There’s a first time for everything

Ikväll har jag haft mitt första tvättstugegräl. Inte bara i det här huset utan någonsin.

Jag kom hem efter jobbet och möttes av beskedet att tvättstugan som varit stängd i en månad pga renovering nu är igång igen och döm om min förvåning när det visade sig att jag kunde få en tid redan ikväll 18-22. Perfekt tänkte jag och kom dit strax före sex med min tvätt. Självklart låg det fortfarande tvätt kvar i maskinen, men den tog jag ut och la på bänken. Och när jag 1 timma senare kom för att hänga kläderna i torkskåpet så låg det kläder där också som jag även dom la på bänken. En halvtimma senare brakar helvetet lös när det ringer på min dörr och utanför står ett biffigt mongo till kille och skriker och spottar av ilska för att jag har ”tagit hans tvättid”. Jag försökte förklara att tiden var ledig, min cylinder sitter på tiden ergo det är min tvättid. Varpå det här steroid mongot börjar snacka med mig om logik och mena att jag var dum i huvudet. Och skulle ”lära” mig ”ett och annat”. Han hade flyttat sin cylinder tills imorgon för att han skulle komma ihåg att tvätta då också. Och undrade där mellan spottet och fräsningarna hur jag menade att han skulle få sin tvätt torr. Jag sa det enda jag kunde till honom ”Det skiter jag i. Tvättiden är min. Det är min cylinder som sitter där.” Sen gick jag därifrån och hem och ringde till E som kom ner och och beskyddade mig och vi la upp en plan för hur vi ska bete oss in case of.
Mina final words till steroid mongot var iaf ”Läs tvättreglerna.”

Jag kokar fortfarande av andrenalin.
Har sett Rendition. Obehaglig upplevelse. Även det.

Sun sun sun sun is shining and I’m happy

I vanlig ordning den här tiden på året så finner jag mig själv på Textmässan. Ser framemot den och tycker att det ska bli värsta grejen. Och… när jag väl är där så är jag där i fem minuter. Sen ger jag upp. Sen vill jag bara därifrån. Tycker det är en synnerlig skum företeelse.
E och jag gick dit, kramades och pratade med A och sen gick vi väl därifrån tror jag. Träffade EW and the lovely little Rita också.
På vägen hem gick E och jag förbi skumma kiosken och kollade på skumt godis. Köpt en meter jordgubbsbubbelgum i Hello Kitty förpackning mest för förpackningens skull.

Island in the sun

Att komma hem ska inte vara en schlager.
Att komma hem ska vara en gospel med hundratals speedade och glada gospelchoirers som rockar huset rejält.
Igår återvände jag till den där ön i solen som jag för knappt två år sen lämnade med en önskan om att aldrig återvända.
Att återvända kan ibland fylla en med ett slags lugn. Det sortens ihopplåstring av sår som kan vara nödvändig.
Dagar av sår i både själ och hjärta fick till slut ge vika efter att häftigt ha bandagerats de senaste dagarna. Och som det under stundom även har pillats på skorpan rejält. Att vältra sig i sin egen sorrow är ibland alldeles underbart. Och för jävla hemskt. Jag är inte självömkande. Jag är inte. Jag är inte. Nej. Nej. Nej.

Kapslar. Kapsla in mig. Kapsejsa. Kapitulera.

Tycker väl att det är dags att outa min litterära kärlek till Viktor Johansson. Efter att ha smygtittat på Kapslar i vad som kändes som månader, och säkert även var det, slog jag till och köpte den någon gång i februari och älskade livet ur den från första sekund. Den fungerade som en varm filt där i den här bristen på vinter som omgärdade denna frusna huvudstad.
Öårarna2 fick ta del av min kärlek vid en genomgång av det senaste årets utgivning av lyrik där jag inte kunde sluta prata om hur fantastisk den är. Hans bidrag i Att göra av med sig själv var ju även det ren kärlek.

En gång i tiden var ens favoritförfattare ouppnåbara (och ofta döda) personer. Tycker det har skett en märklig utveckling när Facebook föreslår Viktor Johansson som någon jag borde bli kompis med. Tydligen har vi flera gemensamma vänner. Och det är väl fint, men jag vill inte heeela tiden bli påmind om att vi inte känner varandra. Det gör ont i hjärta. Det är som en sönderriven karta över mitt förstånd.

Big brother request.

På begäran från den allsmäktige storebrodern kommer här en bild på den där frisyren som jag så smått börjar vänja mig vid, men ännu inte är helt säker på. Julle sa ”du är ju alltid så fräsch, så man tänker inte på att du har en annan frisyr.” Hmmm.

Sooo… ladies and gentlemen, nu är det dags att plocka fram mentrometerknapparna.

Get the patry started.

I en väldigt avlägsen tid. Ett avlägset liv. Inte så länge sen, men andra människor sedan stod yours truely framför en spegel på en toalett på en bar och sjöng med i Pinks get the party started. Med en drink i ena hand och par för stora solglasögon på näsan. I’m coming out so you better get the party started. Dansade. En kanske något viktig detalj i historien är att på golvet, med huvudet över toastolen låg E och mådde mycket, mycket illa.
Idag lyssnar jag på Shirley Bassey när hon sjunger låten i fråga och fokuserar mer på I’ve got lots of style, check my gold diamond rings. Och både tror och hoppas att jag är mer Dame Bassey än Pink.

Idag hade någon strött rosenblad på min väg. Jag promenerar i ett hav av rosenblad. Det är jag och den där affischen till den där hiskeliga filmatiseringen av Parfymen. Eller, ja, filmen har jag inte ens brytt mig om att sen. Boken var hiskelig nog. Hur eller hur så är flickans långa röda hår omgärdat av rosenblad. Tusentals. Hon och jag. Hon med sitt röda fantastiska hår. Jag med mitt nyklippta som jag ännu inte vet vad jag tycker om.

Frisören sa: ”Den är arty, precis som din stil.”
Jag log ansträngt. Tänkte att jag såg ut som en Gudrun Sjödén tant som försöker vara lite beyond crazy. Eller som massmördaren i ”No country for old men”. Polkahår gone wild.
Kanske. Har som sagt var inte bestämt mig.  Än.

En omröstning vore kanske på sin plats.
Ladies and gentlemen, plocka fram era mentrometerknappar och rösta nu.

Portugiser säger det bäst.

Livet är prima vara. Härliga stunder. Härligt liv. Att cykla är kul. Att ha helg är roligare. Lakritspuck var inte så god som den var 1986. Ranunklar är klena i själken. Beduiner tycker inte om trappor. George Washington hade fyra uppsättningar löständer. När det berömda dollarporträttet målades hade han dock munnen full med bomull. Jordfelsbrytare finns på riktigt. Det är inte bara är suveränt ord. Jag är impulsiv. Jag är en finslipare. Finslipare finns det inte många av i världen, sa proffset. Aha, det är däääärför jag känner mig så unik, sa jag.

Jobbet… ja… jobbet…vore det inte för det så skulle jag må som en prinsessa. De senaste dagarna har jag haft ett citat ringandes i huvudet. ”Det går inte, dom äter upp oss.” Någon portugisisk fotbollsboss sa det inför EM 2004, när någon tyckte att det skulle vara så mycket enklare om de samarrangerade det med Spanien.

So to say it in the words of a portugese:
”Det är inte möjligt, det här funkar inte. Dom äter upp mig.”