A place where the earth doesn’t move.

Nu har min första semestervecka börjat. Hårt arbete. Från och med imorgon.

I vissa avseenden vill jag ha en plats där jorden står stilla. Tiden står stilla. Men i andra avseenden så tycker jag att den kunde röra på sig lite grann. Inte himlastormande, men lite mer än lite.

Vad gör man när man står på andra sidan sina realistiska drömmar och har sett dem gå i uppfyllelse?
Det finns ett inslag av mättnad. En känsla av ”Jasså, var det bara så här…”
Nu… så känns det som om de flesta av mina realistiska drömmar faktiskt är helt genomförbara sinom tid och med hårt arbete. Och den stora drömmen, den som ligger så där 25 år in i framtiden den är inte helt orealistisk, men hänger mycket på hårthårt arbete.
Ibland så kan jag dock undra om jag inte sätter ribban alldeles för högt. Kanske skulle man nöja sig med någon att skratta till dåliga filmer tillsammans med. Någon som får jorden att röra sig lite, lite grann…

Hermelin bland katter.

Enligt ett test i Nöjesguiden är jag en typisk narcissist. Jag har gärna provocerande och tvärtemot åsikter i debatter. Jag kan väl inte annat än hålla med. Ingen kan någonsin få mig att kalla mig feminist. Jag beundrar Ted Hughes och har i ärlighetens namn inte mycket till övers för Sylvia Plath. Jag gillar fotboll. Joakim Berg är den störste låtskrivaren någonsin. Jag tycker höstens mest spännande boksläpp ska bli Andres Lokkos samlade krönikor i två volymer. Siri Hustvedt är en mycket bättre författare än sin man. Punkt.

Jag är förövrigt trött på att prata om feminism. Trött på att diskutera feminismen, ärkefeministerna och klasskampen (eller vad det nu ska kallas). Inget av ämnena intresserar mig nämnvärt. Mina åsikter är gjutna i cement.
Jag vägrar kalla mig feminist först och främst för att det är ett jäkligt slitet ord. Om Leif Pagrotsky, Thomas Bodström och Lars Leijonborg kan vara feminister är inte jag feminist. Så länge män kallar sig feminister för att få leka med dom tuffa feminsttjejerna så vill jag inte kalla mig feminist. Om kvinnor säger ”Självklart är jag feminist.” men samtidigt alltid är den som städar upp i fikarummet, fixar och donar då är jag inte heller feminist. Jag vill inte tillhöra en stora massa människor som slentrianmässigt bildar kollektiv hög för att det ska så vara.
Vad det gäller ärkefeministerna så finns det inte mycket att göra åt. Den ena är jag livrädd för, men det kan förhoppningsvis ändras. Den andra kommer jag aldrig komma överens med. Jag kan le när vi ses, men kylan i min röst går inte att ta miste på.

Planera. Strukturera. Kritisera.

Nästa vecka har jag semester. Denna vecka känns mest som en enda lång transportsträcka för att nå dit. Jag ägnar dagarna på jobbet åt allt annat än arbete.
Jag funderar allvarligt på hur jag ska få den här veckan att räcka till allt. Borde ägna mig helhjärtat, 100%, hela tiden åt projektet. Få tillbaka kontrollen över det. Märkligt hur jag har gått från att kalla det Eftervår, till att nu mera bara benämna det ”projektet”. Från att ha varit en nästan färdig diktsamling är det nu mera sprida texter utan samband. Ber fröken Lee mig första dagen att beskriva vad det handlar om, är jag i nuläget, helt rökt.
Det är det nästa vecka ska ändra på. Förhoppningsvis.

Men nästa vecka ska också ägnas åt praktiska grejer, som att städa, sortera, kolla upp, dona omkring.
Den vingliga mannen tröttar verkligen ut mig genom att aldrig lämna över sin dammsugare. Mitt hem är ett dammoln. Utvecklar jag inte dammallergi nu lär jag aldrig göra det.

Annars funderar jag en del på Tidningen Kulturens framtid. Har den en framtid i sitt nuvarande skick? Svaret som jag ser det är Nej. Pladdriga, inkonsekventa, meningslösa texter som sällan kommer fram till något viktigt får alldeles för stort utrymme. Tidningen kan inte i all evighet leva på Terratologens medverkan. Andra skribenter måste lysa klarare. Visst finns det dom som är mycket bra och de som kommer att bli bra. Men när stora delar av tidningen är full med texter av en kvinna som uppenbarligen saknar journalistisk skärpa är det problematiskt. Kvinnan häver ut sig i helsidestexter utan poäng. En bättre skribent skulle på sina höjd ta upp en tredjedelssida och dessutom komma fram till något väsentligt. Jag förstår att hon är bra att ha, eftersom hon är produktiv, men både hon och ansvariga borde väl vid det här laget ha insett att hon inte har någon som helst journalistisk förmåga. Med skribenter som hon gräver tidningen sin egen grav fortare än fort.
Jag är fortfarande inte säker på vad den där artikeln om Bo Caveforsincidenten egentligen gick ut på…

Två dagar kvar. And counting…

Litteraturen lever vidare…

Min brorson läser, vid 7 år och 10 månader, Harry Potter och Fenixorden på egen hand. Jag känner mig mycket, mycket stolt. Skojade och sa att han nog är redo för Dostojevkij snart. Fint att se honom förvandlas till ett frågetecken inför namnet. Tänk så många böcker han har framför sig att upptäcka. Känner mig lite avundsjuk, men å andra sidan ser jag min roll som ciceron kristallklart.