Back from the shadow of the valley of the dead

Det ligger något lite granna tragiskt i att uppleva saker man på något sätt, ja, om inte drömt om så iaf sätt framemot under väldigt lång tid. Under en herrans massa år har jag velat åka på bokmässan med aldrig kommit iväg. I brist på tid, pengar, andra förpliktelser, whatever. I år skickade jobbet dit mig med lön och hela resan betald. ”Kan jag väl”, sa jag när chefen frågade om jag ville åka. Inombords utfördes en segerdans.
Efter två dagar där kan jag med lätthet säga ”Aldrig mer.” Det där var det mest tragiska jag har upplevt. Krims krams, tingel tangel, nasare, Guillou, Brunner, GudrunSjödéntanter, dåliga klädsmak i största allmänhet och Björn Ranelid i synnerhet. Hultsfreds marknad framstår som belevat i jämförelse.
Nej tack, säger jag och är glad över att vara hemma.

En sanslöst god och trevlig middag bjöd resan på i alla fall. Alltid något. Bilder kommer att komma courtesy of mrs Palm.

Nattens svarta drömmar.

Text nedklottrad, i halvt medvetslöst stadium, och sparad i mobilen 02.37 i natt:

Själen Hjärtat Klockan repet.
Sammansvurna Edsvurna symmetri samlar
tankar
Kaos vinner kampen mot gud.

Tearing you asunder

A skip, a hop, a train and a bus away hittar man ett litet stycke lugn förpackat till sommarstad, med förlorade stadsprivilegier, som lagt sig ner för höstslummer innehållandes massivt kitchig fontän, fasader med påmålade fåglar, pistagegröna hus och ett möte med sitt eventuellt framtida jag. ”This is your choice Luke, choose wisely.” Om nu ödet ville tala så fanns det verkligen inget effektivare sätt än att skicka en liten jasägartant med midjeväska.

I was born an original sinner.

När ens mamma säger att juryn (i det här fallet specifikt Camilla Läckberg) är avundsjuk för att inte hon kom på historien, så bör man överväga att tro henne. En mamma som min ger inte beröm bara för att ge beröm. Hon ger beröm för att hon menar det.
15000 hade varit väldigt trevligt att sätta händerna i. Ska bli väldigt intressant och se vem som vann den där deckartävlingen istället.
Ingen kan väl direkt beskylla mig för att vara ett fan av deckare, men den var förvånansvärt rolig att skriva. Här är iaf mitt bidrag:

Hon var hans
Hon hade legat där länge. Tillräckligt länge för att lederna skulle ha hunnit stelna, och sedan mjukna igen. Ingen hade ännu funnit henne, men det var bara en tidsfråga. Och när man väl fann henne skulle det inte råda någon tvekan om på vilket sätt hon hade dött. Eller att hon hade blivit mördad.
Han kunde inte riktigt se sig mätt på henne.
Varje kväll gick han genom skogen till den lilla ängen. Till den plats där nattviolerna blommade. Där han hade berett en plats åt henne.
Han tyckte om platsen. Tyckte om hur den blyga nattviolen kontrasterade hennes sköra skönhet.
När han började sin promenad genom skogen förväntade han sig varje gång att platsen skulle vara omgärdad av poliser. Att friden skulle vara ödelagd.
Än så länge var platsen bara hans.
Och hennes.
Han visste att han borde begrava henne, men det var alltför svårt att skiljas från henne. Han förvånades över hur vacker hon ännu kunde vara. Döden klädde henne. Att täcka hennes betagande skönhet med jord skulle vara att solka ner det enda i hans värld som var vackert.
Skogen var tät. Vid det här laget kände han varje rotknöl, varje sten på sin promenad. När ängen öppnade sig i skogen brann det varje gång till i hans hjärta av ren lycka.
Han brukade sätta sig vid hennes sida. Han rörde aldrig vid henne. Han bara satt där. Berättade om sin dag för henne. Lät nattviolernas doft explodera runt omkring honom. Överskölja honom. Han ville röra vid henne, men tyckte samtidigt inte att det behövdes. Nu var hon mer hans än hon någonsin varit medan hon levde. Döden hade fört dem samman.
Kriminalkommissarie Ylva Lundskog böjde sig ner över kroppen. Hon hade varit vacker. Det visste Ylva från de foton hennes föräldrar lämnat in när de anmälde henne försvunnen.
Flickan hade varit vacker.
Var på sätt och vis ännu vacker.
Ylva ville åka hem till flickans föräldrar och berätta att de hade hittat deras dotter levande. Att hon hade åkt i väg på semester. Att flickan hade behövt vara ensam några dagar.
Istället skulle hon bli tvungen att meddela dem detta.
Antagligen visste de redan om det. På det där sättet som föräldrar ofta vet vad som har hänt deras barn.
Kollegan Bergman anlände till platsen. Lundskog sa det uppenbara till honom:
– Flickan ströps.
På flickans hals fanns skugglika ränder efter en snara. Kanske en scarf. Kanske ett rep. I övrigt var hennes kropp helt orörd. Det såg ut som om hon sov.
Ylva hade varit första polis på platsen. Personen som ringt in att det låg en kropp i den lilla skoggläntan hade varit smart nog att inte beträda området närmast kroppen. Det hade slagit Lundskog att runt kroppen fanns spår av aktivitet. Kroppen var orörd, men det fanns en gångväg av nedtrampat gräs fram till henne och närmast kroppen var grönskan nersutten. Någon hade mer än en gång gått till flickan och suttit sig vid hennes sida. Kanske till och med legat vid hennes sida.
– Ja, inte var flickan ensam i skogen. Det kan man inte säga.
Den gamla damen kikade fram bakom häcken. Lundskog mumlade något och ursäktade sig.
Väl i bilen började hon fundera. Inte ensam i skogen och märken efter aktivitet vid flickan. Kanske var det inte bara tantprat. Kanske hade damen något viktigt att säga. Lundskog klev ur bilen och gick fram till grinden.
– Får jag kliva in?
– Det är inte nödvändigt.
– Det verkade som ni ville säga något.
– Jodå, men det kan jag göra med er där ni är.
– Vad var det ni ville säga?
– Hon får besök på nätterna, flickan. Det är allt jag har att säga.
Den gamla damen tog stöd mot sin käpp och gick långsamt tillbaka till huset.
Lundskog tittade länge efter henne.
Han gick åter genom sommarkvällen för att möta henne. För att få vara vid hennes sida. Han kände sig friare än vad han hade gjort på hela dagen. Han älskade henne. Hon var hans. Inget skulle någonsin kunna ändra på det.
– Varför dödade du henne?
– Jag dödade henne inte. Jag gav henne liv. Jag gjorde henne till min.
– Men hon är ju död. Och du dödade henne.
– Döden är relativ. Den finns ständigt vid vår sida.
Mattias Ekblad hade träffat Lovisa Petrén för första gången när de hade börjat skolan. Som sjuåring hade han sett henne och efter det hade det inte funnits plats för någon annan i hans hjärta. Hon hade varit perfekt. Vacker och vänlig. Log alltid mot honom. Men såg honom aldrig så som han ville bli sedd.
Tio år senare var hon fortfarande lika vacker. Och såg honom fortfarande inte.
En morgon i början av juli hade han mött henne på väg till sommarjobbet på Posten. Tårarna hade strilat ner för hennes kinder. Pojkvännen hade gjort slut. Mattias hade glömt att han hade ett jobb att gå till. Stannat vid Lovisas sida.
De promenerade i den tidiga sommarmorgonen. Hand i hand. Hon grät och pratade. Berättade om hur mycket ett hjärta kan brista. Hur mycket kärlek man kan känna för en människa och sen bara bli övergiven.
Något inom Mattias brast bit för bit under den promenaden. Till slut frågade han om hon ville se den vackraste plats han visste.
Mattias tog med henne till ängen i skogen som hans morfar hade visat honom. En hemlighet som bara tillhörde Mattias och morfar. Morfar hade sagt att en dag skulle Mattias ta med sig flickan han älskade hit. Men först fick han lova att det var rätt flicka han tog med sig.
Hon hade lett genom tårarna. Sagt att det var den vackraste platsen på jorden.
Och nattviolerna. Aldrig hade hon sett så många nattvioler i hela sitt liv. Hit skulle hon gå med honom, pojkvännen. Om han nu ville ha henne tillbaka.
Mattias hade stått bakom Lovisa. Känt hur varje fiber i hans kropp spänts. Det här var ju deras plats. Lovisas och hans. Det fanns ingen plats för någon annan.
Han hade gripit tag om hennes axlar, utan att tänka på det tagit tag i henne scarf och bara dragit till. Bara lite.
Händelseförloppet hade gått så fort. Mattias hade knappt hunnit reagera innan kampen var över.
Innan det var över. Innan allt började.
Mattias hade burit henne till sin favoritvrå på ängen.
I skuggan under körsbärsträdet där nattviolerna trivdes allra bäst. Där han trivdes allra bäst.
Nu var hon hans för alltid.

You know that I’m fallin’ and I don’t know what to say

Idag har den kollektiva hopen bestämt sig för att demonstrera. Demonstrera under parollen ”Ett år räcker” eller något annat tramsigt.
Jag ligger hemma och är fortfarande snorig , febrig och så mycket gladare blir jag inte av sånt här. Känner mig lite som Anders Björk, under konstitutionsutskottet utfrågning av Carl Lidbom.
Hade jag varit frisk hade jag gått med plakat där det stod: ”Hurra för ett år utan HSB!” ”Rom byggdes inte på en dag” ”Reinfeldt is the man” ”Maud är toppen” .
Vi har decennier av socialdemokratiskt missbruk bakom oss. Decennier av nedmontering. Tror den där kollektiva hopen verkligen att allt kan ställas till rätta på 365 dagar? (Den virtuella sucken här är enorm.)

Idag släpptes videon till Ingenting. Att säga att den är suspekt är ett understatement. Adam Berg gör comeback. Det är en anledning att vara glad även en dag som denna.
Kolla själva här.

Och hur som helst och var som helst…

Min värld ska aldrig röra din
Din värld ska aldrig röra min

Jag må vara febrig, yr, snorig och sur, men inget kunde stoppa mig från att i ett virusmoln gå från jobbet till närmaste skivaffär och införskaffa Ingenting.
Det är ett rituellt system som jag och kent har upparbetat under åratal av samvaro. Jag går till närmaste skivaffär och köper skivorna samma dag som de släpps. Fram till dess att jag kommer hem och spelar den själv undviker jag radion och alla medier som kan utsätta mig för låten/låtarna innan jag har kommit hem och under strikta former lyssna på den/dom själv.
Detta kan vara svårt, speciellt om man väljer att köpa skivan i en riktig skivaffär. Idag var det lugnt. Dom spelade Amy Winehouse.
Jag och en kopp kaffe och mina pojkar och den allra första lyssningen. En formel som håller.

Ja… vad säger kan jag säga? Jag må låta som en upprepning av mig själv, men kent har gjort det igen.
Jag skulle inte utge mig för att vara den allra mest objektiva lyssnaren, men å andra sidan kan jag mina kent.
Det är bombastiskt, det är 80-tal, det är arenasynthpop av yppersta kvalitet. Det är Lustans Lakejer, Human League, Eurythmics, vet i sjutton om man inte kan hinta en aning Fleetwood Mac där någonstans också. Eller så är det bara jag som verkligen vill ha den där Fleetwood Macreviveln. Men allra mest låter det som kent. Ingen kan sjunga ”älskling” som Joakim Berg.
Men frågan är om inte b-sidan i vanlig ordning är snäppet bättre.

This is the sound of silence.

Närvaro.

Jens Lekman säger det som det är:

-Jag skriver ofta profetiskt. Först skriver jag och sedan ser jag till att uppleva det. Jag vet inte längre vad som är påhittat och vad som är verklighet i mina låtar.

Audrey Fenn åker till Bokmässan i den bästa av världar.

Japp. Då var det klart. I’m going to the Bokmässa.
Inte för att jag har speciellt mycket till övers för den där smutsfläcken på kartan way out west. Men Bokmässan ser jag verkligen framemot.

The words left unspoken.

Jag lämnar dig nu.
Det är den slags vetskap, den slags tydlighet som får mig att stelna,
som får min icketalande röst att skälva.

Jag lämnar dig. Nu.
Det är så det borde sägas.

Du plockar upp din inhalator. För den till dina läppar.
De där läpparna som är varma,
som jag inte kan sluta tänka om.

Jag lämnar dig nu.
Det är den slags vetskap, den slags tydlighet som får mig att stelna,
som får min icketalande röst att skälva.

Mest är jag ledsen att jag aldrig nådde fram till dig.