hur jag lärde mig älska det tyska språket

Mitt förhållande till det tyska språket är ungefär lika dåligt som mitt förhållande till det tyska folket. Kanske till och med snäppet värre.
Jag vet att man inte kan dra ett folk över en kam, men oj vad lätt det är med tyskarna. Hela högen är en enda lång karikatyr på sig själva. Vare sig man väljer den öldrickande, sauerkrautätande tjommen eller de obehagliga historiska referenserna.
Tyska språket framkallar en rysning längs ryggraden som suttit där sedan mina föräldrar inför valet av språk till högstadie i princip tvingade deras lilla frankofil att läsa tyska. Tyskan är Schiller och Goethes språk, men det har inte hjälpt.
Det vill säga fram till nu.

Häromsistens gästade den tysk/österrikiske (dubbla medborgarskap) författaren Daniel Kehlmann Internationella Författarscenen på Kulturhuset. Han har rönt stor framgång med sin senaste bok Världens mått. Bland annat har den knuffat bort Dan Brown från bestsellerlistorna i Tyskland och Österrike. Något som både Kehlmann själv och hans samtalspartner under kvällen, Inger Elam, framhåller med stolthet.

Första gången jag kom i kontakt med Kehlmann var 2004 när jag i min jakt på ny litteratur kom i kontakt med den enda av hans böcker som innan Världens mått har givits ut på svenska, nämligen Jag & Kaminsky. Det var ett mästerligt möte. En bok om framgång och priset man betalar för framgång, med ett slut som jag anar har lika många öppningar som det finns läsare.
Tyvärr så har det varit förvånansvärt tyst om Kehlmann. Jag läser inte tysk press, så jag hade ingen aning om uppståndelsen Världens mått hade gjort på hemmaplan, så när jag i slutet av sommaren läste att han skulle komma till Stockholmblev resultatet i ett litet ”Äntligen!” följt av en notering i den livsviktiga kalendern.
Sedan dess har det tagit fart kring honom i Sverige också. Världens mått har fått lysande recensioner och jag har på något sätt känt mig lite, lite stolt. På något sätt är han min. Jag upptäckte ju honom först.

Nåväl, mitt gillande av Jag & Kaminsky till trots, så fanns mitt ogillande gentemot tyskarna där och gnagde. Jag hade mig inga illusioner om att det skulle bli en speciellt intressant kväll. Visst, skulle det bli kul att höra honom prata om sitt skrivande, men inget mer.
In på scenen kliver en intagande och artig man +30 som pratar riktigt, riktigt bra engelska.
Samtalet med Inger Elam vindlar och böljar kring frågor om mod, skrivandet, kändisskap, humor, men, framförallt, om Världens mått. Romanen handlar om äventyraren Alexander von Humboldt och matematikern och naturvetaren Carl Friedrich Gauss. Hur deras liv är varandras motsatser. De är två parallella linjer, men i överensstämmande med Gauss teori om parallella linjer så möts de till slut.
Kehlmann är välartikulerad, vänlig och pratar lättsamt om ämnena. Han är expert på Kant, men framhåller att han aldrig skulle få för sig att skriva en bok honom. Dock låter han Gauss träffa den åldrade och senila Kant i Världens mått. Närmare än så kommer Kehlmann aldrig att gå sin idol.
Jag är i och för sig redan såld när kvällen börjar närma sig sitt slut, men när Inger Elam ber Kehlmann läsa första sidan ur sin bok på tyska så raseras resterna av mitt agg mot det tyska folket och min illvilja mot det tyska språket brakar all världens väg.

När du läser det här har mitt beställda exemplar av Världens mått förhoppningsvis redan dykt upp. Dock inte på tyska, men jag har en känsla av att jag under min läsning kommer att ha hans mjuka och melodiska tyska i mitt huvud.
Jag kanske inte tycker att det tyska språket är det vackraste i världen. Men nästan.

Staden är alltid här.

