Staden är alltid här.

I våras skrev jag en krönika om staden. Eller först och främst manliga författares förhållande till staden.
Jag kom och tänka på den i samband med min återvändo hit från den där lilla staden way out west, då jag drabbades av den där känslan som jag drabbas av varje gång jag återvänder: Herregud, vad jag älskar Stockholm.
Lars Winnerbäck sjunger “Ingen har lockat mig som du.” och jag kan väl knappast göra annat än att hålla med. Det finns säkert andra städer i världen som jag skulle kunna älska, men aldrig som den här. This is home. Jag kommer aldrig att lämna den.

Staden är alltid en hon.
Det finns en genre inom litteraturen som jag har svårare för än något annat. Som jag har svårare för än medelålderströtta manliga poliser som jagar brottslingar, kaxiga kvinnliga journalister som jagar stories, debutanter som skriver om barndomen eller författare som i skönlitterär form skriver om andra författare. Det är de manliga författarnas kärlek till staden. Det kan verka generaliserande, men jag kan på rak arm inte komma på en enda kvinnlig författare som älskar staden så som manliga författare älskar sin utvalda stad.
Plocka upp en bok, till exempel Den svarta boken av Orhan Pamuk, och du möts av sida upp och sida ner med inträngande skildringar av staden med stort S. I Pamuks fall Istanbul. Du får ta del av hans kärlek till varenda gränd, varenda doft, varenda gatsten.
Orhan Pamuk må vara vår senaste Nobelpristagare, men det hjälper inte. Det blir inte läsligare för det.
För Paul Auster är det pulsen, glöden och den aldrig sovande staden New York som gäller. Slumpmissioner och kvinnor vars namn konnoterar på Siri till trots, det är staden som har huvudrollen. William Faulkner gick längre än så. Han kopplade grepp kring hela Mississippi och släppte det aldrig. Per Anders Fogelström inte bara skrev om staden. Han efterlämnade 80 hyllmeter med Stockholmiana.
Det finns så många exempel och så många böcker. De flesta outhärdliga, som Pamuk, men det finns undantag som bekräftar regeln, som Joseph Brodskys Vattenspegel. En liten skatt som brinner av kärlek till Venedig.
Inom musiken hittar vi motsvarande fenomen. Fred Ebb skrev den kanske allra främsta kärleksförklaringen till Staden; New York, New York. Den sång som från början gjordes av Liza Minelli, men som vi alla anser är Frank Sinatras. Joakim Berg återvänder även han till staden gång på gång, även om han aldrig skriver vilken stad det handlar om så kan vi vara tämligen säkra på att det är Stockholm.
Unga män i litteraturen verkar dras till staden som koncept, som begrepp, som mål för en resa bort från det vi kallar barndom. Äldre herrar, medelålders män däremot skriver långa kärleksförklaringar till den utvalda Staden.
Varför älskas staden sönder och samman av män?
Ämnet är ett sådant jag ständigt återkommer till och allt som ofta uttrycker min frustration och irritation över, tills en kväll för inte så länge sedan när jag och en vän stod vid gångbron över till Gondolen och jag för 812: te gången uttryckte min kärlek till den här staden. Min vän skrattade och sa att det är konstigt att jag ogillar stadsskildringar när det är så uppenbart att jag en gång, eller många gånger, kommer att skriva kärleksförklaringar till den här staden. Min Stad. Stockholm.
Jag och den här staden har en lång och inte alltid kärleksfull relation till varandra. Som liten drömde jag om att mina föräldrar skulle ta min bror och mig med sig och flytta till den. Det hände aldrig. När jag sen till slut flyttade hit slutade det i ett löfte om att aldrig återvända.
Ett ”aldrig återvända” som blev till ett ”kanske ett besök någon gång ibland”. För att, några år senare, bli en återflytt. Suget blev för stort. Stadens dragningskraft blev till slut oöverstiglig. Jag må ha gett sken av att jag övertalades, men i mitt hjärta hade jag redan bestämt mig. Jag bara väntade på att övertalningarna skulle komma.
Det finns fortfarande stunder då jag undrar vad sjutton jag gör här. Varför flyttar jag inte bara härifrån? Under morgonrusningen på tunnelbanan då jag yrvaken står packad som en sardin bland människor som uppenbarligen inte vet hur man stavar till tvål&vatten och antagligen inte ens har sett en tandborste på den här sidan millennieskiftet. Eller över folks oförmåga att fatta att står man stilla så står man till höger i rulltrappan. Eller…
Då räcker det med att jag sluter ögonen, föreställer mig utsikten från Mariaberget en sommarkväll och hjärtat liksom knyter sig av kärlek. Eller så söker jag mig till Judiska kyrkogården på Alströmergatan. Den märkligt säregna lilla oasen som får min puls att slå saktare, får min andhämtning att dämpas, som får mig att le även när jag helst av allt vill skrika åt någon som saknar folkvett. Behöver jag få pulsen att stiga letar sig mina tankar till gångarna vid St. Eriksbrons fäste. De som med sitt mörker, sin smuts och sina råttor egentligen representerar allt det som skrämmer mig, men som ändå får mig på bättre tankar. Får adrenalinet att pumpa. Får livsandarna att vakna.
Kärleken till staden förföljer litteraturen. Kanske för att den förföljer människan. Staden man älskar behöver inte nödvändigtvis vara den stad man bor i. Inte ens en stad man har besökt. Hur många älskar inte New York, trots att de aldrig varit där?
Vilhelm Ekelund skrev ”I en stad får livet en kall och hård blick. Men där är sanning i den blicken”. Kanske är det just där man ska söka svaret. En stad är till synes kall och hård med sin betong och sina stenar, sitt tegel, plåt och asfalt. Staden är alltid en hon. Staden är, sin kyla till trots, varm och mänsklig, egensinnig och personlig.
Staden kan man ge sin kärlek utan att förvänta sig det minsta lilla i retur.
Och ändå få tusenfalt.