Gone Fishing

Jag har en liten naggande god Oruprevival.
Idag på jobbet mimar jag fint till låtlistan jag har på Spotify.
Igårkväll låg jag i Es soffa och sjöng för full hals. Ibland i falsett. Ibland med whiskeyröst.

E säger att jag borde sikta på att låta som Zarah Leander. Mitt register är mörkt. Det känns väldigt konstigt. Men magstödet är kanske något att jobba på.

Av de få skivor min mor äger så finns det faktiskt en Orup som jag tror att jag kommer lyssna intensivt på de närmaste dagarna.

I resväskan, som är till bredden fylld, ligger lite härlig läsning. Blonde, Allt är upplyst och Kafka på stranden. Jag tror inte att jag kommer läsa ut någon av dem under bortavaron. Men kanske börja iaf.

Med andra ord börjar min semester om… knappt 4,5 timma. Och jag räknar inte alls minutrarna… Härliga, lata veckor med massa skoj. Förhoppningsvis.  Och en massa massa läsning. Och kanske även något skrivet.

E och jag planerade hösten igårkväll. Min todolist för hösten ser ut som följer:
*Träna
*Skriva
*Lära mig InDesign
* Inte bromsa mig ur varandra jävla uppförsbacke.

Vedervärdig Våtmark

Tillbringade gårdagenskväll, som planerat, i sängen läsandes Charlotte Roches Våtmarker. Det var ingen vidare upplevelse. Den var inte ens intressant. Den var helt ointressant.
Det är märkligt att den beskrivs som ”ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag”. Är det ett skämt?! Har baksidestextskrivaren på W&W överhuvudtaget läst boken? Eller är det taget direkt från originalets baksida och har då den första baksidestextskrivaren läst boken? det känns som en komplott av monumentala mått.
Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är som är så provocerande med den här. Den är provocerande dålig, men inget mer. En artonårig tjejs skeva syn på sig själv och totala besatthet av sitt eget könsorgan och sin egen sexualitet, vad är det för nytt med det?
Jag som är något äckelmagad borde ju kanske tycka att det är äckligt med allt prat om hemorrojder, långa utläggningar om hur de ser ut och känns och hur hon, till exempel, för in smutsiga papper under mens istället för tamponger.
Den rör mig inte i ryggen. Det blir en lång suck av ”here we go again”.
Självklart är hon skilsmässobarn och förklaringarna finns ju garanterat i protesten mot föräldrarna. Blablabla.
Jag önskar att jag åtminstone kunde skratta åt hur dålig den är och hur patetisk den framstår i sin önskan att provocera.

Läs Under det rosa täcket istället. Eller i Berättelsen om O. Eller vad som helst av Anaïs Nin och Henry Miller.  Eller varför inte Jeanette Winterson. Våtmarker hoppas jag faller i snar glömska.

Svåra sår och systematiska synergier

Ikväll tänkte jag har en lagom ansträngande kväll. Träna och packa inför resan down south.
Men också, ligga i sängen, slö ha på TVn, äta choklad (väldigt mörk och väldigt lite) och läsa Charlotte Roches Våtmarker.
När den kom blev jag omedelbart positivt inställd till den.
Men ju mer jag har hört desto mer tveksam blir jag. Är jag verkligen rätt läsare?
Vi kan konstatera att det återstår att se.

4 days and counting

På fredag eftermiddag börjar min semester.
På fredag eftermiddag sätter jag mig på tåget till Småland.
Till mamma.
Med väskan full av böcker och presenter.
Till mamma.
Det blir några stressiga dagar fulla med loppisbesök och annat viktigt.
Lördag: Norrahammar, Taberg, Jönköping. Familjeangelägenheter. Och IKEA.
Söndag: Loppis och auktion någonstans jag inte kom ihåg namnet på.
Måndag; Loppistur till Högsby och kanske Oskarshamn.
Tisdag; Loppistur till Vimmerby och Mariannelund.
Onsdag; Hem till Stockholm med väskan/väskorna fulla av otroliga fynd!
Torsdag; Ligga utslagen i sängen och titta på mina fina fynd.

Ja, att min mamma och jag delar samma intresse kanske märks…
Högst på min lista ligger alltid kläder och smycken. Alltid. Hattar har gjort ett uppsving.
Just nu är jag på jakt efter en blå gjutjärnsgryta och snygga kastrullunderlägg. Jag vet dock inte riktigt hur jag ska få med mig en gjutjärnsgryta hem…
Väskor och ramar som tidigare alltid legat högt i kurs har dalat och är tämligen ointressant. Det ska till mycket för att jag ska köpa något av dem.