I våras skrev jag en krönika om staden. Eller först och främst manliga författares förhållande till staden.
Jag kom och tänka på den i samband med min återvändo hit från den där lilla staden way out west, då jag drabbades av den där känslan som jag drabbas av varje gång jag återvänder: Herregud, vad jag älskar Stockholm.
Lars Winnerbäck sjunger ”Ingen har lockat mig som du.” och jag kan väl knappast göra annat än att hålla med. Det finns säkert andra städer i världen som jag skulle kunna älska, men aldrig som den här. This is home. Jag kommer aldrig att lämna den.

Staden är alltid en hon.
Det finns en genre inom litteraturen som jag har svårare för än något annat. Som jag har svårare för än medelålderströtta manliga poliser som jagar brottslingar, kaxiga kvinnliga journalister som jagar stories, debutanter som skriver om barndomen eller författare som i skönlitterär form skriver om andra författare. Det är de manliga författarnas kärlek till staden. Det kan verka generaliserande, men jag kan på rak arm inte komma på en enda kvinnlig författare som älskar staden så som manliga författare älskar sin utvalda stad.
Plocka upp en bok, till exempel Den svarta boken av Orhan Pamuk, och du möts av sida upp och sida ner med inträngande skildringar av staden med stort S. I Pamuks fall Istanbul. Du får ta del av hans kärlek till varenda gränd, varenda doft, varenda gatsten.
Orhan Pamuk må vara vår senaste Nobelpristagare, men det hjälper inte. Det blir inte läsligare för det.
För Paul Auster är det pulsen, glöden och den aldrig sovande staden New York som gäller. Slumpmissioner och kvinnor vars namn konnoterar på Siri till trots, det är staden som har huvudrollen. William Faulkner gick längre än så. Han kopplade grepp kring hela Mississippi och släppte det aldrig. Per Anders Fogelström inte bara skrev om staden. Han efterlämnade 80 hyllmeter med Stockholmiana.
Det finns så många exempel och så många böcker. De flesta outhärdliga, som Pamuk, men det finns undantag som bekräftar regeln, som Joseph Brodskys Vattenspegel. En liten skatt som brinner av kärlek till Venedig.
Inom musiken hittar vi motsvarande fenomen. Fred Ebb skrev den kanske allra främsta kärleksförklaringen till Staden; New York, New York. Den sång som från början gjordes av Liza Minelli, men som vi alla anser är Frank Sinatras. Joakim Berg återvänder även han till staden gång på gång, även om han aldrig skriver vilken stad det handlar om så kan vi vara tämligen säkra på att det är Stockholm.
Unga män i litteraturen verkar dras till staden som koncept, som begrepp, som mål för en resa bort från det vi kallar barndom. Äldre herrar, medelålders män däremot skriver långa kärleksförklaringar till den utvalda Staden.
Varför älskas staden sönder och samman av män?
Ämnet är ett sådant jag ständigt återkommer till och allt som ofta uttrycker min frustration och irritation över, tills en kväll för inte så länge sedan när jag och en vän stod vid gångbron över till Gondolen och jag för 812: te gången uttryckte min kärlek till den här staden. Min vän skrattade och sa att det är konstigt att jag ogillar stadsskildringar när det är så uppenbart att jag en gång, eller många gånger, kommer att skriva kärleksförklaringar till den här staden. Min Stad. Stockholm.
Jag och den här staden har en lång och inte alltid kärleksfull relation till varandra. Som liten drömde jag om att mina föräldrar skulle ta min bror och mig med sig och flytta till den. Det hände aldrig. När jag sen till slut flyttade hit slutade det i ett löfte om att aldrig återvända.
Ett ”aldrig återvända” som blev till ett ”kanske ett besök någon gång ibland”. För att, några år senare, bli en återflytt. Suget blev för stort. Stadens dragningskraft blev till slut oöverstiglig. Jag må ha gett sken av att jag övertalades, men i mitt hjärta hade jag redan bestämt mig. Jag bara väntade på att övertalningarna skulle komma.
Det finns fortfarande stunder då jag undrar vad sjutton jag gör här. Varför flyttar jag inte bara härifrån? Under morgonrusningen på tunnelbanan då jag yrvaken står packad som en sardin bland människor som uppenbarligen inte vet hur man stavar till tvål&vatten och antagligen inte ens har sett en tandborste på den här sidan millennieskiftet. Eller över folks oförmåga att fatta att står man stilla så står man till höger i rulltrappan. Eller…
Då räcker det med att jag sluter ögonen, föreställer mig utsikten från Mariaberget en sommarkväll och hjärtat liksom knyter sig av kärlek. Eller så söker jag mig till Judiska kyrkogården på Alströmergatan. Den märkligt säregna lilla oasen som får min puls att slå saktare, får min andhämtning att dämpas, som får mig att le även när jag helst av allt vill skrika åt någon som saknar folkvett. Behöver jag få pulsen att stiga letar sig mina tankar till gångarna vid St. Eriksbrons fäste. De som med sitt mörker, sin smuts och sina råttor egentligen representerar allt det som skrämmer mig, men som ändå får mig på bättre tankar. Får adrenalinet att pumpa. Får livsandarna att vakna.
Kärleken till staden förföljer litteraturen. Kanske för att den förföljer människan. Staden man älskar behöver inte nödvändigtvis vara den stad man bor i. Inte ens en stad man har besökt. Hur många älskar inte New York, trots att de aldrig varit där?
Vilhelm Ekelund skrev ”I en stad får livet en kall och hård blick. Men där är sanning i den blicken”. Kanske är det just där man ska söka svaret. En stad är till synes kall och hård med sin betong och sina stenar, sitt tegel, plåt och asfalt. Staden är alltid en hon. Staden är, sin kyla till trots, varm och mänsklig, egensinnig och personlig.
Staden kan man ge sin kärlek utan att förvänta sig det minsta lilla i retur.
Och ändå få tusenfalt.

