Jag kan ärligt säga att jag aldrig har haft någon speciellt stor önskan om att åka till Venedig. Jag har tänkt på den som en ganska smutsig och sönderturistad stad. Och illaluktande. Fråga mig inte varför.
Kanske för att Venedig är en stad som alla har en uppfattning om. Ungefär som New York.

Efter att ha läst Tiziano Scarpas Venedig är en fisk är min känsla en helt annan.
Jag känner mig lite lurad. Av vem vet jag inte, kanske allra mest av mig själv som gått omkring med den här snorkiga attityden gentemot Venedig.

Nu vill jag inget hellre än flanera runt, gå vilse i staden som det inte går att gå vilse i. Jag vill åka till Murano och titta på glas. Jag vill se Burano i all sin färggladhet. Känna den disiga solen i ögonen en tidig på morgon på Markusplatsen.

Alla dessa tankar föds genom läsningen. Scarpa är rak och ärlig i sin kommunikation, han berättar utan omskrivningar om sin stad. Kanske inte den vackraste, men det är ändå hans stad.

Venedig är en fisk är utgiven av relativt nya förlaget Laurella & Wallin som ger ut något så fantastiskt som skönlitterära reseguider. Det här må vara min första, men garanterat inte min sista läsning av förlagets böcker. Alldeles underbart.

About these ads