Mitt bokpaket är just nu på väg till mig. Det innebär att jag kommer läsa Blonde på semestern. Ska bli väldigt intressant.
Mitt bokläsande är i behov av något som binder mig.

Annars, ja, annars så är jag mäkta besviken på P O Enquists Sommarprat. Jag tycker han är en riktigt bra författare. Ett annat liv var en mäktig läsning. Men jag klarar inte riktigt av att lyssna på honom. Har även lyssnat på honom i andra sammanhang, i mindre format, men det är något så störande med hur han uttrycker sig. Så störande att han sitter där och bara veeet allt om allt. Som att han där med sina 74 år har svaren på alla frågor och veeet minsann hur saker och ting fungerar, ska vara.
Jag har ingen relation med gud, så jag stör mig inte på hans bestämda åsikter i den frågan, även om jag vet andra som blir provocerade av det. Men jag stör mig på hur han uttalar sig. Hur han säger saker.
Tanken slår mig att den tonen även går igen ibland i hans böcker, men där är det lättare att ta det. Där känns stämman som talar auktoritär och kanske även något flyktig. Det är inte den allvetande P O Enquist som talar, det är denP O Enquist  som tror sig veta och därför kan förmedla det han tror på som talar i böckerna.
Kanske låter flummigt.

Smulor, sår och smultronstrå

Igår kom E hem till mig med ett grässtrå med smultron på.
Det är vackert och det väcker många fina minnen. Om hur jag och min bror och mamma brukade cykla till Herstorpet och plocka smulton och hallon längs med smalspåret. Och vinka till föraren. Det är idylliskt som i en Astrid Lingrenbok.
Och ungefär så långt min nostalgi över barndomen sträcker sig. Nja, det är ju det där med bokkorgen också.
Bokkorgen skrev jag en krönika om för några år sedan. Som jag trodde att jag hade publicerat även här, men så verkar det inte. Hmm, får nog återkomma med den.

Helgen har varit förunderligt slö och vacker. Jag har tagit tag i den där gigantiska högen på golvet och sorterat den. Lite med hjälp av E. Tre högar utkristalliserades snabbt; två av dem var lätta att hantera ”slänga” och ”ge till Myrorna”. Sen blev det då en gigantisk hög med saker som det är onödigt att slänga eller skänka till Myrorna men som jag ändå inte vill ha kvar. När jag tränade igår så kom jag fram till att jag ju kunde lägga upp grejerna här i omgångar och så får folk ge mig något i utbyte som de tycker är en bra idé: roliga saker, saker jag behöver, ett glas vin eller pengar. Allt efter fantasi. Får se hur det blir med den saken. Jag tycker iaf att det var en lite rolig idé.

På boken fronten går det lite trögt nu. La ner Fowles Illusionisten med eftertryck. Trots att K sa att man måste läsa klart den för att förstå hur bra den är. Ja, jag kanske läser ut den nångång när jag är mindre rastlös. Sen gav jag mig på Markus Zusaks Boktjuven, som jag började på i vintras och som jag inte kom någonstans i. Nu har jag nästan läst ut den och är inte speciellt imponerad. Den känns rätt banal och ofokuserad.
Har också börjat läsa Gunnar Nirstedts Platon Persson och blommarn i mörkret. Det är ju en barn/ungdomsbok, men eftersom jag gav den till min brorson vill jag ha lite pejl på den. Hittills: Oerhört rolig. Kan dock undra om barn förstår det roliga med den.
Jag har lagt från mig Lovecrafts Fallet Charles Dexter Ward. Som jag måste säga är en grym bevikelse. Jag hade höga förväntningar på Lovecraft som inte infriades. Har nu fått höra att detta är den sämsta av hans böcker. Tveksamt om jag läser något annat.
Är dock lite sugen på Houellebecqs Emot världen, emot livet som handlar om Lovecraft. När jag skulle säga titeln häromdagen så kallade jag den Emot världen, emot natten, som enligt envisa rykten är en riktig Audrey Fenn mening…
Poetisk och romantisk.
Förstår inte var det påståendet kom ifrån. Jag är hardcore prosaist och realist.