Sorg och ringdans.

Det sägs att sorg för människor samman.
Samtidigt är människor aldrig mer skilda åt än i stund av sorg.
Varje människa sörjer på sitt eget högst individuella sätt och olikheterna mellan oss är aldrig så tydliga som i samband med sorg.
Sorg har många ansikten. Sällan har det varit så tydligt som i samband med Ingmar Bergmans död. Den kan ta form av Peter Stormares dåligt regisserade offentliga sammanbrott. Börje Ahlstedts önskan att hela världen skulle förstå hur nära han och Ingmar Bergman stod varandra. Eller Erland Josephsons lugna konstaterande att Bergman nu är död.
Det sägs att hela svenska folket sörjer ”sin” Bergman. Om så är fallet hoppas jag att var och en sörjer sin personliga Bergman, inte de bilder media så gärna under årtiondena presenterat för oss.
Min Bergman har två sidor. Dels den där tillbakadragna gubben på Fårö som jag fått höra historier om från familjens Fårökontakter.
Den andra Bergman är rollerna han skapade. Karaktärerna och filmerna som säger så mycket om livet. Om människan.
Som jag minns det finns det inte en lärare på min gymnasieskola som inte var Caligula i egen hög person. Kanske samhällskunskapsläraren första året, men han gick ju i pension, så han räknas nog inte.
Jag såg Fanny & Alexander första gången när jag nog var alldeles för liten för att se den, men min bild av julen blir aldrig den samma igen. Vad jag drömde om en intelligent farmor som tronade över oss alla. Och en hel hög med farbröder som med sina familjer fyllde världen med jul och stämning. Men för att det ens skulle vara möjligt måste man ha mer än en moster och två kusiner som bor 100 mil bort.
Trots att åren har gått önskar jag mig fortfarande en riktig hejdundrande jul med huset fullt av släktingar och kära vänner.
Med rollen som biskop Vergérus har Jan Malmsjö gjort ett oförglömligt intryck på mig. Jag kan ännu inte se honom utan att det går en kall kår genom mig. Föreställ er hur det känns att varje nyårsafton tvingas avbryta sin festyra för att biskop Vergérus läser Nyårsklockan.
Varje år krävs det en liten extra kraftansträngning för att övervinna festförstöraren Malmsjö/Vergérus.
De gånger jag tänker på döden så finns det definitivt ett schackparti inblandat. Ett schackparti som jag garanterat kommer att förlora eftersom jag aldrig ens försökt lära mig att spela.
I dagar som dessa hoppas till och med en tvivlare som jag att det finns ett himmelrike. En plats i Vintergatan dit själen beger sig när tiden på Jorden är över.
Det är i dagar som dessa även en djupt tvivlande som jag hoppas att det finns ett himmelrike. En plats i kosmos dit själen beger sig när dess tid på jorden är över. En plats där nu en skrattande Lars Forsell står och väntar på herr Bergman. Förhoppningsvis promenerar de rakt in i ett stort gigantiskt julfirande. Där Gunn Wållgren håller hov. Strindberg spelar schack med Stig Dagerman. Audrey Hepburn fyrar av trestegsraketer.
Och genom vintergatan går en oändlig ringdans.

