Vilda Western är ej som förut.

När helvetet fryser över så är gamla hjälten Pär Wiksten med i Allsång på Skansen.
Mitt indiehjärta går i bitar.
Bit för bit.
Bit för bit.

Bombyx mon amour

Sommaren sägs vara deckarens högsäsong. Det finns en föreställning om att den svenska läsaren vill ligga i hängmattan och läsa om hur det går för den sargade poliskommissarien i jakten på mördaren.
Den läsaren är inte jag. Men när Frankrikeälskande förlaget [sekwa] ger ut Anne Rambachs bok Bombyx så kastar jag mig ändå över den med de höga förväntningar jag fått på förlagets tidigare utgivning.

Under ett kinesiskt bröllop på restaurangen Bombyx kommer några maskerade män in och skjuter vilt omkring sig. På platsen finns bokens huvudperson, frilansjournalisten Dianne Harpmann för att skriva ett reportage om bröllopet. Dianne är märkt av sorgen efter sin man och sons död, men i och med morden på restaurangen får hon åter ett fokus. Behovet av att utröna vad det var som hände och inte minst varför det hände driver henne framåt och in i ett nät av lögner, hot och svek.
Till sin hjälp får hon kollegan Elsa. Tillsammans börjar de nysta i ett farligt spel där den franska polisen gör sitt yttersta för att skylla händelsen på de kinesiska triaderna, men där kollegorna snart inser att det inträffade inte är så enkelt och där det finns både mäktiga och politiska krafter som är beredda att gå långt för att skydda de skyldiga. Skydda sanningen.

Rambach visar upp nya och intressanta platser i Paris. Ställen långt från de klassiska symbolerna för staden. Personligen undrar jag verkligen om Eiffelkyrkan finns. Om någon vet, hör gärna av er.
Beskrivningarna av karaktärerna är, föreställer jag mig, till stor del färgade av Diannes oförmåga att engagera sig med andra människor. Vilket ibland gör det svårt att hålla isär bikaraktärerna. Ett dilemma som är lätthanterligt med tanke på att det inte är hos personerna styrkan i Bombyx ligger.
Den finns i det vida spannet. I hur påläst och tillgängligt det blir när Rambach skriver om blomsterförädling, bioterrorism och statshemligheter.

Att kalla Bombyx för deckare är kanske att förenkla dess kraftfulla och spännande historia, men i brist på bättre får den gå under den benämningen. Som läsaren hålls man fängslad från första till sista sidan. Detta är ingen klassisk who did it-historia. Det är en roman om hur långt människor är beredda att gå både för att hitta sanningen, men också om hur långt människor är beredda att gå för att skydda sanningen.
Det finns inte en lugn stund i Bombyx. Tempot är högt. Spänningen total.
Resultatet är en eftertänksam känsla av att ha upplevt något helt nytt och en aning om att denna historia inte befinner sig allt för långt från verkligheten.

Vad hände sen

-Anna Lindberg, vad gör hon nu?
-Hon simmar hopp… eller jag menar hon hoppar sim.
-Okej…
-Jag menar att hon simhoppar.

För fett hår.

-…måste skölja håret exakt länge. Om det sköljs fem sekunder för lite så blir det som sådant där änglahår man har i granen. Om det sköljs fem sekunder för länge så blir det fett.
-Som Lasarus.
-Lasarus?
-Ja, i Biblen.