Back in the real world

Nu är jag åter tillbaka i arbete efter en vecka av febertoppar och slemhostningar. Akut bronkit kallade doktorn det. Jag skulle kalla det Enafotenigraven.
För att ni verkligen ska förstå hur hemskt jag har haft det så kan jag berätta att när jag var hos läkaren förra måndagen tyckte jag att min feber i princip var borta. När hon tog tempen hade jag 39,6… Såååå illa var det.
Det är märkligt det där att man kan längta efter att få vara hemma. Och sen när man väl är det så är det  tråkigast i världen. Helt meningslöst. Tvingas jag se ett avsnitt till av Smalville dör jag…

Nu är jag tillbaka på jobbet och ägnar mig åt dom bländande Raindanceinstallationerna… Det är roligt nästan hela tiden…
Alla är på kick off, som John bad om ursäkt för att jag inte fick vara med på. Jag är inte jätteledsen. Istället hänger Magnus och jag på jobbet och gör lite jobb. Och prata en massa.

Under the influence…

Skrivet med kroppen full av tabletter och febertoppar en bra bit över 40…

Får man önska sig tid att leva?
Får man önska sig guds död när man själv har kniven mot strupen?

Hjärtat värker av saknad. Av hopplöshet. Av misstro.

Svenska kyrkan lever rikt på människors hopp om evigheten.
En evighet som tydligen inte är öppen för alla.
En kyrka där inte alla sorters kärlek är välkommen är ingen kyrka jag har någon som helst önskan att associeras med.

Hittar ni min kropp lämna mig då för död. Ty jag är redan någon annanstans. Med de som räknas. På en plats där Ted Hughes röker en cigarett lutad mot en dörrpost. Alltid med ett bitmärke på sin kind. Stig Dagerman knyter sin slips, knäpper sin kavaj. Lars Forsell skrattar så det ekar genom vintergatan. Ingmar Bergman sitter med sin älskade kinematograf och predikar för Heath Ledger. River Phoenix plockar blommor och kastar dom högt över sitt huvud. Audrey Hepburn dansar barfota till en sång som Frank Sinatra nynnar på. Rita Hayworth står i snickarbyxor och målar ett vitt staket. Ingrid Bergman, Anders Paulrud och Katharine Hepburn bakar bullar. Slas, pappa, Doris Day och Elvis spelar poker. Vid en spis som skulle göra den bästa av kockar grön av avund står Göran Tunström och lagar en måltid som låter höra om sig. Kurt Cobain och Gunn Wållgren dukar ett bord som aldrig tycks ta slut.
Alla är bjudna.
Tiden är evig.

We own the night

En gång i tiden skrev jag en text om Jerker och jag. Hur Jerker och jag skulle bo med alla våra barn i stort hus med plats för alla barn, giraffer, häster och kaniner. En delfin skulle bo i badkaret.
Inte för att jag känner någon Jerker och inte för att jag vill ha varken hästar eller kaniner och delfinen skulle nog inte må något vidare i badkaret, men det var en rolig text att skriva. Tonen, framförallt tonen, talade för sig själv. En bestämdhet i tonen, en övertygelse som jag till exempel kan tycka att jag saknar när jag skriver poesi. Och som nu är anledningen till att jag tänker skriva om rasket. I believe.

Igår skrev jag att alla män som jag älskar är födda på 1920-talet och döda sedan länge. Not quiet the case. Joaquin Phoenix lever…
När både Eriks och min favorit möts på vita duken verkar det finnas läge för mr E att omvärdera sin inställning till biobesök. Oh my god undrens tid är ännu inte förbi. Men man ska väl aldrig ropa hej tills man kommit över ån.

Hej å hå jungman Jansson

Idag är det vår i luften. Min hals har bestämt sig för att jag ska kunna svälja utan smärtor. För första gången på två veckor. Vitamininjektioner och sol gör underverk.

Jobbet är ett märkligt förehavande. I personalsöken på jobbet står jag som ”it-tekniker”. Skrattretande. Igår lekte jag till och med it-tekniker hemma när jag defragmenterade hårddisken så grundligt och ordentligt att varenda fil ligger på sin exakta plats.

Diktsamling ska antagligen börjas om från sidan 1. Inte på Stefan F initiativ, utan helt på mitt eget. This is not what I want to make my debut with.

Igår kom ett paket från England som gjorde mig lycklig. Kan titta på bilden i timmar. I helgen ska jag till och med öppna och läsa i den.

Det är ett tragiskt faktum att alla män man älskar föddes på 1920-talet och dog för länge sen…

Skärm, afasi och frenesi

RT-ärenden, RT-ärenden, Jag kan ärligt säga att mitt jobb håller på att göra mig tokig. Inatt har jag för första gången på bra länge drömt om jobbet. RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden, RT-ärenden.

Mitt jobb är en hållplats på vägen till helvetet.

Men jag har iaf fått en ny skärm. Och en jobbmobil.

Sol, sång, nageltrång

Idag sken solen i flera timmar. Många fler timmar än sammanlagt de senaste månaderna. Solen sken. Mörker råder.

Hon är för feg att ens säga ordet ”kärlek”, än mindre törs hon uttala meningen till dess slut.
Man bestämmer själv.
Det är det mest skrämmande, att man själv beslutar om det finns en mening.
En sån makt över sitt liv vill hon inte ha.
Jag saknar dig, dunkar det i henne. Saknar dig saknar dig saknar dig.
Stjärnorna i varje konstellation ligger ljusår ifrån varandra, försöker hon tänka, och vi inbillar oss bara att den finns ett samband mellan dem –
- men tanken gäckar henne.
Själva rymden sviker. Den tänker inte trösta med mer meningslöshet.

