Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

vSent omsider läser jag förra numret av Filter som legat i min fåtölj i ungefär en månad nu.
I tidningen finns en lång och rätt sorglig artikel med Killinggänget. Som i sin tur resulterar i att jag först ser I manegen med Glenn Killing på Berns och sen börjar se Henrik Schyfferts 90-talet ett försvarstal.
Dessa tre saker spär var och en för sig på en saknad, en enorm saknad efter Jonas Inde.
Inledningsvis så kan jag väl säga att Robert Gustafssons karaktärer har inte överlevt tidens tand. Percy Nilegård känns hopplöst passé och Glenn Killing själv var ju inte rolig ens när det begavs sig.
Tommy Bohlin, Sam Spandex och Loke Martinsson däremot är nästan exakt lika roliga nu som då.
Jag är inte helt säker på det här, men jag har en känsla av att Tommy Bohlin-karaktären fanns innan I manegen…
Den sorglös karaktären och hans lilla bön: ”Käre Gud, det vore ju rätt praktiskt om hon ville ha mig också, på nåt vis.” har följt mig som ett mantra sedan det begav sig.
Jag har gång på gång under årens lopp funnit mig själv försvarandes honom som om han var en familjemedlem. ”Jodå, han är visst smart, eller han kanske inte är smart, men han vet vad han gör och han åker definitivt inte bara snålskjuts med Killinggänget” eller ”Han är den störste skådespelaren av dom iaf”.
Jag har aldrig vågat närma mig honom, trots att jag har haft flera tillfällen. På en litteraturmarknad på Street nov/dec 2004 så var han och Martin Kellerman där för att signera sina respektive böcker. Kön runt Martin K var gigantisk. Jonas Inde satt i andra änden av soffan alldeles ensam. Ensammast i hela världen. Jag ville gå fram och krama honom. Tala om för honom att det kommer bli okej.
Sommaren därpå såg jag honom en massa gånger. Alltid ensam.
Det hade varit så lätt att gå fram och säga ”Hej!” men jag är inte den typen och jag tror inte han är typen som är mottaglig för en främlings hej.
Jag läser mina gamla anteckningar om Too fast for love och minns hur ledsen jag blev av att läsa den. Hur sorglig och näst intill obehagligt nära den läsningen var. Personlig och smart. Och skrämmande. Jag skulle önska att en och annan politiker läste den. Läste den och använde den som pamflett för återuppbyggnad av psykvården i det här landet. Den bokens innehåll är resultatet av den nedmontering av psykvården som pågått alldeles för länge nu.
Jag avslutar min Jonas Indedag med att se Allt flyter och det känns skönt att fortfarande kunna säga att han är den av Killinggänget som är den bästa skådisen. Och den som överlevt tidens vassa tand.

Love is

I brist på bättre förmåga att uttrycka den där skräckinjagande känslan, jo det går med ett energiknippe till 8,5 åring som gör mig stoltast i världen, men i övrigt… så säger jag det till ett litet knippe böcker som får mitt hjärta att pulsera och vibrera.
I årets, hittills, rätt trista utgivning såg jag där i februari plötsligt ett fyrtorn resa sig i horisonten. I form av det Frankrikeälskande förlaget [sekwa] som lyckades med något jag inte riktigt visste att jag saknade. Nämligen att läsa böcker om kärlek, svek och längtan och inte vinnlägga mig om att hålla näsan högt och fnysa åt tramset utan istället helt och fullt uppslukas.
Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska och Céline Curiols Utrop fick mig att brista ut i små glädjerop av lycka och av snudd på smärta. De är så vackra. Så gränslösa. Så utmanande. Så språkligt förkrossande och fartfyllda och stillastående att varje ord vägs och vägs och vägs innan man slutligen går vidare till nästa ord.
Få böcker är kapabla att klara av det. Kapabla att få mig att vilja vila mig igenom den.
Jag är en rastlös läsare som kräver motstånd, mothugg, driv. Ger inte boken mig det inom 20-50 sidor är den död. Castilion och Curiol är verkligen värdiga motståndare. Vem av oss som har vunnit är jag inte helt säker på. Jag skulle gissa att det rör sig om en kamp som enbart har vinnare.

I [sekwa] har jag hittat en ny bästis i litteratursvängen. Ser framemot framtida utgivning.

Hello Dolly

SVT visar temakväll med Dolly Parton. Just nu konsert, förut om fansen och sen Steel Magnolias. Den har ju Sam Shepard dessutom. Bara en sån sak.
Man skulle kunna tro att jag inte var nåt fan. Men det blonda håret, silisar och positivitet till trots; She’s the bomb. She’s larger than life. One day you’ll find me at Dollywood. Trust you me.

Words from the genius in mind:

I’d like to think that there’s a brain beneath all this hair.

Jag har små fötter eftersom ingenting växer i skuggan.

Jag tar inte åt mig av dumma blondinskämt, för jag vet att jag inte är dum. Jag vet också att jag inte är blondin.

Det är tur att jag är kvinna. Annars hade jag varit dragpueen.
Jag gillar ju prål.

* * * *

Nu är det Jolene som gäller. Hoppashoppas att hon sjunger I will always love you. Då kryper jag ner under täcket och gråter. It doesn’t get sadder then that.