Human kind is so heartless

I am what I am. Am what I am.
Om jaget i förhållande till dig är svagt och oviljan att leva är starkare än lusten att leva vad händer då med historien om oss?

Humankind is so heartless, heartless.
It’s hard to love you for a man.

Jag drömmer och tror att det skulle vara lättare om vi vågade sluta drömma och faktiskt tro på att det en gång för alla tar slut. Då kanske vi verkligen skulle få något gjort.
Inte bara säga att I’m off to see America, utan snarare skicka ett vykort
I’ve gone my own way och den vägen bar till New York.
It’s not only the city of cities. It’s the fucking empire of the universe.

En dag ska jag lösa den där biljetten utan retur och lämna dig bakom mig. Det vet jag säkert. Det vet jag nu.
Söker verklighet. Kram. Det är dom enda ord jag ser någon som helst anledning att återupprepa.

The fear and joy of the red wall.

-Jag såg förresten en video med Nirvana på MTV häromnatten. Den var bra. Äh, den var bäst.
-Bättre än Charlatans?
-Bättre än allt.
-Till och med bättre än Morrissey?
-Ja, eller, nje, eller kanske inte. Men den var riktigt bra.
-Kan du inte spela den?

-Kan ju försöka.

Du plockar upp gitarren från golvet och börjar spela lite. Det låter lite märkligt. Som ramsor man rimmade och sjöng när man var liten. Fast snabbare.

-Ungefär så låter den. Alltså, ungefär. Jag har ju bara hört den en gång.

Du lägger ifrån dig gitarren. Säger att den är det enda som håller dig vid liv. Utan den är du bara ingenting. Ingenting och ingenting. Du kan inte fatta att du faktiskt levde innan musiken. Och du fattade grejen. The laws of pop are the only laws you’ll ever follow. Så var det. Så var det bestämt.

©Mikaela

Gränser. Längtan.

Bildbevis och textutdrag från måndagens uppläsning på Copacabana kommer här:

Du höll upp en bild av Artemis. Fnissande sa du att hon var jag. Jag var kyskhetens gudinna. Hon som ständigt jagade. Då himlade jag med ögonen. sa att du var Apollon. Brodern som ständigt fanns där. Den sansade sidekicken. Han som gjorde människan lite mer levande.

Tillsammans stormade vi både himmel och jord. Det fanns inget sansat över oss. Det fanns inget vi inte försökte. De okrossbara fönstren var krossbara. Rinaldos hund var ingen vakthund. Inga lås kunde stänga oss ut. Inga stängsel var för höga.

Vi var en kraft som ingen rådde på.
Vi var myten om oss själva. Vi var ensammast i världen.

©Erik.

I väntan på att miraklets ögonblick ska sjunka in…

 

 

…läser jag DN och skrattar mig hes.
Om T.S. Eliot hade fått bestämma hade Det öde landet hetat He do the police in different voices.Tänk er att Joakim i Min värld istället skulle sjunga ”Han gör polisen med olika röster och det stora havet”.

Vi var myten om oss själva.

Ikväll ska lilla jag, nejnejnej, BÄSTA JAG, stå på Copacabanas scen (nåja, golv) och läsa texter. Med egenhändigt inbjudna gäster. Yepp.
Efter att ha gnagt med mig själv om vad som ska läsas bestämde jag mig för att släppa min comfort zone och istället läsa det kommande. En samling koleriska texter, en kolerisk historia som i uppläsningstextmassan har fått en början och ett slut. Gud förbarma åskådarna.

Skivaren la av i går. Ny bläckpatronen funkar inte, trots storslagna insatser av Erik. Paniken satt i halsgropen.
Idag gick jag in på fiket vid ICA och undrade om jag kunde skriva ut där. ”Ja, om du vet hur man gör.”

Nu ska jag få ett och två nervösa sammanbrott innan det är dags.

Någon som liknade dig

Du var mitt tappraste försök.
Under högarna av papper, ord, verklighet vilar sanningen.

Stunder av tystnad och verkningar. Vi brukade lyssna på regnet och önska oss repressalier.
Ligga på golvet i hörnet av biblioteket. Omringade av böcker. Inneslutna i böcker.

Vägrade erkänna att våra namn inte fanns i några historieböcker.
Inte ens bibeln kom ihåg våra namn.

Columbus var väl mitt namn

”Vet du, det enda sättet att överleva är att bete sig som om det här är en storstad.”

Jag tog en klunk, funderade på om du skämtade med mig. Vaddå storstad?! Det här är en skitig liten håla. Det här är ingenting, på väg att bli ännu mindre. Men det kommer aldrig bli minst, för det skulle ju innebära att den var bäst på nåt och så var det ju inte.

”Från och med nu är det här helvetes hålet Stockholm eller London eller New York. Ja. New York Jag är så jävla trött på att dom tycker jag är konstig, så då kan jag lika gärna vara så jävla konstig som jag vill.”
”Hur då? Hur ska du få det här att vara New York?”

Tänkte du spray paint every corner med din egen tag? Skulle du stå med gitarren på gågatan och sjunga om the city av cities? Kasta flaskor på kommunhuset och skrika att du hatade den här hålan?
Allt det där gjorde du ju redan.

”Jag vet inte… jag tänkte mer att om jag kände att det här var New York så skulle vara det.”
”Du har ju aldrig varit i New York.”
”Nej, men jag har väl sett tillräckligt för att veta hur det är.”
”TV är ju inte på riktigt.”
”Men Paul Auster är. Och John Ashbery. The room I entered was a dream of this room. Det här är drömmen om staden. Den största av städer.”

The words left unspoken.

Jag lämnar dig nu.
Det är den slags vetskap, den slags tydlighet som får mig att stelna,
som får min icketalande röst att skälva.

Jag lämnar dig. Nu.
Det är så det borde sägas.

Du plockar upp din inhalator. För den till dina läppar.
De där läpparna som är varma,
som jag inte kan sluta tänka om.

Jag lämnar dig nu.
Det är den slags vetskap, den slags tydlighet som får mig att stelna,
som får min icketalande röst att skälva.

Mest är jag ledsen att jag aldrig nådde fram till dig.

Jag minns det som igår.

16 augusti 1977

-Jag dör. Jag förstår inte… jag förstår inte… jag vill inte leva utan honom. Han… han är allt. Han är gud.

Hon kramar Eva, som i sin förvirring och ensamhet inte kan besvara kramen.
Hon bäddar ner Eva i soffan och stänger finrumsdörren.
Hon tar min hand och säger att vi måste ta hand om Eva idag. Inte störa. Bara tänka glada tankar.

Jag tänker att om en kärlek kan vara så stor att man vill dö för att man blivit lämnad så vill jag aldrig älska. Så ska jag aldrig älska.