Det finns en stjärna, en kvinna, ett djur, en mening som inte tar slut, den börjar med ett livsfarligt ”därför”.
Ett ”varför” utan något svar är så mycket lättare att hantera. Att ingenting kunna förklara är i själva verket lärarens uppgift; på så sätt konserveras världsalltets ordning. Läraren säger:
- Jag vill se dig någon helt annanstans. Kom ihåg det. Du ska någon annanstans.
Men han föregår aldrig med gott exempel. Han är en fixstjärna. Han förblir på sin givna plats för evigt.

Men kärlek, det vet hon ju av egen erfarenhet, är att föredra vad som helst. Kärlek söker inte sitt. Man ska akta sig för att älska.

Frihet är det nya lila

”Den fria människan tänker aldrig på flykt.”
Jag tror citatet är hämtat från James Meeks Den yttersta kärlekens Gulag. En märklig bok som gick förbi rätt obemärkt i bokfloran.

Idag är jag den friaste av människor. Igår föll en kvarnsten från min hals. Igår skickades Novembergreppet till Stefan för kommentarer. Som frigivningspresent gav jag mig själv Lettters of Ted Hughes. Man märker att man är bortskämd när man tycker att det är mycket att betala 300kr för en bok…

Frihet är nyckelordet för stunden. Frihet är the new shit. The new slang.

****

Stefan Ls releasefest var, för min del, kort men mycket rolig. Hade gärna stannat längre, men omständigheter, ständigt dessa omständigheter. I helgen ska jag läsa mitt signerade ex av I Gorans ögon. Och bara softa hårt.

Fick besked från tidningen att jag kommer få recensera Johan Kindes romandebut. Spänningen är outhärdlig.

The truth is out there.

And we should consider every day lost on which we have not danced at least once. And we should call every truth false which was not accompanied by at least one laugh.

Pessimisten blir en optimist som tänker dansa på varenda bord tillgängligt.

* * * *

JF påminde mig om att jag hade ett annat nyårslöfte än ”mer kul, mindre tråkigt” i första hand. Tydligen var det så sant att jag förträngde det. ”Jag ska bli bättre på att definiera saker. Bättre på att kalla saker vid deras rätt namn.” Bättre lycka 2009…

2008, så var du 7 dagar gammal

Upptakt, nertakt, tvåtakt, hjärtklapp. 2008 fick en start ingen vill minnas.
Kylan och snön tog kål på alla hoppfulla intentioner.
Slas och Anders Paulrud lämnade tomrum efter sig. Den här gången skriver jag inga hyllningstal. Den här gången väljer jag tystnaden.

Nyårslöfte 1: Mer kul, mindre tråkigt.
Hittills har tråkigt överglänst kul i alla avseenden. Även om Erik would beg to differ.
Musikaliskt, tror, eller kanske mest hoppas jag, att året tillhör Lasse Lindh. Att vara med i Melodifestivalen kanske inte är det mest creddiga han kan göra, men det blir nog bra.
Så här i januarifrustration/desperation/irritation/mutation är han bästa sällskapet. Hjälper mot allt utom förkylningsbaciller.
I år smäller det: Jag säger ”Chris Evans”. Ni säger ”Va?!” Om ett år säger ni ”Åååååh!”
Högt ställda förväntningar: Om det fanns något i mitt liv jag inte hade högt ställda förväntningar på skulle jag vara en mycket gladare människa. Men nu är jag som jag är. So here goes:
Anton Corbijns Control som bygger på Deborah Curtis bok (+lite mer) tror jag stort om. Anders Nilsson gjorde en bländande översättning av boken till svenska förra året. Jag bockar och bugar.
Är det i år Nobelpriset går till allas älskling JCO? Eller till min älskling JW?
Troligtvis går det till en förstockad gammal man med ena foten i graven.
Stefan Lindberg som kursansvarig.
Johan Kinde debuterar som författare. Med en riktig Kindetitel Någon sorts extas.
Kortprosaprojektet. Ska bli ett sant nöje. Ett inte infekterat och bara glädjefyllt nöje.
Lågt ställda förväntningar: Diktsamlingen. Som jag är mycket, mycket trött på. I nuläget vill jag bara bli klar. Jag tror ingenting om den.
Sen tänker jag lämna allt vad träd och mystiska djupdykningar i det egna psyket heter bakom mig. Never to look back.
Nyårslöfte 2: Stop being such a fuckin’ drama queen.

Att se ett äckligt yngel till Arne Weise uttala sig om 2008 i Nöjesguiden får mig att kräkas.
Att Aase Berg nomineras till det där DN priset gör mig glad och varm. Som en kattunge framför öppen brasa. Med taggarna utåt.
Miss Li vill jag höra mer av. Bara jag slipper se hennes äppelkäcka uppsyn. Vad är det med vattnet i Dalarna, egentligen?
Secretary kommer jag inte se om, även om det kanske var den seriöst bästa film jag sett på länge.

Novembergreppet

Jag letade upp mina anteckningar från tidigare utflykter
och läste igenom dom en gång till
Bara för att känna likgiltighet

Det händer här
på flykt undan
På väg bort

Jag har väntat länge
och dom har alla varit lika fel

Det här är bara början