Audrey hjärtar Dagerman

Att jag har en fäbless för manliga författare födda på 1920-talet och döda sedan länge är väl kanske vida känt vid det här laget.
Och att själva sinnebilden för allt jag älskar med litteraturen inkorporeras i Stig Dagerman är väl heller ingen överraskning.

Så när F häromsisten sa till P; ”Nu ska du får se på reaktion” och ropade på mig samtidigt som han höll upp nyutgåvor av Stig Dagermans Tysk höst och Bränt barn så stannade nästan mitt hjärta. Nyutgåvor!
Till en början ska sägas att pappersomslagen inte är så mycket att hänga i julgranen, bättre än 80/90-talsutgåvorna, men bara marginellt. Men därunder döljer sig riktiga 50-tals retrosnygga omslag. Grafiskt fulländade.

Det var med darrande händer jag öppnade Tysk höst som inleds med förord av Elfride Jelinek. Och vilket förord. Här finns allt. Elfride Jelinek har läst på och intresserat sig för Dagerman, samtidigt som hon besitter kunskaper om efterkrigsårens problematik. Och, kanske viktigast av allt, hon kan relatera till Dagermans författarskap och frihetssträvan. Det här förordet kommer jag att läsa många gånger.
Tysk höst tycker jag att alla borde läsa. En känslig och viktig skildring av ett land i ruiner.

Bränt barn inleds med ett förord av P O Enquist som jag både kunde ha och missta. För den som inte är bekant med Dagerman så kan den säkert vara en bra introduktion. Jag tycker mest att det känns lite trött. Högst opersonligt och ointressant.

Men åh vad fina dom kommer bli på Dagermanhyllan hemma i mitt personliga bibliotek.

Först kom ingenting, sen kom ingenting

Är tillbaka i stan efter långhelg borta. Hos storebror med familj.
Kommer tillbaka till stan alldeles sönderkittlad och sönderskrattad. Samt stelfrusen, genomblåst och bortregnad.
Möts av den underbara nyheten att nytt kentalbum når mig om ca en månad. Och en ny kentlåt kan laddas ner redan idag. Jag är nästan darrig av förväntan.

Ungefär lika darrig av förväntan som jag var när F kom och lämnade över Monika Fagerholms Glitterscenen till mig. Ni som har mig på facebook vet via mina statusuppdateringar hur intensiv den läsningen var. Nästan febrig. Nästan klaustrofbiskt nära och kär.
Det var en lång väntan, flera års väntan, innan jag slutligen höll den i mina händer.
Just den väntan gjorde det svårt att börja läsa. rädslan för att det skulle gå ut skogen. Rannsakandet; det finns inte en chans i helvetet att den kan leva upp till förväntningar.
Men Monika, älskade Monika, hon vet hur man övertygar sina läsare.
Det finns ett hörn hon mutat in i litteraturen, ett hörn som är hennes och bara hennes. På samma sätt som Jeanette Winterson gjort. Det där som innebär att man redan på första sidan vet vem som skrivit boken.
Det här karga Monikalandet, som känns så bekant men ändå så väsenskilt från ens eget.
Jag älskar karaktärerna, stillståendet, vägandet och vajandet mellan historierna. Det märkliga människorna som i Monikaland är helt och fullt logiska, trovärdiga och vanliga.
Sitt sidantal till trots så är den alldeles för kort.

Go to hell go to hell go to hell

Igår sommarpratade Ann Heberlein.
Och jag kunde inte annat än förbluffas över hur vackert, skört, starkt, personligt hennes sommarprat var.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva var en av vinterns starkaste läsupplevelser. Den talade till mig från ett hjärta till ett annat.
Och jag skulle påstå att hennes sommarprat var i samma anda.
Förbluffande att vi har så lika musiksmak och tankar.
Historien om hur Jesus ringde till henne var så rolig, men ändå hemsk. Folk är ju tamejfan galna.
Och jag kunde bara skratta åt hur besviken hon var över att det inte var Joakim Berg som hade ringt till henne, utan en kvinna från Kristianstad som låtsades vara Joakim Berg. Hur hon var mer besviken över det än över Jesus.
Jag känner igen mig. Jag hade känt på ungefär samma sätt. Trust you me.

På ett allvarligare plan så skulle jag vilja säga att folk som hört av sig och tyckt att hon borde skämmas och gett henne råd om vad hon borde göra, kan som Dolly sjöng, dra åt helvete.
Vi lever i ett samhälle, en värld, där det tydligen är förbjudet att må dåligt. Vi ska vara glad, framgångsrika, kåta och tacksamma. Allihop. Men faktum är att väldigt få av oss är det.
Det är ju till och med så att väldigt många mår mer eller mindre dåligt, ändå är det tabu att prata om det. Tabu att prata om att må psykiskt dåligt. Inte alla mår så dåligt som Ann Heberlein gör emellanåt. Inte alla överväger att ta livet av sig. Men många mår dåligt. Många skulle önska att de slapp möta världen emellanåt.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför det inte pratas om dom här frågorna mer. Vi pratar om fetma som den stora folksjukdomen, men den kan man på egen hand göra något åt. Man behöver inte ta kontakt med vården för att lösa det. Medan den psykiska ohälsan eskalerar och ingen jävel vågar säga något. Att må psykiskt dåligt botas inte av ändrad kost eller mer motion. Det kan hjälpa till, men det botas inte.
Så när det då kommer en oändligt stark person som Ann Heberlein som har mod och kraft att ta bladet från munnen och öppna upp för det här samtalet så ska vi väl omhulda henne, debattera det och föra upp det i ljuset på ett större plan. Inte hota och hata henne.

