2012 – nu kör vi på

2012 tänker jag åtminstone dubbla mina biobesök. Se det som ett nyårslöfte.
I övrigt tänker jag inte lova någonting.
Jag har avsikter, men jag avger inga löften.

2012 ser ut att bli ett asgrymt bokår. Iaf bokvår.
Äntligenäntligen en ny diktsamling av Mattias Alkberg(!!) Beräknas komma redan nu i januari.
I januari kommer även Amanda Hellbergs Tistelblomman. Stor pepp!  Och Mattias Fyhr bok om Mare Kandre; Skitigt vackert mörker.
Puh! Januari känns underbar.

Jag ser sjukt mycket fram emot vad som sannolikt kommer att bli vårens stora kultursnackis; Johanna Ekströms Om man håller sig i solen.
Ja, pappaskildringarna lär följa med mig även 2012.

2011 i backspegeln

2011 lider mot sitt slut.
Är det ett år värt att minnas?
Nej, jag tycker nog inte det. 2011 innebär mest jobb och händelser så obegripliga  att jag inte vet hur de ska kunna beskrivas.

Men det fanns ju även ögonblick så underbara att de är ofattbara. Tomas Tranströmer. Tomas Tranströmer, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna säga hans namn utan en tår i ögonvrån och ett gigantisk leende på läpparna.
Min tro på Akademien återupprättades. Och jag vill bara säga tack tack tack.

Läsandet tillhörde på något sätt Thomas Bernhard. 2011 var året han gick från toppen av min hatlista till toppskiktet på min favoritlista. Jag hittade min egen ingång efter att ha fått honom pådyvlad i åratal. Ingången kom via en egensinnig och galen italienare vid namn Vitaliano Trevisan och hans i allra högsta grad Bernhardinspirerade De femtontusen stegen. Förlaget bakom boken, Astor, står i största allmänhet för några av årets största läsupplevelser. Med utgivningar som denna, Väntrum och Augusti, oktober så har ni ögonen på er. Må 2012 tillhöra er!

2011 hade inte en uppsjö stora läsupplevelser. Många bra; som Grand final i skojarbranschen, Och gud skapade kvinnan, En ovärdig dotter, Stalins kossor.
Det här var även året jag ägnade mig åt omläsningar. Med blandat resultat. Vi ses på Place de la Sorbonne står sig dock fortfarande. Skönt!

Mitt hår klipptes av och färgades rött. På årets sista dag blev det ännu rödare.

Antalet biobesök 2011 var 1 till antalet… och det inträffade verkligen under årets sista ögonblick. Tinker, Tailor, Soldier, Spy var exceptionell. Bara det att de kör omkring i en Padda är en stor grej i sig. Och Colin Firth är ond. Och Benedict Cumberbatch är svinbra. Och Gary oldman hade en regissör som inte lät honom spåra ur och iväg.

Till skillnad från biobesök så har jag tittat på kopiösa mängder nya tv-serier. Älskar Awkward, Suits, White Collar och Hart of Dixie.
I White Collar återfinns 2011 års älsklingsvillain Ross McCall.
Han är så grymt bra som Matthew Keller att klockorna nästa stannar.
Och det är ju på sätt och vis ganska passande så här timmar före det nya året.

Jag lyssnade inte på så mycket ny musik. Inte ens något värt att komma ihåg iaf. Kanske börjar jag bli gammal. Eller så var all musik 2011 väldigt tråkig. Veronica Maggio gjorde Oscar Linnros 2.0. Brabra, men inte Oscar Linnros.

2011 var året jag besökte ett dagis för första gången sedan… jag själv gick på dagis. Väldigt roligt att se att de ser exakt likadana ut nu som då…

Jag såg Danny Saucedo fler gånger än jag såg min mamma.
Jag lovar Danny, jag stalkar dig inte. Vi råkar bara ha väldigt mycket samma vanor och tider.

Allra mest skrattade jag åt den här bilden. OMG!

