Den här världen kan ingen ta ifrån mig.

2007 års sista dag är här.
Det är svårt att summera ett år så fullständigt fyllt med sorger och bedrövelser. Jag kan inte komma på någon som inte har tyckt att 2007 har varit ett hårt och kallt år. För egen del har det varit ett arbetsamt år. Mer än något annat har det innehållit arbete.
Största sorgen: Ja, det var ju en vecka där i slutet av juli när världen liksom stannade till för ett ögonblick. Då sorgen grävde sig djupt in i ett hjärta som trodde sig vara fritt från känslor.
Största personliga triumf: Det kom ju till slut det där ögonblicket som jag verkligen inte trodde skulle komma. Men en kväll i slutet av november visade det sig att undrens tid inte är förbi. När man tro sig veta hur rörelsen ser ut ändrar den riktning och form och man får mer än man någonsin önskat sig.
Största litterära upplevelsen: I december, när litteraturen stod mig upp i halsen, när jag seriöst ville bränna alla böcker jag äger, inklusive den dedicerade Tunströmboken, så kom det ett paket från tidningen innehållandes Laterna Magica. Jag läste den för tio år sen och minns den som bra, men den här gången träffade den rätt i planeten. En röst som talar fritt och klart, från botten av sig själv utan någon tanke på mottagaren. Storstilat och helt rätt i livet.
Annars lyckades Modernista som vanligt bäst med det mesta.
Musikupplevelsen über alles: Det fanns musik att gilla i år; Jens Lekman borde ge mig en present med tanke på hur många skivor jag har sålt åt honom. Kaiser Chiefs konserten var en positiv överraskning. Lasse Lindh räddade ledsna decemberdagar. Winnerbäck gjorde årets mest deprimerade skiva, på gott och ont.
Men alla andra till trots, med 2007 i bakspegeln kommer det här året bara handla om en skiva, ett band. Jag säger det ofta och jag menar det varje gång; det finns inget band som kent. Och 2007 var året dom tog ytterligare kliv framåt genom att ta ett par kliv bakåt. Respktlöst, kärleksfullt, lekfullt, allvarligt och alldeles underbart seriöst.
Årets insikt 1: Min musik ska vara textbaserad och min litteratur ska vara musikbaserad.
Årets insikt 2: Strindberg kanske inte är en så pass främmande fågel ändå.
Årets fundering: Var sjutton höll Joaquin Phoenix hus?
Årets kärlek: My precious lap top. Den kommer få jobba hårt nästa år.
Årets bättre sen än aldrig: Grammatiken är numera avklarad. 4 poäng från VG. Jajamensann. Tack Annika.
Årets ”Nejmen är det sant?!”: Diktsamlingen gick från att vara ”helvetet på jorden” via ”projektet” till ”diktsamlingen”. Den ömsade skinn, bytte namn och fick en struktur under ledning av Stefan Foconi. Jag bugar inför trädöverheten i de nordnorska skogarna. Ser framemot en spännande avslutning och projektupptakt 2008.
Årets nyårslöftesinfriare: Jenny. Respekt till dig.
Note to self: Skämta inte om att du vill ha Mauro Scocco som handledare.

2007 års nyårslöfte uppfylldes inte. Men jag kanske tog några gigantiska steg i dess riktning.
Var jag modigare campare skulle jag kopiera Jennys nyårslöfte, men eftersom jag är den jag är så blir det inte så. Men jag ska väl i alla fall lägga manken till i den riktningen. Eller inte.

Audrey Fenn makes a path to the left

Det verkar som om det i varje tid och i
alla sorters folk
finns några som vill skapa pyramider
Där dom själva sitter överst och har makten i sin hand
medan dom som lever nedanför lyder
Men om dom där uppe i det blå
inte längre vill förstå
utan föraktar alla dom som ger dom mat
ska pyramiderna till sist bli deras grav

Becoming the it-girl

Tiden leker ibland tricks med ens liv. Sällsamt, overkligt och alltid lika överraskande gör tiden små krumsprång som för livet i olika riktningar. Tiden är en följeslagare, den enda livskamrat man verkligen kan vara säker på följer en till slutet.

I veckan blev det klart att yours truely, the liberarian from hell, ska bli the it-girl. Yes sire bob.
Jag, som har min egen it-tekniker på hemmaplan, ska jobba med datorer. Oh, my god.

Firade det med att köpa en bärbar dator. En IBM Thinkpad X31.