I extas…

…det kanske inte riktigt är sant. Men jag är åtminstone synnerligen glad över de sidor jag har läst i Någon sorts extas. Det är sällan det händer. Den här sortens glädje över litteratur. Frågan är väl vad i boken som gör det…
Here goes ett försök till förklaring:
Berättarglädjen. Här har vi en författare som vill berätta en historia. Som inte vill vara hemlighetsfull. Som snarare säger för mycket än för lite.
Ordvalen. Jag älskar hur välvalda orden är. Det är ingen längre som skriver ”älskade med en flicka” eller ”han är dessutom exceptionellt stilig”. Det kanske bara är jag, men det gör mig lycklig att någon vågar.
Patetiken. Det balanserar (se ovan) där på patetikens brant och ibland ramlar det över, men man märker att det står inte en feg liten författare som tassar omkring bakom det. Här står en författare som är konsekvent och modig i sin patetik.
Humorn. När Kinde skriver om nymodigheterna, som t ex första mötet med hårgelé så kan åtminstone inte jag låta bli att skratta. Och det är väl just det här som Thente i sin recension missar helt. Allt Kinde skriver om var under 80-talet nymodigheter. Att säga al dente om pastan är självklart, t om bland småbarn, nu förtiden. Ingen dricker Lambrusco och tror sig vara trendig längre, men då, i början av 80-talet, var det nytt.

Hittills känner jag mig mest undrande inför den kursiva inledningen och undrar vart den leder. Den historien känns som en alldeles egen. Väldigt vacker.

Per Planhammars recension i GP tycker jag luktar lite unket. Kanske, kanske är dom som var med då inte de bäst lämpade att recensera den här boken. Han verkar mest vara intresserad av att tala om hur mycket han vet om bakgrunden till karaktärer etc. På det hela taget så är recensionen irrelevant. Den handlar inte speciellt mycket om boken.

Någon sorts extas.

Idag debuterar Johan Kinde som romanförfattare med Någon sorts extas.
Att påstå att jag är extatitiskt förväntansfull är bara förnamnet.
Om bara tidningen kunde ta och skicka den någongång. Väntan tar kål på mig ”Jag skickar den idag. Du har den senast torsdag.” ”Den kommer på tisdag.”
Väntan gör mig galen.

Jonas Thentes recension i DN är väl så där. Tycker framförallt att han står för sakfel. Eller snarare så minns han inte 80-talet. Cinzano var trendigt och rätt. På samma sätt som Amadeus var då. Det var fint. Bollingers var inte ett ord som låg i var mans mun. Chloé hade en annan klang än vad det har nu. Chloé bars inte av bibliotekarier…
Nina Lekanders recension i Expressen känns väl något för… blasé och kanske något för involverad. Okej att hon hittar sig själv i den, men om nu inte namnet stämmer så behöver väl inte stället stämma?
Therese Boman på Aftonbladet verkar vara den enda som faktiskt fattat grejen. Kanske för att hon är den enda av dom som inte var vuxen på80-talet…

På det hela taget så måste jag väl erkänna att jag är lite förvånad. Jag hade nog förväntat mig att den skulle sågas av princip.
Så jag är lite glad och lite stolt.
Snart kommer en krönika om Johan Kinde. Det är jag skyldig honom. Det är jag skyldig mig själv. Det är jag skyldig den småortshatande tonåring jag en gång var som drömde om sommarnätter i Stockholm till tonerna av ”Hon dansade en sommar”.
Den där tonåringen som vissa dagar vaknar upp glad som en lärka över att staden nu tillhör henne. Och som fortfarande kan låtarna från soloskivorna utantill.
Johan Kinde är en av, de få, tonårsidoler jag hade som jag inte skäms, och aldrig har skämts, över att ha. Som jag fortfarande hyser största respekt för. Hur många kan man säga det om?
En storartad man som aldrig svikit sina ideal.
Slutar jag inte nu blir det en krönika direkt…

* * * *

Avin låg på hallmattan när jag kom hem. Puh.
Redan vid det inledande citatet från En förlorad värld är jag såld.

Undrens tid och allt det där.

Idag gick de tunga kuverten till fem tunga adresser.
Det hände till slut det där ingen, åtminstone inte jag, trodde skulle hända.

Det kanske inte var det största steget för mänskligheten som tagit.
Men det var ett gigantiskt steg för mig.

Att göra av med sig själv.

I gårdagens Svenskan skriver Fabian Kastner om Eolits synnerligen fina Att göra av med sig själv och lämnar ett enormt frågetecken efter sig. Var sjutton pratar människan om?

Vi lever i högsta grad i en tid som idealiserar författare, kändisar osv.
Dagerman är ett lysande exempel. Han är en än idag högst levande författare, mycket pågrund av sitt självmord.
Det kan jag säga trots att jag älskar den mannen som min egen far.
Hans böcker, främst Nattens Lekar och De dömdas ö, skulle fortfarande vara fyrtorn i ett mörkt och bistert 40-tal.
Tysk höst skulle fortfarande ett av mest inkännande dokument över den tyska efterkrigstiden man kan hitta.
MEN och det här är ett riktigt stort men, om han hade levt tills han blev 80 hade detta koncentrat av gränslös litteratur vattnats ur av att ha följts upp av en hel rad böcker. Vissa bra, andra mindre bra.
Dagermans storhet som författare ligger i att han under ungefär fem år lyckades kläcka ur sig mer och större litteratur än vad de flesta klarar av under ett fullgånget litteraturliv.
Man minns honom inte för hans författarskap, man minns honom på grund av hans självmord och iom det hålls hans författargärning vid liv.
Hur många storartade författare har inte glömts under årens lopp? För författaren räcker det sällan längre med enbart storartad litteratur för att överleva sin generation. Det behövs något mer och ett självmord är knappast dåligt i det sammanhanget. Det är ett faktum. Hur osmakligt det än kan verka.

Att Kurt Cobain, Jim Morrison, Ian Curtis, Janis Joplin, Sylvia Plath etc. fortsätter vara aktuella och gång på gång upptäcks av nya generationer beror på att de tog livet av sig, inte på att de var bländande författare/musiker.
Converse ska lansera en linje med skor i Cobains anda. I den stil han bar under sin korta karriär i livet.
För att han var en storartad musiker? Knappast. Snarare för att han för alltid kommer att stå som symbol för de unga som alltid kommer vara unga. Som alltid kommer vara i uppror mot etablissemanget, samhället.

Det är ett faktum. Vi idealiserar döden.

D ger sin syn på saken här.