Långt ifrån bråda dagar

Efter att de första månaderna av året har varit full av stress, jobb och annat jobbigt så har tillvaron plötsligt tagit sig en helt annan vändning.
För några veckor sedan när jag kom till jobbet, som vanligt 07.34, så fanns det stadigt cirka 200-300 mail i inboxen. Idag så fanns det 15 stycken. Då kom jag ändå en halvtimma senare. Det ringer sporadiskt.
En del kanske skulle ta tillfället att njuta men med mig blir det snarare tvärtom. Jag blir stressad av den här lunken. Här har jag varit uppe i varv sedan november att denna plötsliga stillhet gör att jag klättrar lite lätt på väggarna. vad gör man på arbetstid för att få tiden att gå? Jag har läst alla bloggar jag kan komma på. Ge mig tips. Massor med tips.

Tusen tankar. Tusen problem.

Rubriken är hämtad från Lars Ardelius Privata liv. En bok om författare. Om deras oro. En fri fantasi om människor som inte får vidröras. Mycket intressant läsning. Gäckande. Som om något hela tiden rör sig i utkanten av synfältet.
Omslaget är det vackraste jag har sett på mycket länge. Bilden i länken gör den på intet sätt rättvis.

”Dit hör också besvär med hjärtat, liksom även med tänderna, som alltid säger ifrån när själen kommer i kläm.”

Jag är nog urtypen för person varpå den där raden stämmer. Men just nu. Just i dessa dagar är det mest så att området Området är roligt och spännande. Det smyger omkring saker. Gäckande. I utkanten av synfältet.

I tisdags var det pocketkväll i regi av Ordfront.
John Ajvide Lindqvist son Fritiof var det sötaste och coolaste jag har sett på bra länge. K är helt tagen av honom.Speakeasy på Högbergsgatan var en trevlig bekantskap. Schysst ställe. Soft personal. Märkliga installationer. Men klänningen på väggen var underbar. Speciellt med porträttet hängt på den.

Audrey Fenn svirar vidare

Det är mycket i görning. Mycket som händer och sker.
Stora planer smids. Små planer genomförs.
Varje steg är ett steg i rätt riktning.

Som jag skrev på min facebook häromdagen;…har en fot innanför dörren och tänker inte ta bort den.
Det är kanske inte en fot och det kanske inte bara är en dörr, men jag tänker banne mig inte flytta på mig.

I min väska just idag ligger; Unni Drougges Heroine som jag har tampats med sedan igår. Jag vet inte vad jag tycker. Fick låna Ida Lindes Om jag glömmer dig blir jag en annan av F. Bara titeln är ju mäktig nog. Den är en riktig Audreytitel. Och födelsedagspresenten från jobbet Joan Didion Bönebok för en vän. Inbokad valborgsläsning mao.

I torsdags releasefest för Igelkottens elegans. Trevligt. K och jag pratade mest med varandra. Vi var inbegripna i ”djupa” samtal att jag har en känsla av att det fanns människor där jag glömde att prata med. Missade helt. Sorry.

Ikväll är det pocketkväll

A brighter day

Solen skiner. Lönedag Jag har skor utan strumpor. Knappt något att göra på jobbet. Tog sovmorgon. Tänker gå tidigare. Ska köpa skor. Ska dricka rosévin.

Just nu bär jag omkring på två tunga böcker i väskan; Melankoliska rum och Apokalypsens gosiga mörker. Den först nämnda har jag börjat läsa och tycker att den är mycket intressant. vad det gäller den andra så är det framförallt titeln som fånga mig, även om jag inser att det troligtvis är en bok mer lämpad för E än för mig. Men titeln! Vilketn titel!

Ett ögonblick är vi fria

I en av sina mest kända dagsedlar, Liten måndagströst, skriver Stig Dagerman ”En hel sekund i livet är mången broder fri”. Det är svårt för mig, snudd på omöjligt, att läsa Muriel Barberys Igelkottens elegans utan att den strofen ringer i bakhuvudet.

En stund i livet är människan fri att vara den man innerst inne är.

Det sägs att den som drunknar hinner se hela sitt liv passera i revy. Något mer skrämmande är svårt att föreställa sig; att dö med alla sina missade chanser inpräntade på näthinnan.

Att leva sitt liv fullt ut är snudd på omöjligt, speciellt om man har fasader att hålla uppe. Fasader är inte enbart något som skymtar på omslaget till Igelkottens elegans. I boken vimlar det av dem.

Renée är femtiofyra och lever till fullo upp till rollen som portvaktare i det fashionabla Rue de Grenelle nummer 7. Hon är butter, småfet, har en slö katt, tittar alltid på TV, äter tråkig husmanskost och hennes bildning är lika med noll.