Hej 2011, looking forward to you

2011, vad har du i beredskap för lilla mig?
Jag har önskningar. Jag har riktning. Jag tänker se till att det händer. Man måste skapa sin egen lycka, brukar det heta. I år gör jag det.

Jag hoppas att jag kan skapa någonslags skrivkontinuitet igen. Inte vara så rädd. Släppa sargen och låta det komma. Ja. Nu måste det till.

Litteraturåret 2011 öppnar stort med en ny bok av Magnus Dahlström. Ja, ni hör själva; en ny bok av Magnus Dahlström. Herreminje. Jag är så förväntansfull att jag nästan darrar.

Så 2011, jag begär inte mycket, men jag vill ha allt.

2010 i backspegeln

Då var det dags att sammanfatta ett omtumlande år.
2010 var året jag lämnade ön för innerstan. Ett uppsving utan dess like. Inga mera skruttåg med dålig tidtabell.

Jag försonades även något med det förflutna i och med att det kom inklampande på mitt jobb med bulleråbång. Det visade sig inte vara så farligt. Det visade sig till och med vara ganska trevligt. Vilket var extremt oväntat.

Jag fick en spark i baken från oväntat håll och den kommer jag att förvalta väl. Räkna med det.

2010 var året jag förlorade min tro på litteraturen och sen återfann den hos en egensinnig finska i form av Sofi Oksanen. Därför är Utrensning årets läsning alla kategorier. David Nicholls stal mitt hjärta med En dag. Sara Stridsberg bevisade återigen vilken bländande författare hon är.
Jag läste kanske inte så mycket böcker som jag brukar i år. Men jag läste desto bättre böcker. Delphine de Vigans Underjordiska timmar är kanske den läsningen jag mest kommer ta med mig in i 2011. Den vill liksom inte riktigt släppa taget om mig. Den lurar i bakhuvudet allt som oftast.
Per Hagman borde ha stryk.

På bio var jag i vanlig ordning knappt alls. Den film som reser sig högt över alla andra är Casey Afflecks I’m still here. Joaquin Phoenix visar en gång för alla vilken fantastisk skådespelare han är. Nu kan han göra vad sjutton han vill.
Befriad? Absolut.

I högtalarna och hörlurarna slogs Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray om utrymmet. Hmmm, det är så märkligt det där.
Enligt ryktet splittrades Snook eftersom de hade olika syn på musiken. Och den gör dom samma skiva?! I don’t get it.
Oskar Linnros kammar hem första platsen, men jag undrar om inte ordningen hade varit tvärtom ifall Adams-Rays skiva hade kommit först.
Men jag undrar verkligen hur D A-R tänkte när han släppte sin…

Besöket på Boda glasbruk och Erik Höglundutställningen i somras går till historien som den mest fascinerande upplevelsen. Loppisfyndet i form av en pytteliten turkos vas av herr Höglund var också årets finaste.

Jag lyckade vinna två (2!) böcker i konstlotteriet. Den ena, Rockysamlingen bytte jag bort mot Lokkosamlingen. Den andra; en bok om Stockholmsstadsplanering skulle göra Per Anders Fogelström grön av avund, men jag vet inte vad jag ska göra med den.
Nästa år tänker jag att det borde bli en tavla. Det är ju därför man är med i en konstförening.

Jag skrattade mest åt Sheldon Cooper och The Big Bang Theory tätt följt av Cam och Modern Family.
Mot slutet av året så skrattade jag åt den här fler gånger än jag kan räkna.

2010 Mottaligheternas År, Möjligheternas År

I likhet med Peepin” Tom tänker jag i år säga mer JA! än nej.
Det kommer kanske inte innebära att jag, som Barney Stinson tyckte på nyår, tänker åka kundvagn ner för Götgatsbacken. Men jag kommer iaf tänka efter både en och två gånger innan det kommer ett nej över dessa läppar.

I vår kommer både Sara Stridsberg och Per Hagman med nya böcker. Oh my lord lordy lord. Jag svimmar nästan av förväntningar. Redan nu.