 

Jag tänker inte bli gammal. Jag tänker flytta till Enköping.

För ungefär ett år sedan läste jag en intervju med den franska skådespelerskan och regissören Jeanne Moreau, som vid närmare 80 årsålder inte har några planer på att sluta filma. Som fnyser varje gång journalister försöker prata om hennes ålder. Som tycker att hennes filmskapande är betydligt intressantare ämne för intervjuer än hennes ålder.
Hennes inställning till ålder vill inte riktigt lämna mig. Det råder inget tvång på att man måste bli gammal för att man blir äldre.

Medierna kan prata om terrorattacker och klimathot hur mycket de vill. Jag skulle ändå tro att det som skrämmer de flesta människor mest är tanken på att bli gammal. Det kommer garanterat att hända. De andra hoten spekuleras det mest om.

I och med att den mäktiga 40-talsgenerationen nu börjar bli pensionärer tycker jag mig se en attitydförändring. Det här är generationen som har definierat stora delar av 1900-talet, så självklart går de i bräschen in i 2000-talet. Generationen som byggde landet tänker vara en faktor att räkna med även när de lämnat arbetslivet. De tänker omdefiniera sättet att se på sluttampen.
Man behöver inte lägga sig ner och dö när man fyllt 65 och det har inte 40-taliserna någon som helst tanke på att göra. Mammor, som endast motvilligt har lämnat hemkommunen, börjar nu prata om att resa lite varstans. Gråhåriga kvinnor på motorcyklar är inte längre en illusion. Äldre människor som finner kärleken på nytt är inte längre något man bara ser på film. Människor som när de nått pensionsålder får tid att uppfylla sina drömmar; öppna konditori, segla jorden runt, köpa hus på landet.
Folksamreklamen där unga människor träffar sitt pensionerade jag är ett tecken i tiden. Det är inte bilden av skröplighet som visas upp. Det är bilden av att leva sitt liv till slutet de möter.

Min egen framtid som grå panter innehåller hur mycket smink, glitter och glamour som går att uppbåda. Den nyligen framlidna Git Gay är en utmärkt förebild. Man behöver inte vara diskret för att man är gamla. Stadshotellet i Enköping kommer att få en barsångerska de sent ska glömma. I glittriga klänningar och fjäderboa, alldeles för långa ögonfransaro ch ett champagneglas i handen kommer jag att riva av evergreens på löpande band. Allt från My way till Palace & Main. Ackompanjerad av en alldeles för vacker ung man vid flygeln.

Jag börjar mer och mer luta åt att det är sträckan fram till 65 som kommer att bli den jobbiga…
Åren då allt ska hända. Karriär, familjebildande och barnuppfostran.
Jag tror jag skippar det.
Enköping, behöver ni en barsångerska kommer jag genast.