Avslutade helgen med att se Walk the Line tillsammans med E. Den är så underbar. Så perfekt.

Go to hell go to hell go to hell

Igår sommarpratade Ann Heberlein.
Och jag kunde inte annat än förbluffas över hur vackert, skört, starkt, personligt hennes sommarprat var.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva var en av vinterns starkaste läsupplevelser. Den talade till mig från ett hjärta till ett annat.
Och jag skulle påstå att hennes sommarprat var i samma anda.
Förbluffande att vi har så lika musiksmak och tankar.
Historien om hur Jesus ringde till henne var så rolig, men ändå hemsk. Folk är ju tamejfan galna.
Och jag kunde bara skratta åt hur besviken hon var över att det inte var Joakim Berg som hade ringt till henne, utan en kvinna från Kristianstad som låtsades vara Joakim Berg. Hur hon var mer besviken över det än över Jesus.
Jag känner igen mig. Jag hade känt på ungefär samma sätt. Trust you me.

På ett allvarligare plan så skulle jag vilja säga att folk som hört av sig och tyckt att hon borde skämmas och gett henne råd om vad hon borde göra, kan som Dolly sjöng, dra åt helvete.
Vi lever i ett samhälle, en värld, där det tydligen är förbjudet att må dåligt. Vi ska vara glad, framgångsrika, kåta och tacksamma. Allihop. Men faktum är att väldigt få av oss är det.
Det är ju till och med så att väldigt många mår mer eller mindre dåligt, ändå är det tabu att prata om det. Tabu att prata om att må psykiskt dåligt. Inte alla mår så dåligt som Ann Heberlein gör emellanåt. Inte alla överväger att ta livet av sig. Men många mår dåligt. Många skulle önska att de slapp möta världen emellanåt.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför det inte pratas om dom här frågorna mer. Vi pratar om fetma som den stora folksjukdomen, men den kan man på egen hand göra något åt. Man behöver inte ta kontakt med vården för att lösa det. Medan den psykiska ohälsan eskalerar och ingen jävel vågar säga något. Att må psykiskt dåligt botas inte av ändrad kost eller mer motion. Det kan hjälpa till, men det botas inte.
Så när det då kommer en oändligt stark person som Ann Heberlein som har mod och kraft att ta bladet från munnen och öppna upp för det här samtalet så ska vi väl omhulda henne, debattera det och föra upp det i ljuset på ett större plan. Inte hota och hata henne.

Tack Ann Heberlein! Tack  för att du vågar. För att du har mod.
Och tack  för att du ledde mig i riktigt mot det nya soundtracket till mitt liv. Smiths Heaven knows I’m miserable som varit soundtracket de senaste 12 åren är nu utbytt mot Dollys Go to hell.

Sommarboksköp

Igår slängde jag i väg en sommarbeställning till Adlibris.
Inte för att jag egentligen behöver köpa några böcker, inte med den jättehylla med olästa böcker som finns där hemma. I och för sig betar jag av den rätt ordentligt just nu, men det betyder ju inte att det inte finns böcker kvar i den. Snarare tvärtom…

Beställningen innehöll:
Joyce Carol Oates Blonde. Som jag tänkt läsa i åratal och som jag redan i våras bestämde skulle bli min sommarläsning. Det här verkar vara tegelstenarnas sommar så jag fortsätter i samma anda.
Dave Eggers Vad är detta Vad Augustimånads Alcesläsning. Jennys val. Jag tänker ha lite framförhållning för ovanlighetens skull…
Jonathan Safran Foers Allt är upplyst. Han imponerade på mig djupt i våras när jag läste Extremt högt och otroligt nära.
Claire Castillons Insekt som tillhör dåliga samvetet läsningen. Jag kan bara inte fatta att jag inte har läst den/köpt den tidigare.

Okej, det är okej att skjuta mig. Jag borde verkligen inte köpa böcker. Jag borde inte. Men… en bokmal måste göra vad en bokmal gör bäst.

Så var det med löften. Här hålls dom.

Inser att jag lovar rätt mycket i min blogg. Mest att jag ska återkomma med mer tankar, uppdateringar, recensioner osv senare. Vilket jag lite väl sällan gör…

Text om Doft av ondska ska skrivas innan jag säger något mer än jag redan gjort.
Fallet Charles Dexter Ward har jag inte läst ut. Den ska var utläst tills nästa vecka och det borde jag väl fixa.
Illusionisten har jag inte kommit längre i än senast.

