Önskelistan…

Om Audrey Fenn själv får välja handledare:

1. Anna H
2. Helena E
3. Gertrud H

Om Audrey Fenn inte får tycka till alls om handledaren:

1. Marie L
2. Ingmar L

Spänningen tätnar

Enligt en väldigt sur Jessica Gedin i senaste numret av Elle är Maras kommande bok en kvinnlig version av Süskinds Parfymen och hon passar samtidigt på att påpeka att hon inte gillar Parfymen heller…

Veckans Medarbetare

Jag är veckans medarbetare i Tidningen Kulturen.
Så vill man se en något knepig presentation av mig, ackompanjerad av en ännu märkligare bild så ska man springa i väg till närmaste Presstopp eller Pressbyrå. Eller, ännu hellre, låta bli.

Indiska prinsessrum och obscena katter

Somethings are too strange for words…

Dancing for my life.

Kanske är det så att jag tittar lite för mycket på program som handlar om att vara bäst och slå ut alla andra, men den gångna veckan har det verkligen känts som om jag har dansat för mitt liv. Jag har visat upp en alldeles oerhört vänlig attityd mot folk jag allra helst har velat mörda. Jag har ställt upp trots att jag helst har velat jobbvägra. Jag har skrivit en ansökan i den vänligaste och trevligaste och positivaste ton jag har kunnat uppbåda. Jag har dansat för mitt liv.
Blir det inte jag så kan dom ju drömma om att jag tänker göra många knop min resterande tid.

Jag minns det som igår.

16 augusti 1977

-Jag dör. Jag förstår inte… jag förstår inte… jag vill inte leva utan honom. Han… han är allt. Han är gud.

Hon kramar Eva, som i sin förvirring och ensamhet inte kan besvara kramen.
Hon bäddar ner Eva i soffan och stänger finrumsdörren.
Hon tar min hand och säger att vi måste ta hand om Eva idag. Inte störa. Bara tänka glada tankar.

Jag tänker att om en kärlek kan vara så stor att man vill dö för att man blivit lämnad så vill jag aldrig älska. Så ska jag aldrig älska.

Jag säger Ingenting…

Gammal kärlek rostar aldrig.

Under mina, hittills, 40-sidiga läsande avRob Sheffields Kärlek är ett blandband finns det ett namn och en person jag återkommer till gång på gång. Nämligen Per Hagmans.
Tillsammans med kent måste han utan tvekan ha varit den som mest definierat mitt liv. Och i likhet med kent är han antagligen den kärlek jag har slagits hårdast för.
1991, när Cigarett kom, var jag en mycket vilsen tonåring, som dolde det väl, och som mer än något längtade bort. Bort, bort nästan vart som helst annat än den trygga lilla slentrian värld som Hultsfred utgjorde.
De först fyra böckerna är tydliga tidsdokument över 1990-talet. Över mitt 1990-tal. Mitt exemplar av Pool är sönderrivet och sönderslaget efter ett våldsamt gräl. Ibland tänker jag att jag borde byta ut den mot ett exemplar som är helt. Men minnena som är förbundna till den gör det omöjligt.
Mitt exemplar av Cigarett fick jag av en kompis som hade tänkt slänga den 2000. Då hade jag letat efter ett eget exemplar i åratal. Kompisen har jag ingen kontakt med, men när jag ser mitt exemplar så tänker jag på henne och undrar vad hon gör nu för tiden.
Hans skönhetsdyrkan gjorde det på något sätt gjorde det legitimt för mig att erkänna min egen skönhetsdyrkan. Och att våga stå för den.
”Varför, varför gillar du den där posören?” Frågan har jag fått fler gånger än jag kan minnas. Nu säger jag ”För att han är en av de främsta samtidsskildraren vi har. Kanske till och med den främste.” Då sa jag ”Vänta ni bara. Vänta ni.”
Vad jag väntade på, och visste skulle komma, var den optimala formen. Den som infann sig med Skugglegender. Där hittade den ”gamle” Hagman sin form. I Att komma hem ska vara en schlager återuppfann han sig själv till något helt nytt och alldeles briljant.
Under många år hade jag en bild på Per Hagman som flyttade med mig vart jag än flyttade. En svartvit gultonad bild från något månadsmagasin där han hade änglavingar och svart kajal med en cigarett i munstycke i ena handen och en drink i martiniglas framför sig. Det slår mig nu att det påminner mer om min bild av mig själv som gammal (se tidigare inlägg) än vad Git Gay gör.
Någonstans på vägen tappade jag i alla fall bort den där bilden och det är väldigt, väldigt sorgligt. Vad som var ännnu sorgligare var att se bilderna av herr Hagman på hans hemsida. Är hans sjuk? Vad har hänt?

This is how I live.

På allmän begäran:

Före:

Efter:

Den som tycker före är bättre än efter får själv komma hit och flytta tillbaka hyllan.

Simpsonsk.

Om jag var en Simpson skulle jag tydligen se ut så här: