Happy in a haze

Sällan studsar en plåttermos.
Fanns det en kille i mitt tidigare liv som hade som favvouttryck. Nu är vi nyblivna vänner på facebook. Det är väl grejen med fb; att man får reda på vad folk från förr gör nu för tiden. Iaf för mig som inte ägnar mitt liv åt att nätverka ihjäl mig.

Just nu skulle jag säga att plåttermosarna studsar hejdlöst. Hela tiden. Round the clock. Igår övergick kandetkandetkandet till detkandetdetkandetdetkandet. Ja, jäklar vad det kan det. Inte nog med att jag fick jobbet dom var eniga om att det var mig dom ville ha.
Tycker nästan att jag förtjänar det efter att ha genomlevt intervjun from hell.
”Hur många tunnelbanevagnar finns det i stockholm? Jag är i första hand inte intresserad av svaret utan av hur du kommer fram till det.”
Hur ser ditt svar ut? Let me know.

Som present till mig själv köpte jag tjusiga träskosandaler från Knulp som jag kommer älska livet ur under mångamångamånga år.
Såna här fast mörkbruna:

Self promotion your time is now

Upptäckte att [sekwa] skriver om, och länkar till, min text om dom. Okej, dom har tidigare länkat till recensioner, men det här känns roligare.
I samma veva blev jag uppmärksammad om att Adlibris citerar mig på sidan för Curiols Utrop. Coolt. Kan det vara ett tecken? Kandetkandetkandet…

Sen finns det ju vissa som inte fixar att ta kritik.
Som tycker att jag talar från hjärtat när jag ger hennes bidrag till Självmordsboken kritik. Och menar att jag utan anledning sorterar ut hennes för att kritisera. Men…ja… bidraget får överlägset mest utrymme och har en annan layout än resten av antologin, då borde det väl även tåla hårdare granskning än resten av bidragen. Och hur ledsen jag än är så var bidragets kvalitet undermålig. Rent utsagt usel. Men, visst, att dra växlar på hur tragisk storyn bakom är kanske funkar på en del. Men inte på mig. Kalla mig  okänslig. I det här fallet är jag det utan tvekan.

Du vet jag vill bli din o hjärtat talar blint

Ja, så är det då klart att tidningen går i graven i pappersupplaga. Kommer fortsätta leva på nätet och jag kommer fortsätta skriva. Det är för svårt att låta bli. Herregud, få massa böcker skickade till sig. Inte så många bra, men med tanke på att jag i år har hittat [sekwa] och dessutom Liselott Willéns Islekar så kan jag väl inte direkt klaga.
Liselott Willéns tredje roman är min senaste litterära crush. Jisses vad jag tycker om den. Den besitter en känsla som inte riktigt vill släppa greppet om mig, trots att det är flera veckor sedan jag läste ut den. Svårt att precisera den. Jag skulle säga att tjejen slår knock out på allt annat i den här vårens svenska bokflora, kanske även i den internationella bokfloran.

Listan på sommarläsningen börjar ta form. Jag tänkte faktiskt försöka läsa lite självvalda böcker under sommaren.
*Ann Patchett Bel Canto
*Lotta Lundberg Skynda kom och se
*Edgar Allen Poe Huset Ushers undergång

Just nu läser jag Jens Lapidus Snabba Cash. på uppmaning från bokklubben och av ren nyfikenhet. Det är väl dags nu.

Annars håller jag mest tummarna. Den här veckan kommer beskedet.

I’ve seen the swallows

Satt ute i solen en stund igår på eftermiddagen och över mitt huvud lekte svalor. Det finns få stunder som återkommer med stor regelbundenhet som gör mig lika glad som att se årets första svalor. Det inger mig en känsla av att… allt är möjligt.
Nåja, kanske är jag en fjant. Men jag är iaf människa nog att erkänna det.

Om några timmar är det dags för omgång två. Sedan sist har jag insett hur mycket jag verkligen vill ha det här jobbet. Verkligenverkligen vill.

E och jag tillbringade orimligt mycket tid igår med att youtuba dåliga idoldeltagare+vår favvo Roland. Youtube är vår tids skampåle. Without a doubt. Tyvärr så finns det vissa (läs Roland) som inte fattar att de görs till offentligt åtlöje. E och jag skrattade så vi kiknade. Och skämdes för att vi skrattade så vi kiknade. Sedan skrattade vi ännu mer.