Hypnotisören som först kom i min ägo via snälla förläggaren, visade sig var något av en besvikelse. Jag tycker den var pladdrig och okoncentrerad. Jag är ingen deckarläsare, vilket väl delvis förklarar mitt motstånd. Och jag har inte ens läst Stieg Larsson så jag kan inte jämföra dom. Men, ja, allt jag egentligen kan säga är att jag antar att det står en VÄLDIGT känd författare bakom den, annars hade den aldrig promotats så här hårt. Jag antar att jag redan nu utnämner Hypnotisören till årets mycket väsen för ingenting.

Midsommar med familjen var däremot hur rolig som helst. Min bror, mästerplaneraren, blev lite stressad ibland. Lite allmän irritation över en långsam familjemedlem (inte jag!) fanns under stundom. Men i övrigt. Underbart!
På torsdagen åt dom och E middag hemma hos mig. Min bror har träffat E innan, resten har inte gjort det. Medan bror och Ylva lagade maten (ljuvligt god kyckling) så gick Abbe och jag och hämtade E, stolar, tallrikar och glas. Abbe och E fann varandra inom loppet av en sekund.
Sen när vi kom hem till mig la mamma beslag på honom och vägrade släppa taget. Alldeles oerhört pinsamt om ni frågar mig.
Midsommarafton firades på Skansen. Promenader och djur och rosévin. Jag tror inte man behöver så mycket mer.
Midsommardagen på Gröna Lund. Jag trodde jag var tuff, men det visade sig att jag är lite av en fegis som tycker Nyckelpigan är lagom läskig. Mamma åkte spöktåg och det lilla uppskjutet (eller vad den nu kan heta) med Abbe. Mycket imponerande. Tror hon åkte Nyckelpigan också.
Jag fick syn på någon kille, DJ nångting?, i Grotesco (dom som gör Tingeling, anledningen till att jag överhuvudtaget kände igen honom berodde på att dom soundcheckade på Stora scenen under dagen) när vi åt middag på kvällen, så Abbe frågade om han kunde få killens autograf och det fick. Med en snäll hälsning. Han, Micke Lindgren, var helgens hjälte. T ycker Abbe. Tycker jag.
Söndagen promenerade mamma och jag i Gamla Stan och shoppade lite innan dom åkte hem och jag somnade helt utmattad.

Annars. Inte mycket nytt under solen. Cyklar den här veckan. Underbart!

Bokflod II

Ytterligare en helg i läsandets tecken.
Om inte E kommit och ryckt upp mig ur bokdvalan hade jag inte lämnat huset på hela helgen.

Läste klart Doft av ondska i fredags. Allt jag i nuläget kan säga är; Aaaaaah, vad jag älskar doften av ondska.
Utförligare rapport kommer inom kort.

Sen satte jag igång med Dennis Lehanes tegelsten Ett land i gryning. My god kan inte karln lära sig att redigera?! Eller får han betalt per tecken. Jag tyckte historien i sig var intressant, tänkte mycket på De omutbara, men det blev ju helt olidligt med allt tjatande. En kortare, mer sammanhåller bok hade gjort den här läsningen alldeles underbar. Nu måste jag säga att jag är klart besviken.

Jag varvade den med Slavenska Drakulics Till sängs med Frida, som jag tycker mycket om. Hittills. Tänkte en hel del på filmen Frida, som är en sån där upplevelse jag ofta återvänder till i tankarna.

Värst vad jag tänkt på filmer under mina läsningar.
Igår började jag på John Fowles Illusionisten som ju dessutom har blivit film. Dock har jag inte sett den, men Den franske löjtnantens kvinna dyker upp i tankarna lite då och då. Vet däremot inte riktigt vad jag tycker än. Det verkar vara en älska eller hata bok för folk.

Där finner en pojke ett nytt Samarkand

Det finns låtar som man (jag) glömmer att de finns, så plötsligt dyker de upp igen och man bara slås av hur underbar den är. Två lysande exempel; Det gåtfulla folket och Trubbel. Just nu på repeat, både på jobbet, hemma och hos min interne DJ.

Tillbringar ledig tid med Doft av ondska just nu. Snart utläst. Rapport kommer. Räkna med det.

Annars är jag rätt fnissig av min egen modighet. Jag är tuff. När jag sätter den sidan till.