Enkätomani

Som den enkätomaniska person jag är så hakar jag så klart på enkättåget.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Värsta som i sämsta så finns det självklart massvis. Anna-Karin Palms Faunen var en hemsk upplevelse. Det är drygt 10 år sedan jag läste den, men som dålig står den sig rätt bra. de flesta omläsningar kvalificerar sig också på den listan.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Som tonåring läst jag Carl Jonas Love Almqvists Det går an och jag tror mig med bestämdhet kunna säga att min liv inte hade blivit likadant utan den läsningen. En liknande inverkan hade Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken när den klev in i mitt liv knappt 10 år senare.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Nja. Som trettonåring läste jag Stephen Kings Carry och det var antagligast i tidigaste laget. Men annars är det sällan, för at tinte säga aldrig, jag blir skrämd av böcker. Kan bero på att jag inte läser den typen av litteratur. Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny var ju rätt otäck.

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag har sällan använt bokmärken, utan är en frenetisk vika hörn-person, men i somras köpte jag ett jättefint 50-tals mönstrat magnetbokmärke på Bookbinders som jag älskar och som har fått mig att sluta vika hörn.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
 Jag läser allra helst på tunnelbanan till och från jobbet. Tycker att det är problematiskt att jag inte har någon sänglampa så det där med att läsa innan jag somnar fungerar inte just nu. Men en helg i sängen med böcker är ju inte så dumt det heller.

6. Vad var den första bok du läste?
Det fanns/finns en Vi på Saltkråkan bok hemma hos min mamma som måste ha varit det första jag läste. Stora, fina bilder från filmen och lite lagom med text.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Jag läser helst pocket, tycker inbundna böcker är för klumpiga och jobbiga att släpa omkring på, men det hindrar mig ju inte från att göra det ändå.

8. Vilken bok läser du nu?
Stephenie Meyers Eclipse.

9. Och vilken sida är du på?
Sidan 32.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Läser nästan alltid med en penna i handen så de flesta böcker jag har läst är fulla av små anteckningar, utropstecken, frågetecken etc.  

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ja. I alla fall om jag bara ska köpa en bok på må få och inte vet vad jag vill ha.

12. Sidantalet, då?
Nej.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Absolut inte!

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
En del, men av erfarenhet så har jag lärt mig att det inte är någon bra idé att läsa om böcker som jag tyckt allt för mycket om. Dom klarar det inte och blir lätt en besvikelse. Men det finns ju så klart undantag.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Inte vad jag kan erinra mig, men snubbel händelser på grund av att jag har gått och läst har ju inträffat. Inget Allvarligt dock.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Med tanke på alla böcker som letar sig hem till mig och den brist på utrymme jag har så blir det så. Det finns en trave böcker som staplas och tas med hem till min mamma. Sånt som jag vet att hon kommer gilla eller borde gilla. Till exempel Johan Theorins Skumtimmen som jag tror just nu är på turné i min brors sambos släkt.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Nej.

18. Just det, läser du i badrummet?
Nej. hade jag haft ett badkar så hade jag gjort det.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har en lista i min dator på böcker jag ska kolla in någon gång. Önskelista på Adlibris på böcker jag ska köpa. Skriver minst några rader om alla böcker jag läser, här eller privat för mig själv.

This is for you

Jag har en bokköparabstinens utan dess like just nu. Frångick min bokstoppspakt med bokhoraHelena (hittar inte länken till henne inlägg) nu i helgen när jag beställde de två sista delarna i Twilight-serien. Och nu är jag nästan tokig av alla böcker min hjärna kräver. Har till och med skapat en önskelista på Adlibris för att komma ihåg böckerna jag inte kan leva utan. Planerar en riktig guldkornsbeställning efter nyår med julklappar till mig själv.
Apropå en annan bokhora, Johanna K, senaste inlägg så kommer jag direkt att tänka på Leonard Cohens Hallelujah redan vid de inledande takterna är jag såld. Det spelar ingen roll vilket humör jag är på så slappnar jag av. Blir lycklig och lugn av att höra Cohens brutalt manliga röst.
Ungefär samma inverkan har Joakim Berg när han sjunger Kärlekens tunga.
Trygghet som klockar in på 4 minuter (cirka) och tar långlång tid på sig att lämna en.

Twilight

I måndagskväll var jag på smygvärldspremiär av Twilight.
Mycket märkligt att behöva lämna i från sig mobilen innan man går in. Men det är ju bara en sidokommentar.

Innan var vi på middag med förlagsfolk å lite andra. Väldigt trevligt. God mat. Gott vin. fuskade och åt pizza, men tränade stenhårt igår som kompensation. Fick in några rejäla råsopar på E.

Filmen… ja… filmen. Jag har ogärna velat prata om läsningen av Twilight för att jag tycker det är lite pinsamt att bli så kär. Min största oro var om Edward Cullen skulle se ut som en ung Jeremy Irons eller inte. Min bild av honom är nämligen så tydlig.
Jag får nog ändå säga att jag inte blev besviken. Tycker helt klart att han har Jeremy Irons vibbar, även om han är mycket vackrare.
Detta ska nu inte tas som att jag har några speciellt starka känslor för herr Irons, bara att jag föreställde mig Edward Cullen så.

Filmen. Ja… filmen. Jag är helt hänförd, ytterligt kär. Jag kan bara säga att jag är glad att jag inte är fjorton för då hade jag dött av det här. Nu gick jag därifrån glad och ledsen och något skärrad över att veta att en sådan kärlek kommer inte att komma i ens väg. Det visste jag väl i och för redan. Hade jag varit fjorton hade jag blivit tilldelad desinformation och trott att detta kunde hända på riktigt.

Är glad över att karaktärerna liknar så mycket mina väldigt starka intryck av dem. Den enda som inte stämmer är Bella. Vilket jag mest tror beror på att skådespelerskan gör ett kopiöst överspel. Men den där grandiosa kärleken är antagligen svår att gestalta…

På tunnelbanan idag läste jag New Moon, satt mitt emot värsta snyggingen och fick anstränga mig för att inte börja gråta när allt det sorgliga i början händer. Förskräckligt. Ni som läst vet vad jag talar om. Ni andra har underbar och starkt beroende framkallande läsning och filmtittning framför er.

Dresscode: Black

Imorgonkväll är det världspremiär av Twilight som gäller.
Jag tycker det ska bli roligt, men jag är samtidigt riktigt brydd. I första hand för att det är dresscode som gäller. Man ska vara klädd i svart. Vad innebär det? Att man inte kommer in om man har en grön kappa? Att man får gå barfota om man har bruna stövlar? Att en kjol som är svart grön och silvrig inte räknas?
Komplicerade grejer.

Ännu mer brydd, eller snarare bekymrad är jag över hur Edward kommer att se ut. Jag har en väldigt bestämd uppfattning om hur han ser ut. Han ser ut som en ung Jeremy Irons. Ungefär som i En förlorad värld. Fast ändå inte. Jeremy Irons, som ung och plågad. Det kommer bli svårt för killen att leva upp till dom förväntningarna/föreställningarna.

Japp. Tillbaka till klädbekymren. Ja, kollar lite på Ladder49 också. Att en viss älsklingsskådespelare har bestämt sig för att sluta göra film tänker jag lämna där hän.

Skrivmaskinen smattrar sin stridssignal

Annette Kullenberg skriver om sin väninna Marianne Höök. Kvinnan som med sin skönhet, stil och klass gjorde intryck på alla som kom i hennes väg. Hänsynslöst, kvick, kultiverad och ett offer för sina egna illusioner. Stark, svag och ett mysterium för alla som fanns i hennes närhet. Ett monster av förljugenhet är Marianne Hööks egna ord om sig själv och nog känns de sanna.
Nu nästan 40 år efter hennes självmord försöker Annette Kullenberg sig på att teckna en biografi över henne. Och det står snabbat klart att det inte är helt lätt att skriva om en kvinna som inte vill prata om sitt liv, sin bakgrund, sig själv.
Det är en fascinerande läsning om kvinnan som går sina egna vägar, rädd för att folk ska sluta tycka om henne.
Var hon Palmes älskarinna? Det mesta talar väl för det. Och plötsligt blev Olof Palme något mer mänsklig.
Kullenberg lyckas bra, för att inte säga, exceptionellt bra, när hon fabulerar fritt. När hon skriver om det som ingen vet något om. När hon funderar kring Marianne Höök och hennes uppväxt, om modern Ragnhild som på något sätt lyckas utplånas efter sin död. Lika bra är hon när hon beskriver kvinnan/skalet Marianne Höök. Den offentlige bilden av pennskaftet, ambassadrisen och modelejonet. Vacker som en dag, kylig som en natt.
Desto sämre blir det i intervjuerna. Jag kan inte för mitt liv förstå hur en rutinerad journalist som Annette Kullenberg kan komma på tanken att publicera intervjuerna i sin ”helhet”. Någon, om inte hon själv så åtminstone en redaktör måste väl ha sett det omöjliga i att låta sig själv ta så mycket plats i intervjuerna. Understundom blir det nästan pinsamt, speciellt när hon försöker tävla med Hööks barn om att förstå kvinnan mest eller till och med stå henne närmast.
Men trots allt, stunder som dem kan jag förlåta eftersom Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. på ett hela taget är en studie i kvinnohistoria, sorg och längtan.
Starkt berörande och utan skygglappar.