Tack Ann Heberlein! Tack  för att du vågar. För att du har mod.
Och tack  för att du ledde mig i riktigt mot det nya soundtracket till mitt liv. Smiths Heaven knows I’m miserable som varit soundtracket de senaste 12 åren är nu utbytt mot Dollys Go to hell.

Siri och jag

Igår kväll gick K och jag på smått darriga, av olika anledningar iofs, till Kulturhuset för att lyssna på Siri Hustvedt.
Först köade vi en bra stund utanför Pocketshop tillsammans med en mängd pirriga tjejer i vår ålder. Jag lämnade fram mitt ytter ovanliga exemplar av Lily Dahls förtrollning. Varpå följande samtal utspelade sig.

Siri: Hi!
Jag: Hi!
Siri: What’s your name?
Jag stavar mig igenom mitt namn C-A-R-I-N
Siri: I-N. Hm, that’s an unusual name.
Jag: Yes.

Sen tackar jag och går. Så om ni inte visste det så är Carin ett ovanligt namn.

Kvällen i övrigt. Ja.. vad säger man. Siri var karismatisk, intelligent, välartikulerad. Men förtjänade hon inte en bättre samtalspartner? Någon som inte bara ställde frågor utan även samtalade. Vi är lite oense om samtalspartnern var starstruck eller helt enkelt inte påläst. Svårt.
Jessica Björkäng har lagt upp ett fantastiskt vackert foto på kvällens stjärna på bokhora.se. Kolla in det här http://www.bokhora.se/blog/bokaktuellt/forfattare/2009/05/idolfoto-siri-hustvedt/

Är det förresten någon som vet om Siri Hustvedt har epilepsi? Jag fick det intrycket men är inte säker.

Annars var den mest fantastiska nyheten att Jeanette Winterson kommer till Internationella Författarscenen i höst. Herregud! Jag kommer stå med min boktrave på darrande ben ( för författarens skull och ingen annan) och bokstavera mitt namn. Garanterat.

När jag kom hem så lagade E mat åt mig och tog hand om min rädda lilla person. Vi skrattade om hur mycket en bok med små citat om mod kan vara applicerbara på denna lilla person.

Tonight Tonight Tonight

Ikväll. Ikväll. Ja, ikväll så är det en högtidernas högtid på Kulturhuset. Då kommer jag och många med mig samlas för att lyssna på Siri Hustvedt.
Ja, jag vet inte. Men den författaren kan jag bara inte komma ifrån. Jag köpte Lily Dahls förtrollning på en bokrea i slutet av 90-talet. Mest för att jag gillade omslaget. Och föll pladask för den twinpeakskastämningen, de udda och rätt besynnerliga karaktärerna.
När vi för något år sedan hade den på min bokklubb som var det få, nästan ingen, som höll med mig om dess storhet och det verkar nästan vara den allmänna åsikten.
Vad jag älskade har jag rätt svårt att prata om. Det är en så instiktiv och nästan privat läsning. En smekning längst med huden som man vill behålla för sig själv.
Däremot har jag lätt för att prata om hennes man, som jag  är tämligen trött på. Hur han alltid återkommer till den där kvinnan vars namn på ett eller annat sätt konnoterar på Siri som gång på gång återkommer och ställer allt till rätt, får jaget att komma på fötter igen. Det tråkar ut mig bortom det möjliga.

Just nu läser jag Sorgesång som K hade extremt svårt för att lämna ifrån sig.

Sion

Dokumentären om Mare Kandre i SVT2 är precis avslutad. Jag är tagen bortom alla gränser.
Varför ägnar man sig åt ett skrivande? När de flesta, älskade författarskap i ens liv tillhör författare som är döda?
Tillhör sargade författare.

Det var på det hela taget en fantastisk dokumentär.

Den svartaste av dagar.

Sorgen ligger tung över landet där regnet aldrig slutar strila.
Själen lider i ensamhet över att ha förlorat två av sina närmast förtrogna.

En var nästan bara uthärdligt. Två är mer än ett hjärta kan hantera.

 

Black Day.

4

På vänster höft har du ett litet märke
Och när du skrattar får du fem rynkor
Vid näsvingen

Och här en sång av mig som svävande
Rör vid dina bröst

Havet är en så djup grop
Men saltvatten bär

Ingenting är du för någon
Inte för mig och inte för någon

Du är