Beslutet är fattat det blir ett besök på en ö i solsken i helgen.

Life between breaths

Today is a good day säger Julia Roberts och ler som bara Julia Roberts kan. Från öra till öra. Utan ansträngning.
Today is the kind of day when everyone is against me säger Audrey Fenn och försöker inte ens le. Inte alls. Utan ansträngning.

Började dagen med att få luren i örat av en användare. Följt av en smärre messkontrovers med en av dom andra.

Annars är detta mest dagar av spänning och excitement. På fredag: dags för andra intervjun. Jepp, jag tog mig vidare. På lördag: ev återvända till ön i solsken.
Massa nyheter florerar i mitt liv. Det är inte bra att köra sitt livs hårdaste träningspass på ett knäckebröd. Svartvinbärsbrus med salttillskott är inget vidare. Men saknar kroppen salt så måste det till salt. Det är farligt att vara för söt. Man ska dricka mycket under träning. Man ska också se till att inte bara äta innan, utan även efter. Kroppen tål så mycket mer än vad man tror. I Libanon är sannolikheten för fred stor. Puh. Världen behöver det. Werner är ett gott vitt vin. Sitt dåliga namn till trots. På söndag landar en rymdsond på Mars som ska borra i isen. Chris Evans bor på Lidingö. Kör en golf. Om jag stod bakom en del av de böcker som tidningen skickar till mig så skulle jag skämmas ögonen ur mig. Jag skäms över att ha läst dom.

The fear and joy of the red wall.

-Jag såg förresten en video med Nirvana på MTV häromnatten. Den var bra. Äh, den var bäst.
-Bättre än Charlatans?
-Bättre än allt.
-Till och med bättre än Morrissey?
-Ja, eller, nje, eller kanske inte. Men den var riktigt bra.
-Kan du inte spela den?

-Kan ju försöka.

Du plockar upp gitarren från golvet och börjar spela lite. Det låter lite märkligt. Som ramsor man rimmade och sjöng när man var liten. Fast snabbare.

-Ungefär så låter den. Alltså, ungefär. Jag har ju bara hört den en gång.

Du lägger ifrån dig gitarren. Säger att den är det enda som håller dig vid liv. Utan den är du bara ingenting. Ingenting och ingenting. Du kan inte fatta att du faktiskt levde innan musiken. Och du fattade grejen. The laws of pop are the only laws you’ll ever follow. Så var det. Så var det bestämt.

©Mikaela

Brist på ”kroppen”

Dagar av avslut, avsked, avbön, anställningsintervju. Jag är något comatosed.

I tisdags hade Biskops-Arnö Anonymous sitt sista officiella möte. Vi satt bland fåtöljer, underbara lampor, Emmakoppar, Kokakannor, förgyllda ankfötter och rosa hyllningar till Hjalmar Branting och pratade om det stora i skrivandet, det lilla i skrivaren och det vackra i att vara. Om drömmar och fasor. Allt ackompanjerat av en klassbebis som efter en termin nu sakta men säkert har börjat tröttna på litteratur. Can’t blaim him.

Uppläsning på Copacabana. Nervigt. Men roligt. Det kändes avslappnat. Den högt ärade barkfisken sa fina saker. Om Per Hagman i kontext till mina texter. It made me the happiest.
StefanF sa att vi har mycket att prata om på fredagens handledning.
Av nio (9) läsare var jag, enligt envisa rykten, den enda som inte hade med ordet ”kroppen” i mina texter. Vet faktiskt inte om det har någon betydelse. En iakttagelse. Ungefär som häromårets ”fågelskelett”.

Sen var det då slutfest. Festligt och sorgligt. Som det ska vara. T valde rätt ord när han på kortet till StefanL skrev ”Man kommer minnas oss i framtiden”. Love. Love. Love.

Audrey Fenn reveals it all

Courtesy av Bokhororna har jag nu svarat på en liten enkät a/k/a upplyst världen om mitt förhållande till litteratur. Håll till godo.

1. Vilken bok läste du senast?

Har precis läst Wisława Szymborskas senaste Ett kolon och en antologi med polska kvinnliga poeter som jag självklart glömt namnet på. Éric Chevillards I taket håller jag precis på att avsluta.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?