I detta glädjens inledning av 2010 hyllar jag The Baseballs och deras underbara rockabillycovers. Jag vill bara dansadansadansa. Det går dessutom utmärkt att träna till dem.

2009; sayonara sucker

Riktigt så illa var 2009 kanske inte.

2009 var året som innebar hårthårthårt jobb och inte så jävla mycket utdelning. Förrän på slutet. Det var trevligt med ”nytt” jobb och en hemlig agent.

Litterärt: Jag tycker nog att 2009 var ett konstigt år rent litterärt. Som ett litet mellanår som jag ändå tyckte rätt bra om. Vackrast och starkast var Monika Fagerholms Glitterscenen. Den var efterlängtad och den levde upp till alla förväntningar och mer. Jag har fått en del frågor om den. Vad grejen med den egentligen är. Jag säger som så här; antingen köper man Fagerholms litterära landskap, den som tangerar verkligheten, men inte är verkligheten. Eller så gör man det inte och då är man en läsupplevelse fattigare.
Karolina Ramqvists Flickvännen stod för den stora överraskningen. Jag var överväldigad och har ännu svårt att prata om den. Detsamma gäller för Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Andra läsupplevelser som företrädesvis bör nämnas i versaler är; Igelkottens elegans och Därunder ett helvete. Jag är mer än lovligt förtjust och glad över att Sekwa håller stilen och gång på gång överraskar mig med sin spännande, roliga och vackra utgivning. Fortsätt så.
Det var nervöst och spännande bortom sunt förnuft att stå öga mot öga med både Siri Hustvedt och Jeanette Winterson.
Musikaliskt tillhörde året i princip enbart kent. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om det. Den inledande tondöva och oförberedda kören är bland det mest geniala jag någonsin har hört. Madre Mia!
I övrigt gjorde jag en underbar upptäckt i Miike Snow. Längesen jag hörde ny musik som tog mig med storm.
Filmiskt Ja… det var väl för helvetes sorgligt att Joaquin Phoenix bestämde sig för att sluta filma. Jag hoppas att han tar sig samman och återvänder i sin forna storhet. Reservation Road och Two lovers klarade iaf jag mig utan.
Jag tycker det mesta som kom 2009 är filmer jag kunde klarat mig utan; Inglorious Bastards, Revolutionary Road, Public Enemies och The Reader var rent skräp om ni frågar mig.
Bäst tycker jag nog The Curious Case of Benjamin Button och The Wrestler var. Seth Rogen är en kille jag vill se i annat än fjantiga komedier 2010.

Vi sa hej då till Willy Kyrklund, Michael Jackson och Brittney Murphy. Inget som berörde mig nämnvärt. Värre var det med Patrick Swayze. Skulle säga att vi är många som fått vår uppfattning om hur en kille ska vara definierade av den svårmodige Johnny i Dirty Dancing.

Bokslut

Så klingar ännu ett år på sista tonen. Jag tänker inte ägna mig åt sentimentalitet. Personligen tycker jag inte att det finns så mycket att minnas från 2008. Det var inget dåligt år, men inte heller ett speciellt minnevärt år, ett högst mediokert år.