Det är åtminstone den fasad Renée visar upp mot de boende i huset. Men Renée har ett annat liv. Ett liv hon inte låter någon i huset ana. Renée föredrar att läsa, ägna sig åt kultur och äta mat som är allt annat än tråkig.

Ett par trappor upp i huset bor Paloma.
Paloma är tolv år och dotter till en parlamentsledamot. Hon gör sitt bästa för att framstå som normalbegåvad när hon i själva verket har en intelligens som ofta överstiger hennes jämnåriga. Hon planerar att ta sitt eget liv på sin trettonde födelsedag eftersom livet ter sig som en fars.

Till sitt yttre vill Igelkottens elegans framstå som en enkel historia om människor, men även här bedrar skenet. Muriel Barbery har faktiskt lyckats skriva en tribut till livet. En livshyllning, om än i form av ett lågmält crescendo.

För Paloma och Renée hade livet kunnat gå sin gilla gång, halvt i det fördolda. Renée hade kunnat fortsätta gömma sitt sanna jag för världen. Paloma hade kunnat ta sitt liv.

En stund i livet är varje människa fri.
Se till att din stund är just nu. Och just nu. Och just nu.

If I were a boy…

Enligt vissa rykten så finns det en låt på John MEs skiva skriven av Joakim Berg. Jag vet inte vad jag tycker om det. Blir svar skyldig tills jag hört den.

I helgen har jag påbörjat skapandet av min alldeles egna klänningsgarderob. Den är inte färdig, men på god väg. Och den kommer att bli alldeles underbar när den är klar. Tänk att man kan bli så glad över att drömmar går i uppfyllelse.

Annars tycker jag läsningen går upp å ner. Hassan Loo Sattarvandis Still hade jag kunnat klara mig utan. Påfrestande tråkig.
Häromsistens var jag på bokbyte i regi av Bokhora. Plockade på mig en blandning av sånt jag vill komplettera mig boksamling med, som Marisha Pessls Special topics in calamity physics, som jag läst på svenska men varit nyfiken på hur den är på original språk och sånt som jag är lite nyfiken på men inte brytt mig om. Bland annat så tog jag Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Av någon anledning har jag fått för mig att Safran Foer inte är en författare i min smak. varför kan jag inte riktigt svara på, kanske på grund av de fula omslagen. Hur som så får jag erkänna att jag har fel. Drygt halvvägs så får jag säga att jag är mycket positivt överraskad och det här är defintivt inte sista boken av honom jag läser.

And the Pulitzer Price goes to…

Nåja, det blev ingen essä.  Det blev en betraktelse.
Jag var nervös till bristningsgränsen när jag mailade iväg den igår.
F sa inte ett ljud. K däremot, åh vad jag tycker om K, ÄLSKAR den.
Och, ja, jag får nog säga att jag är rätt nöjd med den.

Idag tvingade dock K mig att skriva några ord om mig själv, det är faktiskt värre.

Easter parade

I helgen ska det skrivas en text om Igelkottens elegans. Det ska bli riktigt roligt. En essä, en text, något annat än en recension.
Den sekund jag förstår allvaret och storheten i det här.
Den sekund är det kört.

No show

Efter en månad av flyttar, bråk med f d hyresvärdar, pistolhot, förkylningar och spontana stressrelaterade näsblödningar är jag åter på väg ut på banan.
De spontana näsblödningarna fortsätter, men annars så känns det som att det så smått börjar lugna ner sig.
I helgen ska jag till mamma i det mörkaste av Småland och träffa katterna. Hälsa på Julius.  Gå på auktion och loppis, men framförallt försöka ta med mig så mycket det går tillbaka till min fina nya underbara fantastiska lägenhet.

I väskan den senaste veckan har jag haft Dödens mästarinna av Ariana Franklin. Jag som inte läser spänning fastnade för den när jag såg en kille på tunnelbanan helt uppslukad av den. Ja, jag tycker inte att han hade fel. Spännande och intressant. Historiska skeenden är ju alltid intressanta. E har börjat lämpa över sina lästa ex av All världens historia och jag måste nog erkänna att det bor en liten historienörd i mig. Nutids, 1900-tals historia intresserar mig knappt, även om jag är sjukt nyfiken på David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow. Däremot tycker jag Antiken, de sydamerikanska indiankulturernas storhetstid (men det är ett gammalt intresse), 1700- och 1800-talet är mycket intressant. Och nu då Medeltiden.
Jaja. Att fortsätta leva med nyfikenheten i intakt är en livsmission jag tänker göra allt för att infria.