Denna tid är alla tider

Tillbringade helgen tillsammans med Jeanette Wintersons ny roman Stengudarna.
Det är något visst med den kvinnans böcker. En vilja att berätta om alla tider som en och samma, vilket är både lite besvärande och perfekt.

I Stengudarna befinner vi oss i en framtid som kan vara förfluten tid. En science fiction historia som utspelar sig då dinosaurierna vandrade på den blå planeten. En berättelse om en planet som håller på att förintas sig själv, utveckla sig bortom behovet av sin egen existens. Låter det måhända bekant?
Invånarna på planeten, Orbus, upptäcker en ny planet, den blå planeten, som i mångt och mycket liknar deras egen, men som är obebodd så när som på några dinosaurier.  Den styrande falangen på Orbus bestämmer sig för att kolonialiser den blå planeten och börja om på nytt.
Problemet med dinosaurierna avhjälps med en välplaceras meteorit.

Jag charmas väldigt mycket av Wintersons språk. Av hennes önskan att skriva om skrivandet.  Om hennes varningsfingrar om hur vi behandlar vår värld. Av den spirande passionen som är ständigt närvarande.

Jag tycker kanske inte att Winterson når hela vägen fram med Stengudarna. Den är ingen Passionen eller Tyngd, men det är bra nog.
Den historiska historien om den som lämnas kvar när James Cooks skepp reser från Påskön bortser jag från.
Den glänser inte tillräckligt starkt och blir den där lilla skavande, irriterande tvättlappen i den där nya snygga kjolen.

Ja, min biljett till Kulturhuset den 21/10 är köpt och betald.  Det hade den i och för sig varit även om det här hade varit årets tråkigaste bok.
Jeanette Winterson är min älskling, vad hon än gör.

The time is now

Har ställt in cykeln för höst nu. Inga fler cyklingar till jobbet i år.

Har bestämt mig att den här månaden ska bli kontroll på pengaflödet. Jag har ju ingen värdedepåstation i Västberga att plocka pengar från.
Detta till trots så var jag på shoppingtur idag och kom hem med… ingenting. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att hitta en snygg v-ringad svart kofta. Ett sådant basplagg borde det ju finnas massor av. Men inte.

Eftersom jag har lagt av mig helt med populärkulturkollen så får jag sent omsider utbrista ett Oh Lord! om Beth Ditto. Herregud vilken ikon! Herregud vilken kvinna! All respekt och mer där till.  Blev lite sugen på att klippa mig kort när jag såg omslaget till Love Magazine.

I motsatt ände av skalan hittar jag dom där tvillingarna Olsen. Tydligen är de modeikoner, vilket är helt obegripligt. Dom ser ju ut som aliens. Helt obegripliga.

Dagar av högoktan, veckor av stress.

Min kropp börjar så smått säga ifrån mot de senaste veckornas sammanhängande flöde av ständig rörelse.
Jag gillar rörelsen. Jag gillar när det rör sig framåt. Men ibland, som nu, får jag känsla av att världen och jag inte rör oss i samma takt. Världen runt omkring rör sig allt för långsamt. Allt från datorer till cyklister.
Det är ett tydligt tecken på att stressen är monumental.
Då är det tur att jag omger mig med människor som förstår och författare som kan hantera detta tillstånd.

Den senaste tiden har jag och Monika Fagerholm fördjupat vår kärlek. Mer än så säger jag inte just nu.

Annars har det varit mest roligheter och tokigheter.
Jag är en fena på att sy togaklänningar. Sydde en Charleston 20-tals toga till A till hennes överraskningstogapartaj i lördags. Utan mönster. Utan mått. Mycket imponerande. Till mig själv blev det en 50-tals Pinup toga. Utan mönster och med ögonmått. Väldigt roligt. 

Stefan L har fått tjänst som huvudlärare på B-A nu när I gått i pension.
Glädjen är stor. Emma och jag klappade varandra på axeln och såg det som till stor del vår förtjänst. Vi har ju promotat honom hårt sedan dag 1.

Till helgen bär jag med mig Jeanette Winterson Stengudarna hem. Så det så.