Stoltast: Jag. 2008 var året jag lyckades med att börja träna utan att sluta och faktiskt hittade sporter jag både tycker är kul och är bra på.
Att jag dessutom landade en fast anställning går ju inte av för hackor det heller.
Årets fynd: det måste vara alla roliga och tokiga vintage/loppisfynd det här året har stått för. Galnast var hela den där kassen med klänningar för 15kronor styck jag hittade på mitt nyaste hemliga ställe. Halva priset på alla klänningar och hur många klänningar som var som sydda för mig. Galet. Galet. Galet.
Litterärt: Året började trögt. Inte mycket att hurra för. Framemot sommaren var jag till och med rätt trött på litteratur. Under sommaren infann sig en del guldkorn, som A bit of a Blur, Bombyx, Edelcrantz förbindelser och den helt gudomliga Mig äger ingen.  För att under början av hösten återgå till ren och skär trötthet, för att inte säga snudd på förakt. Men med en comeback på den där förhatliga bokmässan infann sig även läslusten. Och sedan dess känns det som att jag har vadat fram i böcker att älska; Leka med modernism, Den amerikanska flickan, Svart som silver, Kärlek, hur fan gör man? och inte minst Twilight. Första boken är gudomlig, men sen går det sakta men säkert utför, fjärde boken kommer jag med största sannolikhet aldrig att läsa ut.
Avslutade året med att bland annat läsa Ett annat liv som  slog knock out på det mesta.
Musikaliskt: Kommer jag knappt ihåg vad jag har lyssnat och verkligen gillat 2008. Jo, Hello Saferide lyckades med konststycket att följa upp sin första skiva med en ännu bättre andra. Kleeruptåget hakade jag inte på och orkade jag aldrig intressera mig för.
Året tillhörde inte Lasse Lindh som jag förutspådde. Men man kan ju inte alltid ha rätt.
På årets sista dag kom så låten, låtarnas låt in i mitt liv På drift med dom kära kentpojkarna. Herregud. Herregud. Det var årets finaste julklapp, vid sidan om bonbonjären som E och hans mamma gav mig.
Filmiskt: Fånigt nog så måste jag nog säga att Mamma Mia var det gladaste och bästa som passerade i min väg i år. Annars var I’m not there magnifik.
Sämst, av det som ansågs vara bäst, tyckte jag Låt den rätte komma in. Fattar inte hypen alls.
Heath Ledger saknas våldsamt.
Likaså har jag svårt att resa mig upp efter chocken att Joaquin Phoenix ska sluta filma.
Ny familjemedlem: Igor gjorde entré i höstas och turas nu om att bo hos mig och Erik.

Det finns säkert en massa mer att säga om 2008, men jag låter bli för stunden.

2008, så var du 7 dagar gammal

Upptakt, nertakt, tvåtakt, hjärtklapp. 2008 fick en start ingen vill minnas.
Kylan och snön tog kål på alla hoppfulla intentioner.
Slas och Anders Paulrud lämnade tomrum efter sig. Den här gången skriver jag inga hyllningstal. Den här gången väljer jag tystnaden.

Nyårslöfte 1: Mer kul, mindre tråkigt.
Hittills har tråkigt överglänst kul i alla avseenden. Även om E would beg to differ.
Musikaliskt, tror, eller kanske mest hoppas jag, att året tillhör Lasse Lindh. Att vara med i Melodifestivalen kanske inte är det mest creddiga han kan göra, men det blir nog bra.
Så här i januarifrustration/desperation/irritation/mutation är han bästa sällskapet. Hjälper mot allt utom förkylningsbaciller.
I år smäller det: Jag säger ”Chris Evans”. Ni säger ”Va?!” Om ett år säger ni ”Åååååh!”
Högt ställda förväntningar: Om det fanns något i mitt liv jag inte hade högt ställda förväntningar på skulle jag vara en mycket gladare människa. Men nu är jag som jag är. So here goes:
Anton Corbijns Control som bygger på Deborah Curtis bok (+lite mer) tror jag stort om. Anders Nilsson gjorde en bländande översättning av boken till svenska förra året. Jag bockar och bugar.
Är det i år Nobelpriset går till allas älskling JCO? Eller till min älskling JW?
Troligtvis går det till en förstockad gammal man med ena foten i graven.
Stefan Lindberg som kursansvarig.
Johan Kinde debuterar som författare. Med en riktig Kindetitel Någon sorts extas.
Kortprosaprojektet. Ska bli ett sant nöje. Ett inte infekterat och bara glädjefyllt nöje.
Lågt ställda förväntningar: Diktsamlingen. Som jag är mycket, mycket trött på. I nuläget vill jag bara bli klar. Jag tror ingenting om den.
Sen tänker jag lämna allt vad träd och mystiska djupdykningar i det egna psyket heter bakom mig. Never to look back.
Nyårslöfte 2: Stop being such a fuckin” drama queen.

Att se ett äckligt yngel till Arne Weise uttala sig om 2008 i Nöjesguiden får mig att kräkas.
Att Aase Berg nomineras till det där DN priset gör mig glad och varm. Som en kattunge framför öppen brasa. Med utdragna klor.
Miss Li vill jag höra mer av. Bara jag slipper se hennes äppelkäcka uppsyn. Vad är det med vattnet i Dalarna, egentligen?
Secretary kommer jag inte se om, även om det kanske var den seriöst bästa film jag sett på länge.

Den här världen kan ingen ta ifrån mig.

2007 års sista dag är här.
Det är svårt att summera ett år så fullständigt fyllt med sorger och bedrövelser. Jag kan inte komma på någon som inte har tyckt att 2007 har varit ett hårt och kallt år. För egen del har det varit ett arbetsamt år. Mer än något annat har det innehållit arbete.
Största sorgen: Ja, det var ju en vecka där i slutet av juli när världen liksom stannade till för ett ögonblick. Då sorgen grävde sig djupt in i ett hjärta som trodde sig vara fritt från känslor.
Största personliga triumf: Det kom ju till slut det där ögonblicket som jag verkligen inte trodde skulle komma. Men en kväll i slutet av november visade det sig att undrens tid inte är förbi. När man tro sig veta hur rörelsen ser ut ändrar den riktning och form och man får mer än man någonsin önskat sig.
Största litterära upplevelsen: I december, när litteraturen stod mig upp i halsen, när jag seriöst ville bränna alla böcker jag äger, inklusive den dedicerade Tunströmboken, så kom det ett paket från tidningen innehållandes Laterna Magica. Jag läste den för tio år sen och minns den som bra, men den här gången träffade den rätt i planeten. En röst som talar fritt och klart, från botten av sig själv utan någon tanke på mottagaren. Storstilat och helt rätt i livet.
Annars lyckades Modernista som vanligt bäst med det mesta.
Musikupplevelsen über alles: Det fanns musik att gilla i år; Jens Lekman borde ge mig en present med tanke på hur många skivor jag har sålt åt honom. Kaiser Chiefs konserten var en positiv överraskning. Lasse Lindh räddade ledsna decemberdagar. Winnerbäck gjorde årets mest deprimerade skiva, på gott och ont.
Men alla andra till trots, med 2007 i bakspegeln kommer det här året bara handla om en skiva, ett band. Jag säger det ofta och jag menar det varje gång; det finns inget band som kent. Och 2007 var året dom tog ytterligare kliv framåt genom att ta ett par kliv bakåt. Respktlöst, kärleksfullt, lekfullt, allvarligt och alldeles underbart seriöst.
Årets insikt 1: Min musik ska vara textbaserad och min litteratur ska vara musikbaserad.
Årets insikt 2: Strindberg kanske inte är en så pass främmande fågel ändå.
Årets fundering: Var sjutton höll Joaquin Phoenix hus?
Årets kärlek: My precious lap top. Den kommer få jobba hårt nästa år.
Årets bättre sen än aldrig: Grammatiken är numera avklarad. 4 poäng från VG. Jajamensann. Tack Annika.
Årets ”Nejmen är det sant?!”: Diktsamlingen gick från att vara ”helvetet på jorden” via ”projektet” till ”diktsamlingen”. Den ömsade skinn, bytte namn och fick en struktur under ledning av Stefan Foconi. Jag bugar inför trädöverheten i de nordnorska skogarna. Ser framemot en spännande avslutning och projektupptakt 2008.
Årets nyårslöftesinfriare: Jenny. Respekt till dig.
Note to self: Skämta inte om att du vill ha Mauro Scocco som handledare.

2007 års nyårslöfte uppfylldes inte. Men jag kanske tog några gigantiska steg i dess riktning.
Var jag modigare campare skulle jag kopiera Jennys nyårslöfte, men eftersom jag är den jag är så blir det inte så. Men jag ska väl i alla fall lägga manken till i den riktningen. Eller inte.