Liselott Willéns Islekar ligger i väskan.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Jag skulle gissa att poesin räddar kvinnornas anseende i bokhyllan. I poesiväg har jag i princip uteslutande kvinnor. I övrigt är det rätt mycket manliga författare. Kanske är 55-45 till männens fördel.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?

Inte om den är bra.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?

De flesta böcker jag läser får jag skickade till mig. Annars… recensioner, bokhora.se. Vänner har nog gett upp att få mig att läsa böcker de rekommenderar. Jag är alldeles för picky.

6. När blir en bok för lång?

Fick Tim Willocks Religionen igår och inte nog med att omslag och baksidestext är horribel, den är dessutom 669 sidor lång. Det är alldeles för långt. 300-400 sidor är rimligt.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?

Jag läser väl lika gärna på engelska som svenska, men det blir ju oftast svenska ändå. Lite norska och danska slinker med ibland.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?

Oj. Det måste vara Joan Didions Ett år av magiskt tänkande. Det är den underbaraste boken någonsin. Claire Castillions Man kan inte hindra ett lite hjärta från att älska och Céline Curiols Utrop har jag väl promotat en del. Och Johan Kindes romandebut.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?

Håller de inte måttet efter 20-50 sidor lägger jag ner. Om jag inte ska recensera den, då är det ju bara att härda ut.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?

Stig Dagerman är helt klart överrepresenterad. Poesi och den sedvanliga prosan likaså. En hel del litteraturvetenskaplig teori finns också.
Science Fiction, Fantasy och deckare återfinns ingenstans i närheten av mina bokhyllor.

Love is

I brist på bättre förmåga att uttrycka den där skräckinjagande känslan, jo det går med ett energiknippe till 8,5 åring som gör mig stoltast i världen, men i övrigt… så säger jag det till ett litet knippe böcker som får mitt hjärta att pulsera och vibrera.
I årets, hittills, rätt trista utgivning såg jag där i februari plötsligt ett fyrtorn resa sig i horisonten. I form av det Frankrikeälskande förlaget [sekwa] som lyckades med något jag inte riktigt visste att jag saknade. Nämligen att läsa böcker om kärlek, svek och längtan och inte vinnlägga mig om att hålla näsan högt och fnysa åt tramset utan istället helt och fullt uppslukas.
Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska och Céline Curiols Utrop fick mig att brista ut i små glädjerop av lycka och av snudd på smärta. De är så vackra. Så gränslösa. Så utmanande. Så språkligt förkrossande och fartfyllda och stillastående att varje ord vägs och vägs och vägs innan man slutligen går vidare till nästa ord.
Få böcker är kapabla att klara av det. Kapabla att få mig att vilja vila mig igenom den.
Jag är en rastlös läsare som kräver motstånd, mothugg, driv. Ger inte boken mig det inom 20-50 sidor är den död. Castilion och Curiol är verkligen värdiga motståndare. Vem av oss som har vunnit är jag inte helt säker på. Jag skulle gissa att det rör sig om en kamp som enbart har vinnare.

I [sekwa] har jag hittat en ny bästis i litteratursvängen. Ser framemot framtida utgivning.

Mata Hari plays with fire

Efter en dag då i princip allt gick åt helvete kände jag mig snudd på utmattad när jag kom hem igår. Skrev ut texter och skickade dom till Stefan F. 3×1,5 sida. Känner mig mighty impressed. Av mig själv. Tre stycken texter på en och en halv sida styck. Det är många ord det.
Sen däckade jag i sängen och halvsov mig igenom hela kvällen.

Vid 22 ringde telefonen. E i andra änden. Som helt exalterad berättade att han har recovrat sin externa hårddisk. Den som dog där i februari när vår elektronik dog. Och inte nog med att den lever, allt finns kvar i den. Även alla mina bilder och dokument som vi trodde bara fanns i min döda, stationära dator. Sååå… han kom förbi la över alla mina grejer. I mina externa hårddisk. Nu finns allt där. Allt som jag har saknat något alldeles oerhört.

Dessutom utan att det kostade alla de pengar vi befarade att det skulle kosta att lämna in hans externa och min stationära.

According to all sources skulle jag kunna ta jobb inom vilken säkerhetstjänst som helst. När som helst. Jag har fallenhet för spioneri och förmågan att ge ett tvetydigt intryck. Well, I donät know. Could be.