Pappor och mammor och litteraturen däremellan.

Dagar av lättja och vällust. Tid av vila och eftertanke.
Jag har precis sett The King’s Speech vilket kanske delvis förklarar min högtidliga ton. Att det är nationaldag har väldigt lite, för att säga intet, med det att göra.
Jag har på sistone läst mycket, en del mindre bra, en del rent uselt, men förvånansvärt mycket har varit riktigtriktigt bra. Jag har plöjt en hel del film också.
Förvånansvärt många av dem har varit med Colin Firth, vilket nästan alltid är ett tecken på kvalitet. Bäst var inte The King’s Speech, utan And when did you last see your father. Skriven av David Nicholls med inte bara Firth utan dessutom Jim Broadbent i huvudrollerna. Ytterligare en kvalitetsstämpel.
En mans inre uppgörelse med sin karismatiska, döende pappa.
Fruktansvärt bra. Bland det bästa jag sett på länge. I en passage i slutet av filmen ställs frågan när du senaste såg din pappa. Och då inte som den döende, utan som en frisk man, och sonens minne är när de hjälps åt att hänga upp en taklampa och pyssla i huset som han flyttat in i med sin familj.
Mitt sista friska minne av min pappa är ett likaledes vackert, enkelt minne. Jag hade precis kommit in på min drömutbildning. Jag hade precis fått det beskedet jag velat ha så länge, men inte vågat hoppas på. Min pappa sa: ”Jag har aldrig förstått det där med skrivandet, men jag hör hur glad du är därför är jag också glad.”
Några månader senare dog han och det går inte en dag utan att jag saknar honom, trots att det snart har gått sex år. Jag tänker ofta på hur glad han hade varit för det jag har åstadkommit.  Lika ofta tänker jag på allt det jag hade velat fråga om. Nu när jag vet vilka frågor jag vill ha svar på. Saker som ingen annan kan svara på.
Men mest tänker jag på allt det jag skulle vilja berätta för honom. Sådant som jag vet att ingen annan skulle intressera sig lika mycket för.
Så, ja, det där kanske fungerar som en programförklaring, i sin korthet, till min fascination över frånvarande pappor i litteraturen. Jag vet att många undrar var de frånvarande mammorna håller hus. Det vet jag nu; de finns i två helt underbara böcker. Nämligen Amanda Hellbergs Döden på en blek häst och Joanna Hershons Fånga det förflutna. Den sistnämnda tror jag få känner till. Den fångade mitt intresse för flera år sedan, mest på grund av omslaget. Sturskheten och friheten i bilden har fastnat hos mig.
Alice mamma kommer och går. Familjen försöker leva utan henne med blandat resultat. När hon i en brand dör så splittras familjen. Och många år senare försöker Alice förstå.
Kanske inte den största litteratur om frånvarande föräldrar som skapats, men trivsam och väldigt amerikansk.
Amanda Hellberg däremot… ojojoj, kan vara en bra inledning. Jag tyckte Styggelsen var helt oläsbar och var väldigt tveksam till att läsa Döden på en blek häst. Men vad skönt när det händer, när en författare som man känt tveksamhet inför nålar fast en i soffan och vägrar låta en göra något annat än att läsa, läsa, läsa. Oxford är en älsklingsplats i litteraturen, ja, universitetområden i den anglosaxiska världen i största allmänhet.  Och det här är inget undantag.
För att tala klarspråk; Döden på en blekhäst är sjukt jäkla bra.

En reaktion på ”Pappor och mammor och litteraturen däremellan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s