Human kind is so heartless

I am what I am. Am what I am.
Om jaget i förhållande till dig är svagt och oviljan att leva är starkare än lusten att leva vad händer då med historien om oss?

Humankind is so heartless, heartless.
It’s hard to love you for a man.

Jag drömmer och tror att det skulle vara lättare om vi vågade sluta drömma och faktiskt tro på att det en gång för alla tar slut. Då kanske vi verkligen skulle få något gjort.
Inte bara säga att I’m off to see America, utan snarare skicka ett vykort
I’ve gone my own way och den vägen bar till New York.
It’s not only the city of cities. It’s the fucking empire of the universe.

En dag ska jag lösa den där biljetten utan retur och lämna dig bakom mig. Det vet jag säkert. Det vet jag nu.
Söker verklighet. Kram. Det är dom enda ord jag ser någon som helst anledning att återupprepa.

You give a little, you take a lot

Nu har jag jobbat en vecka.
Vilken vecka!
Det har varit telefonsamtalpåtelefonsamtalpåtelefonsamtalpåtelef… och en inbox med flera hundra mail varje morgon, sammanbrott på toaletten (inte av mig), sammanbrott hemma hos E (av mig), skratt, stoooort misstag, lyckad räddning (tack Elin) och tacksamhet i form av finfina mail.
Högkvalitativa undersökningar har visat att jag inte kan ha semester utan att klättra på väggarna, så ett tempo som den senaste veckan borde passa mig tämligen väl.
På det hela taget är det sant. Men det krävdes vissa tweakningar för att få det dit. Jag försöker minska mitt kaffe intag till 2 koppar om dagen, äter mycket frukt, dricker mycket vatten och dricker ett glas Proviva Nyponsoppa vid 15-tiden.
Allt detta har gjort att jag nu svarar varje samtal med ett leende på läpparna och har sänkt min röst en oktav (eller nåt) när jag svarar i telefon och har sedan dess knappt haft några arga kunder och de arga har åtminstone hållit sig på mattan.
Jag har skapat mig ett professionellt jag. Ett jag som är glatt och positivt. Det vill säga; far from reality.

För att koppla av/bort på kvällarna håller jag just nu på att plöja Gilmore Girls. Har kommit halvvägs in i säson 5. Luke har precis gjort slut med Lorelai. Sad so sad. Vill man ha Lorelai med Luke eller Christopher? Rory med Dean, Logan eller Jesse? Svårasvårasvåra beslut. Eller det är det egentligen inte. Dummadumma Rory borde vara med Marthy och ingen annan. Vem Lorelai bör vara med är fortfarande svårt att få grepp om.

Jag lyckades glömma två böcker i min exposé över semesterns böcker. Gun-Britt Sundströms Maken har jag tänkt läsa i evigheter, men det har aldrig blivit av och nu tycker jag att det var synd att jag till slut läste den. Den var en gigantisk besvikelse. Den ligger kvar hemma hos min mamma och jag har svårt att tro att hon kommer läsa den. Jag kommer i alla fall aldrig att ta i den igen. Den var inställsam, löjlig och ett väldigt märkligt försök att var subversiv. Visst, den är gammal, men jag tyckte den var i princip värdelös. Inte lika värdelös som Smuts, men snudd på.
När jag ändå är nere i bottenträsket och härjar så måste jag ju nämna En älskares dagbok som väl verkligen inte kan intressera någon annan än Sven Lindqvist själv. Möjligtvis Cecilia Lindqvist, men med tanke på att de är skilda så lär hon ju knappast vilja läsa den igen.

Idag sitter jag på mitt favoritcafé. Det är lagom avkoppling. Skulle skrivit ner mina tankar kring Edelcrantz förbindelser. Kom ihåg boken, men glömde anteckningsboken med alla anteckningar kring den. Dumt.
Tittar inte Malte lite väl mycket mot Akademien…
Jag spanar på alla tatueringar som finns omkring mig. Äckligast idag är tatueringar i armhålorna. Jag förstår tydligen inte sadism när jag säger det, men äckligt är det hurellerhur. Annars tycker jag det är fult med gulliga, blommiga tatueringar på 35-åringar och tribals är sooo 2003.
Kan bara konstatera att det finns väldigt få snygga tatueringar. I alla fall här. Och idag.

Stuck in the middle with you

Den senaste tidens semester har tillbringats i ett lästöcken. När resten av världen har haft ögonen riktade mot Peking och den katastrof till medaljskörd vi upplever. (Men visst var Usain Bolts lopp bland det mäktigaste som skådats.)  Så har jag haft ögonen i 1700-talets Stockholm, i ett fylleslagsLondon, i Smokey Mountains, i ett Paris som skiljer sig från alla andra Paris, i ett litteraturinsnöat USA, i ett inte fullt så neurotiskt Maja Lundgrenskt huvud och på en hel rad andra platser.
Nu är semestern strax slut och det är tillbaka till verkligheten som gäller. Fast det är svårt. Efter att ha gjort en djupdykning i Malte Perssons kommande Edelcrantz förbindelser så måste jag till slut tvingas erkänna att han är en mycket, mycket bra författare.
Edelcrantz förbindelser är påläst, initierad och stundtals även mycket rolig. Den väcker en massa funderingar och tankar som är svåra att formulera, som mest är tankar att bära för sig själv.
Att från Malte Persson ta klivet in i Alex James värld kan ses som ett oändligt steg, men det är kortare än man tror.

Last night I dreamt of San Pedro

Just nu pratar Annika Norlin om hur hon upptäckte musiken. När musiken blev mer än ett lyssnande.
Av hennes musikval, så här långt, att döma så skulle jag säga att vi har ett liknande bagage.

När upptäckte jag musiken?
Musikofilen i mig vill säga att det aldrig har funnits en tid då musiken bara varit bakgrundsbrus. När jag var liten var det Abba och Herreys och Style och mammas gamla Rod Stewartskiva som gällde. Carola hade jag inte mycket till övers för. Första skivan står i LPbacken hemma hos mamma, men den vann jag i någon tävling i någon tidning.
Att vara uppvuxen i ett litet samhälle vars hela existens levde, och fortfarande lever, på grund av musiken, oavsett vad gamlingar påstod och fortfarande påstår har gjort att musiken alltid har funnits där som en avgörande bricka i min uppväxt.
Mamma säger att läggs festivalen ner så kan siste man som lämnar byn släcka ljuset, för efter den finns ingenting.
Jag har svårt att tro att jag någon gång kommer att bo där igen. Skulle till och med hålla det för i högsta grad osannolikt. Men det finns en stolthet i att vara från byn. Jag säger det loud och jag säger det proud så fort jag får en chans. Och fan ta den som klankar ner på den. Jag får göra det, men ingen annan. Ingen annan.
Jaja. Det var musik jag skulle pratas om. Inte patriotism.
I tonåren upptäckte jag The Sinners och deras smått galna sångare Sven Köhler som jag skulle säga har haft avgörande betydelse. Via Sinners upptäckte jag hela 60-talet. Som sedan har fört mig framåt i musikhistorien.
Med Jakob Hellman grundades min enorma kärlek till musikens texter. Jag lyssnade inte på musik. Jag lyssnade på texter. Och så är det fortfarande.
Det är texter som får mig att upptäcka ny musik. Älska musik.
The Smiths passade utmärkt som kompliment till det utanförsskap man som litterär ickesportfåne gång på gång kände.
Sen kom indievågen med Charlatans, Wannadies och TPD och alla andra och jag gick upp i den med hull och hår. Det där var min indentitet. Är fortfarande min identitet.
Häromåret var jag med en vän och såg Lemonheads live. Min gamle galijonsfigur Evan Dando hade falnat och blivit gammal, han var mer upptagen av sig själv än av sin publik. Men han såg ut att må bra och det kändes tryggt. Vetskapen om att ens gamla hjältar inte rear ut sina själar behöver man ibland få bevis på.läs föregående inlägg.
Men det allra mest avgörande musikaliska ögonblicket i mitt liv infann sig, som trogna läsare säkert redan vet, en augustieftermiddag 1995 på ovannämnda festival. På Pampasscenen där fem unga män i svarta kostymer entrade scenen. Jag stod vid sidan av och skulle bara lyssna lite. När konserten var slut stod jag längst fram vid kravallstaketet. Och där har jag blivit kvar.
Jag går inte på deras konserter längre för ingen konsert av de jag har sett kan mäta sig med den första. Jag är inte fanatisk. Jag har min ritualer. Jag har dom.

Där har ni känslan.
Där Annika Norlin har du min upplevelse.